Det bästa året,

2010 är snart över. Det gör helt seriöst ont i mig. Jag vill inte lämna det, det har varit så galet bra. Jag har opererats, jag har lärt mig mycket, jag har flyttat, jag har vågat, jag har gjort krog debut, jag har jobbat, jag har lärt känna många nya personer som är bland de vackraste jag vet. Men framför allt så har jag tagit vara på mig själv och mitt liv. Hon som levde i en bubbla och så det där tuffa lilla livet som hade sin vändpunkt i början utav året. Det går inte att beskriva..

Nu är bubblan spräckt, hon lever utanför och vill hjälpa andra att spräcka sina små bubblor. Men det är en resa som var och en måste göra för sig. Livet är inte längre tufft, det är galet! Och 2010 var det bästa året i mitt liv. Jag vill inte gå vidare, jag vill stanna här för alltid. För det är inte långt ifrån perfekt. /Elin

Wintersong,

Det finns saker i livet som inte går att beskriva. Det finns inga ord helt enkelt. Hjärna och hjärta samarbetar inte, men låten spelas om och om igen.

"The lake is frozen over, The trees are white with snow
And all around reminders of you, Are everywhere I go
It's late and morning's in no hurry But sleep won't set me free
I lie awake and try to recall How your body felt beside me
When silence gets too hard to handle And the night too long"

Rädd för att dö,

Igår blev jag utringd till att sitta vak, det gick bra och jag sov gott när jag kom hem. Precis när jag skulle lägga mig och bara ta det lugnt vid 19 tiden ikväll ringde jobbet och frågade om jag kunde sitta vak inatt också. Jag har inte hjärta att säga nej, speciellt inte när det handlar om livets gång.

Jag personligen är rädd för att dö. Rädd för vad jag ska känna och vad som ska hända sen. Men mest är jag rädd för att ligga på dödsbädden och ha ångest. Inte över saker som jag gjort, utan snarare saker jag inte gjort. /Elin

49 veckor efter operation,

Tiden bara springer iväg och det är snart ett år sedan jag opererades. Hur coolt är inte det på en skala? På ett år har mitt liv fått en spark i baken och jag vågar vara galen, vågar testa och jag vågar leva. /Elin

Inte bara pengar,

Mina planer för det närmsta dygnet raserades när bemanningen ringde och undrade om jag kunde jobba 14-21 och jag mitt lilla nötskal som har svårt att säga nej svarade glatt ja. Alla lockar med att jag tjänar pengar, men när ska ni förstå att det inte är pengarna som är allt? Visst, extra klirr i kassan har ju aldrig varit fel. Men är man bara ute efter pengar, så är vården helt fel yrke.

"Live well. Laugh often. Love much" /Elin

Gillar läget skarpt,

Kroppen är sliten men hjärnan går på högvarv. Så mycket som varit, som sker och som väntar. Jag vill springa framåt men samtidigt stanna här. Jag gillar hur jag kämpar emot min rädsla och tillslut bara kör, oftast. Jag gillar människor. Jag gillar livet. Och kanske börjar jag tycka om mig själv, eller? /Elin

Stay the night,

Klockan är 3 på natten och jag har nyss kommit hem från en krogenrunda med Amanda och Rebecca. Jag skulle inte med ut egentligen, eftersom att det inte är min grej.. Men jag följde med trots allt och jag ångrar inte en minut. Galetkul var ordet! Har ni någon gång velat pausa livet och tiden bara för att få stanna kvar i samma känsla och situation? Det ville jag göra där, nu inatt när det var som bäst.

"We’ve got strangers stopping by.
And though you’re out of tune,
Boy you blow my mind, you do.
And I’ll say I don’t wanna say good night.
There’s no quiet corner to get to know each other. And there’s no hurry I’m a patient girl, Is your discover..

Cause if this is what we’ve got, then what we’ve got is gold.
We’re shining bright and I want you, I want you to know.
The morning’s on it’s way, our friends all say goodbye.
There’s nowhere else to go, I hope that you’ll stay the night" /Elin

Prinsessa på julafton,

Jag har spenderat hela julen på jobbet. Började med 8-13 och sen 16-21.15
Det var annorlunda men mysigt att få vara en del utav deras jul. Dagen gick i samma tempo som alla andra. Under kvällen var jag med om ett utav de bästa mötena i mitt liv. Underbara anhöriga, vilka medmänniskor.. Jag har aldrig hört någon hälsa "God Jul" och mena det så mycket som dem. Jag kan inte ens sätta ord på situationen. Och det var allt jag behövde för att min jul skulle bli bra.

Efter 9 timmar på jobbet sitter mascaran under ögonen och håret i slarvig knut. Arbets skjortan är någon storlek för stor och tightsen framhäver varenda liten kurva. Trots det ser någon mig. Kanske ser personen vad som finns bakom, kanske gör den det inte. Det spelar ingen roll, jag fick vara en prinsessa. /Elin

O helga natt,

Imorgon är det julafton, den första utan sjalar och underbett. Den första med en familj på två ställen. Den första med jobb hela dagen (8-13 & 16-21.15) Den första annorlunda julen någonsin. Det har alltid sett likadant ut. Nu har allt verkligen kastats om. Men det gör ingenting, det får inte göra någonting. Det ska bli intressant att se hur det slutar. Huvudsaken är att jag ska på midnattsmässan. När jag sitter där i bänken och kören sjunger "O helga natt" då vet jag att det är jul.

"Ty frälsar'n krossat våra tunga bojor, vår jord är fri himlen öppen nu är.
Uti din slav du ser en älskad broder, och se din ovän blir dig kär.
Från himlen bragte frälsaren oss friden, för oss han nedsteg i sin stilla grav.

Folk, fall nu neder och hälsa glatt din frihet.
O helga natt, du frälsning åt oss gav.
O helga natt, du frälsning åt oss gav" /Elin

Catch a grenade for ya,

Ibland önskar jag att mina vänner kunde få vara mig för en stund, bara för att förstå deras betydelse i mitt liv. Det finns personer jag skulle göra vad som helst för. Det finns personer jag absolut inte vill glida ifrån.. Sen finns det faktiskt personer som jag klarar mig utan, men det är en annan historia. Och så länge dem inte gör någon skada fortsätter jag laga de vackra i mitt liv.

"I’d catch a grenade for ya
Throw my hand on a blade for ya
I’d jump in front of a train for ya
You know I'd do anything for ya
Oh, oh I would go through all this pain,
Take a bullet straight through my brain,
Yes, I would die for ya baby ;
But you won't do the same" /Elin

48 veckor efter operation,

Julavslutningen var fin, min första utan både underbett och sjal. Nu inviger jag mitt sista jullov någonsin. Känns lite sorgligt men ändå väldigt vuxet. Jag har 5 arbetspass på Lövåsen under lovet, vad jag vet nu. Dem ringer ju i brist på ordinarie och vikarier. Så det känns bra. Det här lovet ska jag se till att vila upp mig. Och samla krafter för en ny och sista termin på gymnasiet.

Vad händer efter gymnasiet? Alla vänner jag fått här, dem som verkligen fick se den största och kanske den viktigaste biten utav min resa. Alla dem, ska vi bara skiljas? De är ju personer jag aldrig vill förlora. /Elin

Du och dom andra,

Du svarar inte och det gör mig orolig.
Du hör inte av dig och inte jag heller.
Du är med honom och det borde jag förstå.
Du spelar bara och jag går nästan på det.
Du får ta smällen och jag kan inte tänka.
Du vill bara ha någon och det är inte jag.
Du skämtar bort allt och jag försöker också.
Du bryr dig faktiskt och jag kan inte förklara. /Elin

Just the way you are,

Kanske en utav de mest renaste och vackraste låt texterna som finns. Jag skulle vilja ta texten och lägga upp på allas facebook logg, för det stämmer in på alla. Ni är alla fina på erat sätt, det finns inga undantag. Och då menar jag verkligen inga!

http://www.youtube.com/watch?v=9b7y9UYt_fM&feature=player_embedded

Och efter att ha sett den här videon så förstår jag om möjligt, ännu mer att alla har samma värde. Våra yttre skal ska egentligen inte ska spela någon roll. /Elin

Faller ner på knä,

Min stålkvinna har smsat och talat om att allt är skit. Varför? Du mådde ju bra, du har ju fått dina behandlingar. Skulle det inte försvinna nu? Jag vet att du klarar det. Jag vill kunna hjälpa dig, men det här är något som bara du kan ta dig igenom. Tappa inte hoppet, för det är det sista som lämnar dig och det vet du!

"Jag faller ner på knä och ber en stilla bön.
Ber om att din kärlek ska få leva och aldrig nånsin dö" /Elin

Plikten kallar,

Under dagen ringde bemanningen och undrade om jag kunde jobba ikväll och en delad tur imorgon. Jag som har svårt att säga nej, tackade ja och insåg att jag ändå inte hade något annat för mig. Så min fredagskväll har spenderats på jobbet. Det känns faktiskt skönt att få in gamla rutiner igen, så att dom sitter till jul.

Idag har jag lärt mig 2 saker. Det ena är att jag inte kan göra allt samtidigt och det andra är skilnaden på att vara modig och på att bara vara dum. /Elin

Ren envishet,

47 veckor utan sjal, det är en hel del. Snart ett år, men vad händer sen? Och varför är jag ens utan? Ibland tänker jag att det kanske är för att vinna över mig själv, men det har jag ju redan gjort för länge sen. Hur som helst känns det bra.

Någongång i framtiden vill jag kunna använda sjal igen, för jag tycker att det kan vara snyggt. Men det är ett senare kapitel. I det jag är nu symboliserar sjalarna fortfarande alldeles för mycket utav den gamla Elin. /Elin

Går för långt,

Jag såg en skit snygg kille på akuten idag. Min väska är borta. Vad är det för dag? Har vi ätit mat? Jag såg en skit snygg kille på akuten idag. Slutar vi nu? Hade vi ätit? Jag såg en skit snygg kille på akuten idag. Min väska är borta.
Det är inte demens. Det är ett tecken på att något har gått lite för långt. /Elin

47 veckor efter operation,

Tiden rullar. Om en måndag är det 1 helt år sedan jag opererades. Det är helt galet. Det får bli ordet för året 2010, som förövrigt har varit det bästa året i mitt liv, galet. Mer om det underbara året och dess innehåll en annan gång!

Idag gör spegelbilden ont, trots att jag är opererad. Kommer jag någonsin att känna mig fin på riktigt? Jag ångrar absolut inte operationen men jag hade kunna tänka efter lite mer. Men jag gjorde fortfarande vad jag kunde med den information och det utgångsläget jag hade. Just då var det mitt bästa. /Elin

Svenska hjältar,

Denna gala är bland det vackraste jag vet. Vanliga människor hyllas för någon insats som borde vara självklar hos alla, men som är långt därifrån. Kan inte alla ha som mål för 2011 att försöka bli en hjälte? Det finns säkert ingen utav oss som kommer med i tv, men det är inte det som är huvudsaken. Nej, huvudsaken för mig är att påverka och hjälpa andra människor. Sånt mår jag bra utav. Jag vill vara en hjälte för någon, för det är vackert. Så otroligt vackert. /Elin

En predikan,

Det finns få ämnen prästen pratar om som faktiskt berör alla. Eller det är ämnen som angår alla, man flera stycken kan gå därifrån långt ifrån berörda. Idag tror jag att varenda människa var berörd, inte till tårar. Nej, det var något positivt. Ämnet var rättvisa. Att alla kan göra något, att en person inte kan göra skillnad för alla, men för någon. Och om alla gör något så blir det en otrolig stor skillnad.

Hela kvällen har jag repat lucia låtar för imorgon ska vi gå luciatåg på stadsmissionen. Jag som tondöv ska förgylla deras lucia genom att sjunga falskt 15 minuter. Och jag kan inte förgylla dagen för alla hemlösa, men för några. Och det var precis det som predikan handlade om idag. /Elin

Min lillebror,

För att du är så spontan och härlig
För att du ser det ljusa i alla stunder
För att du är dig själv fullt ut varje dag
För att du vågar vara galen och chansad
För att du bryr dig om mig och andra
För att du ställer upp när det gäller
För att du förvandlar tårar till skratt
För att du vet allt och förstår mig
För allt detta, älskar jag dig/Elin

Träning till lucia,

På Måndag morgon ska jag tillsammans med min projektarbetsgrupp (4 andra tjejer) och 3 frivilliga från klassen lussa på Stadsmissionen i Västerås. Så idag har vi tränat hela förmiddagen, på att gå och stå och faktiskt sjunga. Det blir en utmaning att ens sjunga i samma tonart. Men helt ärligt tror jag inte dem bryr sig om hur det låter eller hur vi gör det. Jag tror det är stort nog att vi gör det.

Jag trodde att jag varit med i mitt sista luciatåg och därför lagt linnet (som säkert är för litet) i en kartong i källaren. Nu blir det en gång till och jag måste köpa klänning och glitter. Men jag ska faktiskt göra det med stor glädje. /Elin

Jobba på jul,

Jag fick förfrågan om jag kunde jobba runt jul och nyår, på samma ställe som jag jobbade i somras. Jag fyllde i att jag kunde jobba lovets alla dagar och fick 5 utav de. Min tid på julafton är 8-13 och 16-21.30 Och jag är total nöjd, för nu slipper jag välja mamma eller pappa på julafton. Nu blir det automatiskt mamma och hennes släkt de där 3 timmarna jag är ledig. Det här betyder att jag inte kan träffa pappa på julafton. Just nu känns det bra, men jag hinner säkert få ångest 10 gånger om innan jul. Men nästan varje människa jag pratat med har stämplat mig som dum i huvudet för att jag valt att jobba på självaste julafton. Jag har kommit med försvaret att jag vill göra andras jul så bra som möjligt och då direkt fått en känga i magen med att "tänk om nån i din familj" eller "du ska ju sätta familjen först" de som haft en positiv inställning har tänkt på pengarna. Om sanningen ska fram så är det inte någon utav dessa åsikter eller anledningar som är orsaken.

Jag vill inte jobba på jul för att det är extra betalt. Jag vill jobba för att jag tror att jag kan bidra med något och jag finner lyckan i andras tacksamhet. /Elin

På olika sätt,

I måndags när jag kom ner till terminalen för att ta bussen till skolan mötte jag en man som fick mig att tänka om. Jag såg honom på långt håll och försökte skynda förbi honom, där han stod med sin cykel och tittade på alla människor som skulle med bussen. "Hej, har du tid att prata!" Jag vände mig om och konstaterade att det var mig han menade. Jag svarade att jag självklart kunde prata tills bussen kom, samtidigt som jag var på väg att backa 2 steg. Detta på grund av en rädsla som grundade i att jag såg att han inte var den vassaste kniven i lådan. Mina förutfattade meningar totalt krossades när vi stod där i 5 minuter och pratade om små lätta vardagsämnen där jag fortfarande höll mig ganska anonym.
Bussen kom och han bad mig skynda så att jag skulle få plats. Han sa att det var trevligt att prata och lära känna mig. Jag svarade att det alltid är roligt med nytt folk. När jag skulle vända mig om och gå sa han; Tack, tack så jätte mycket! Jag tackade honom och gick bort till folksamlingen som skulle med bussen.

När jag satt mig i den varma bussen såg jag mannen stå kvar på samma ställe i den kalla vintermorgonen. Meningen "Tack, tack så jätte mycket" ekade i mitt huvud och jag förstod att det här betydde mycket för honom. Ganska snart insåg jag att det här mötet var viktigt för oss båda, fast på helt olika sätt. /Elin

46 veckor efter operation,

För 46 veckor sen låg jag under kniven. Och vips så var det borta. Tänk om det var så lätt med andra saker jag skulle vilja ändra på eller radera. Vissa saker sätter sig fast och så lär jag mig leva med det och liksom glömmer bort det en stund. Men så finns det vissa situationer eller händelser som river upp och vips så är bilden lika klar som då. Jag förstod inte själv hur förtvivlad jag var över det förens någon bad mig prata ut. Det var precis vad jag behövde göra och att någon känner av det innan jag själv vet om de, det är vänskap för mig. /Elin

Allting börjar om,

Det var så länge sen och jag hade släppt det. Men nu, flashback. Jag kan inte släppa tanken. Vad jag kunde ha gjort och inte gjort. Jag börjar ångra mig, men man ska aldrig ångra något som man en gång log utav. För det gjorde jag, jag log från hjärtat. Och för första gången i mitt liv kunde jag ta emot en komplimang.

"Jag har gått för långt, kan inte sluta gå
Hjärtat sitter utanpå, slår inte som det brukar slå
I ett ensamt rum, en sekund blir tusen år
För ljus att nå. Så djupa sår
Sjunker lite lägre för varenda gång jag vänder om
Men jag vänder om, än en gång
Orden fastnar halvvägs, jag vet inte hur jag bär mig åt
Samma gamla visa, men vet inte vad det är för låt
Allting börjar om. Jag kan börja om
Jag behöver hela mig, så jag kan ge dig hela mig
När allting börjar om" /Elin

Inte ens i mitten,

Jag mår bra, det känns bra. Och allt sånt som inte är bra, det går att fixa. Det löser sig alltid. Ibland är det lite svårare än vanligt, men jag kan inte låta bli att tycka att det är ganska intressant. Jag blir förundrad, livet är ju helt galet. Så mycket som händer och så mycket man ska vara med om. Det bästa är att jag inte ens har varit med om hälften och det betyder att jag har dubbelt så mycket kul kvar att uppleva. Livet är framför mig och ändå är jag mitt uppe i det. /Elin

Hos dig igen,

Under dåliga och tråkiga perioder när jag tappar både lust och ork för att göra något, så träffar jag heller inte så många vänner. Vi har kontakt via msn och sms men inget lajv liksom. Men ikväll har jag umgåtts med Amanda och Rebecca, bara fått vara. Äta, prata, titta på tv och bilder. Och så alla minnen, så otroligt många minnen vi har tillsammans. Även fast vi skapar nya hela tiden så kommer jag alltid minnas allt vi gjort och haft. Det skönaste med mina tjejor är att hur lång tid det än går mellan gångerna vi träffas, så finns dom alltid kvar och när vi träffas så fortsätter vi precis där vi stannade. Ni förstår mig, vi förstår varandra. Ingen ska någonsin få ta eran plats, för den går inte att ersätta.

"Som du kanske har förstått
Jag är hos dig igen
Jag försvann ett tag på vägen
Men jag saknade dina sinnen
Det har varit tungt och grått
Jag är frusen än
När livet sköljde bort oss
Och vi glömde våra minnen" /Elin

Himlen runt hörnet,

Sista dagen på praktiken. Jag mådde dåligt så jag satt i köket och hjälpte till med matning vid frukosten. Då helt plötsligt spelades "Himlen runt hörnet" på radion. Den berörde mig på ett helt annat sätt än tidigare. Här satt jag med några äldre människor som för 4 veckor sen var helt okända för mig. Idag sitter jag här och vet lite mer. Men vad lever dem för nu? Finns det någon mer mening i deras liv?

"Så många människor omkring mig utan varken mening eller mål.
Alltid nån som blir över. Säg mig, varför blir det alltid så"

Jag vet att det låter fel men jag skulle vilja säga att äldreboenden är som ett väntrum på döden. För det är inte många som kommer härifrån. Det finns oftast bara en väg. Det är som om att döden väntar runt knuten hela tiden, eller i det här fallet, himlen runt hörnet. Men tills det är dags, tills just ditt nummer kommer och din stund är inne, så får du sitta här i en matsal och sjunga med i refrängen.

"För jag har himlen runt hörnet, en egen ängel i en säng.
Som om himlens alla små stjärnor sjöng för mig, sjöng för dig.
I en underbar refräng. Du är himlen runt hörnet för mig"

Och så tillbaka till mitt liv och min resa. Jag skulle vilja säga att jag har rest jorden runt, fast inuti mig själv. Vi kan kalla det för Elin runt istället. För det är en resa jag gjort i mig själv, där jag mognat, växt och lärt mig så otroligt mycket.
Och mitt i allt glädje rus efter att ha klarat av ett stort kapitel på den eviga resan så får jag möta helt underbara personer. Vart har dem varit hela mitt liv? Hur kunde jag ens missa er? Och hur i hela världen såg min vardag ut innan det här?

"Och jag reste runt jorden
Men du fanns här mitt framför mig
Och Gud vet vad jag hade gjort
Hur jag hade mått om jag inte träffat dig.
Jag levde som ett frö för vinden
Tog kärlek där jag fick den
Och dagen som den kom" /Elin

True friend,

Jag märker mer och mer hur stor roll vänner spelar. Hur beroende jag faktiskt är utav dem. Oftast inte dem som alltid funnits där, utan även många "nya"
Jag brukar säga att killkompisar är det bästa jag har och på ett sätt är det sant. På ett annat sätt kan inte tjejkompisar ersättas. Hur som helst, vänner som vänner. Ni känner mig, vet vad jag behöver och accepterar mig för den jag är, trots allt.

"You've got a million ways to make me laugh
You're lookin' out for me, you've got my back
So good to have you around
You know the secrets I could never tell
And when I'm quiet you break through my shell
Don't feel the need to do a rebel yell
'Cause you keep my feet on the ground

You're a true friend, You're here till the end
You pull me aside when something ain't right
Talk with me now and into the night
'Til it's alright again, You're a true friend" /Elin

En famn för mig,

Jag vaknade tidigt men stannade i sängen hela förmiddagen. Jag är trött, gårdagen tog på krafterna. Jag har ingen större lust med något. Undra om det är vintern som sätter sina spår! Det finns flera vänner som påstår sig finnas där. Det finns många utav dem som faktiskt håller vad de lovat. Det finns några utav dem som gör ännu mer därtill. Så varför i hela världen känner jag mig ensam?
Jag behöver inga långa utlägg eller svar. Ge mig bara ditt öra och din famn.

"På andra sidan jorden, på andra sidan stan
Finns ingenting att göra, jag har sovit hela dan
För mycket tid att tänka på allt jag ser hos dig
Jag vet att det går över men det är lika svårt för mig
..Har du en famn för mig, Har du en famn för mig
Var du än befinner dig, Har du en famn för mig" /Elin

45 veckor efter operation,

Trots att jag på 45 veckor blivit en starkare människa som trivs med sig själv och vet vad hon vill, så har även hon breakdowns. Alla har dåliga dagar och stunder. Idag var det min tur att ta smällen och min rädsla för att falla tillbaka i gamla mönster igen, är ganska stor. Mycket mer går inte att säga, jo en sak till. Jag är så oerhört tacksam för alla människor som visar sig vara riktiga vänner.

"Remember those walls I built. Well, baby they're tumbling down.
And they didn't even put up a fight, They didn't even make up a sound..

..Everywhere I'm looking now, I'm surrounded by your embrace.
Baby I can see your halo, You know you're my saving grace..

..I swore I'd never fall again, But this don't even feel like falling.
Gravity can't forget, To pull me back to the ground again" /Elin

En julkänsla,

Idag när jag satt i köket med några boende fick jag en otrolig längtan till julen. Vi satt där i den sköna tystnaden och tittade ut på snön som kikade fram bakom vita och röda julgardiner. Ljusstakarna lös upp varje fönster. Efter en stund hade jag tryckt igång julmusik. För ett ögonblick vart allt så.. känslofyllt. Jag började tänka på alla små och äldre, som är på helt olika stadier i livet. Vissa får fira sin första jul och för andra blir det den sista. Och här är jag, inte ens i mitten.

Jag har en helt annan inställning till den här julen, jag ser den som något vackert och fridfullt. Jul för mig är att umgås med släkten och sedan gå på midnattsmässan och träffa underbara vänner på ett ställe där alla är välkomna och där kärlek är julklappen vi ger varandra. /Elin

Light a candle,

Tiden går snabbt, det är redan första advent. Stakar och stjärnor fyller alla fönster jag går förbi. Det är såhär det ska vara. Lagom mörkt, lagom kallt och en massa mysbelysning. Jag kommer hem lite små frusen och gosar ner mig med en filt och en varm kopp te. Tänk dom som inte kan göra såhär. Dom personer som mitt projektarbete handlar om, de hemlösa i Västerås. Dom har inget hem att gå till, inget te att dricka, inget lagom kallt att gå in ifrån. Om jag kunde skulle jag tända alla ljus i världen för dem och alla andra som behöver värme och kärlek.

"Light a candle for the old man who sits staring out a frosty windowpane.
Light a candle for the woman who is lonely and every Christmas is the same.
For the children who need more than presents can bring.
Light a candle for the homeless and the hungry a little shelter from the cold.
Light a candle for the broken and forgotten may the season warm their souls.
Light a candle. Light the dark. Light the world. Light a heart or two,
Light a candle for me. I'll light a candle for you" /Elin

Jag blir så glad,

Att tänka tillbaka på sommaren gör mig glad, allt jag gjorde och vågade. Alla möjligheter och chanser jag fick, kanske till och med tog.. Jag saknar att jobba på lövåsen med ett härligt gäng. Att sitta flera timmar i en bil med Amanda som tog körkort. Alla timmar jag gått på västerås gator. Början utav sommaren som barnledare i rättvik, skara sommarland med assistenterna och midsommarafton hos Johan och Sanna. Alla varma dagar och sena sommarkvällar med både nya och gamla vänner. Det har varit galet underbart. Och vi vet ju alla att det blir sommar igen, men ingen är den andra lik. Det betyder att det inte kommer någon repris på den bästa sommaren i mitt liv. Sommaren när jag vågade leva och inte ångrade en minut.

"Jag blir så glad när jag ser dej, jag blir så glad när jag ser dej, jag blir så glad när jag ser dej.
Jag blir så glad, så glad, så glad när jag ser dej" /Elin

Take chances,

Livet består utan ögonblick, chanser man väljer att ta eller inte. Under mina tuffa perioder har jag missat massor utav chanser, för att jag inte vågat ta dom. Det är något jag ångrar något så otroligt mycket. Till er andra vill jag säga: VÅGA! Det finns ingenting som heter att man inte vågar. Det finns ingenting som heter göra bort sig. Men det finns någonting som heter ångest och den kommer när man ångrar något man aldrig vågade göra. Ditt liv är fullt utav chanser, ta dom!
Våga vara galen och köör baah köör. För vad har du egentligen att förlora?

"Take all your chances while you can
You never know when they'll pass you by" /Elin

Mer än reserv,

Jag är arg, ledsen, besviken och upprörd. Jag känner mig lite smått bortglömd. Utav personer jag inte hört något från på längre än vanligt. Det gör mig orolig. Orolig för att jag har gjort något, orolig för att något har hänt, orolig för att vi tappar mer och mer. Jag tittar på mobilen, inget sms. Jag loggar in på msn, inget hej. Jag vill inte bli någon reserv, för du är mer än så för mig. /Elin

Too hard to say,

Ibland önskar jag att jag vågade säga exakt vad jag känner, till dig. Låta dig veta precis hur jag känner, tack vare dig. Jag har sagt det förut och jag säger det igen; Jag skulle så gärna skratta mig lycklig för din skull,
för du är värd att vara lycklig och leva ditt liv fullt ut!
Men jag kan fortfarande inte. Om du ger mig tid och lite utrymme. Men framför allt en möjlighet att välja, då tror jag att det skulle bli lite lättare för oss alla.

"Standing by your side
It felt like I could fly
If I could be half the man that you are in my eyes
And I could face the darkest day
And fight the tears inside
I can't turn the page or hold back the time
It's too hard to say goodbye

From you I learnt it all
You would never let me fall
Love won't come undone
You thaught me all there is to know
Dad I'll never let you go" /Elin

44 veckor efter operation,

Ledig idag, skönt och välbehövligt. Gick upp strax efter 5 och fixade frukost till de andra. Sen åkte jag med hem till mamma när de andra skulle till jobb och skola. Jag la mig i sängen och sov bort hela förmiddagen. Det var så otroligt skönt och mysigt. Jag verkligen njöt utav att bara få ligga där och ha det gosigt.
För 44 veckor sen sov jag också bort hela förmiddagen, medans några händer och redskap skar i min kropp och tog bort det jag hatade mest av allt.

Jag hade ingen som helst kontroll på situationen, men jag litade på att jag var i goda händer. Händer som visste precis vad de gjorde. Händer som tog bort mitt underbett och på så sätt nästan bokstavligt talat räddade mitt liv. /Elin

Total eclipse,

Jag är trött och har ont i kroppen, det påminner mig om helgen. Ett bra konfirmandläger, men alla har vi våra tuffa stunder. Skillnaden är bara att vissa måste klara av den själva och vissa har någon som finns där igenom allt. Jag skäms, men jag borde inte skämmas. Ni vill mig bara väl och tar mig för den jag är, men ingen ska behöva se mig så.. Ni gjorde det ändå och jag är evigt tacksam.

"Turnaround, every now and then I get a little
bit helpless and I'm lying like a child in your arms.
Turnaround, every now and then I get a little
bit angry and I know I've got to get out and cry.
Turnaround bright eyes, every now and then I fall apart.

And I need you now tonight
And I need you more than ever.
And if you'll only hold me tight
..I really need you tonight
Forever's gonna start tonight.." /Elin

Dum av dig,

Efter natten som bara innehöll 2 timmars sömn, så vill jag bara lägga mig under täcket och stanna där. Länge länge länge, iallafall tills allt är under kontroll. Tills min skam gått över, tills jag vet vad jag ska göra åt saken. Väskan står i hallen och väntar. Inte på att bli ur packad, utan om packad. Den ska med hem till pappa. Hur länge jag blir där har jag inte en aning om. Jag orkar inte ens bry mig längre.

Idag behöver jag ord från någon som verkligen förstår och vet hur det egentligen ligger till. Jag är trött och jag orkar inte ens vara positiv. Jag vet så väl att allt kommer bli bra, jag behöver bara höra det från någon annan. Nu, snarast.

"Håll i mig och släpp aldrig taget. Tänk om jag faktiskt gick av. Förlora mitt nyfunna hopp. Allt jag kom var till ett stopp.
..Faller jag nu går jag sönder. Dom kommer peka för alla har hört det" /Elin

Hjärta som i,

Här på Finnåker både skrattas och gråts det för fullt. Precis som det ska vara på läger. Jag känner mig stark, trots att jag var med om den tuffaste morgonen på länge. Här finns så många vackra personer, kan nog vara de bästa grupperna jag haft. Dom har allt, dom gör allt. Och det ger mig så otroligt mycket tillbaka.

Någonstans i mörkret hörs en gitarr och finstämd sång, you raise me up. I mitten ett hjärta utav värmeljus. Hjärta som i kärlek. Hjärta som i gemenskap. Hjärta som i trygghet. Hjärta som i modet att vara jag. Hjärta som i livet. /Elin

The scientist,

Vissa personer har den där förmågan att läsa av människor, andra har förmågan att lyssna och förstå. Sånna människor har jag i min omgivning. Dels kan vissa snabbt läsa av mig, till och med på sms. Och dels förstår vissa mig exakt. Jag tror faktiskt att det är så. Man förstår fullt ut när man själv varit där. Jag har vänner som har varit i nästan precis samma situation som jag själv och idag känns det väldigt skönt att veta att någon förstår precis hur jag känner just nu.

"Come up to meet you, tell you I'm sorry
You don't know how lovely you are.
I had to find you, tell you I need you,
Tell you I set you apart.

Tell me your secrets and ask me your questions,
Oh lets go back to the start.
Running in circles, Comin' in tails
Heads on a science apart.
Oh take me back to the start" /Elin

Gubben i lådan,

Människor, människor och människor. Alla är vi olika. Vi ser olika ut, vi tycker och tänker olika, vi agerar på olika sätt. Tur är väll det?! Vissa människor har en förmåga att påverka andra, ha ett visst inflytande hos andra människor. Detta fenomen är något jag aldrig slutar förundras över. Något jag kan förvånas över är människors kallhet och oförmåga till empati. Människor som tror att man kan göra vad som helst tillsammans och sedan lämna någon orörd. Det funkar inte.

"..Och för dig har jag låtsas, och dolt mina tårar.
Med dig blir jag mindre, som gubben I lådan.
..Jag vägrar att inse, du sviker mig alltid..
Ställ oss båda på en våg, och snart så flyger du bland stjärnor.
Jag bär tyngden utav rymden, ändå finns du I mitt hjärta.
..Ta mitt skimmer, för jag brinner..
Jag tog en kula för dig, och fick en smula tillbaks.
För dig ska jag, göra det tusen gånger om.." /Elin

Viskar en bön,

Ibland önskar jag att alla människor får göra samma resa som jag, bara för att få se och känna skillnad på bra och dåligt. Jag önskar att jag bara kunde få hoppa in i någon annans kropp och själ och få ta lidandet, eftersom att jag vet hur bra det blir sen. Jag vill bara ta tag i personens axlar, se den i ögonen och säga att det blir bra, för det blir det. Även om man absolut inte vill höra det när det är som tuffast eftersom att det då känns näst itill omöjligt. Men det är inte min uppgift att leva för någon annan eller känna någon annans smärta. Min uppgift är att leva för mig och försöka lindra någon annans smärta så gott jag kan. Medmänsklighet är något vackert, något jag tror gör både oss människor och livet lite bättre.

"Jag viskar en bön i natt. För dom som inget har.
För dom som gick in i natten, utan att hitta tillbaks.
Jag viskar en bön i natt. För alla dom som väntar.
För dom som har tappat hopp. För alla där ute som längtar.
Så viskar jag en bön" /Elin

43 veckor efter operation,

Veckorna bara rullar, likaså mitt liv. Andras liv har tagit slut, vad händer med dom nu? Lilla gammelfarmor.. Du vet inte hur jag ser ut efter operationen eller hur jag lever nu. Men någon dag kan du väll ta en titt ner på jorden? Om du ser någon som har blivit stark, stolt och trygg, då är det jag. /Elin

I din bok,

Hur stor påverkan har jag i ditt liv och hur stor påverkan har du i mitt? Jag vet inte, vill jag inte veta? Jag vet i allafall att i min bok är du med på flera utav sidorna. Du nämns i flera kapitel, även det nuvarande. Men jag är rädd för att jag bara råkar vara ett av alla kapitel i din bok. /Elin

Min pappa,

Jag och pappa har gått igenom mycket tillsammans. Vi har delat allt man kan dela. Vi har suttit som klistermärken på varandra. Jag har alltid gått i hans fotspår, nästan trampat honom på hälarna. Men han har glatt gått vidare, villig att visa mig vägen. Tagit mig i handen när jag varit rädd för att gå själv. Min pappa är en sån där person jag inte kan låta bli att älska. Och jag har aldrig varit rädd för att visa det. Jag fick det bevisat för mig en tidig sommar för ett par år sedan.

Jag, Kristoffer och pappa följde med 2 utav pappas vänner ut med båten en sommarkväll. Vi åkte till båtklubbens ö för att grilla tillsammans. Vid ön fanns redan en segelbåt som ägdes utav ett härligt par i 50-60 års åldern. Efter en mysig kväll på ön skulle vi åka tillbaka med båten. Något var fel, båten startade inte. Något med ström eller batteri var fel, så han från segelbåten kopplade in en massa saker medans hon bjöd ner oss i deras segelbåt. Där blev vi kvar en bra stund. Vi fick reda på att de själva byggt segelbåten och seglat jorden runt. Jag förstod att det här paret måste ha sett och upplevt en hel del i sina dagar.

När vi tillsist fått igång båten och satt oss tillrätta för att åka tillbaka kom paret för att säga hejdå. Jag satt in virad i en filt och pillade i pappas hår. Dem önskade oss en trevlig resa och en fortsatt bra sommar. Sedan sa kvinnan något som jag aldrig ens tänkt på men som berör mig än idag. "En sak har jag sett den här kvällen och det är att du tycker väldigt mycket om din pappa. Ni har en fin relation, jag har aldrig sett något så starkt. Ta tillvara på det, för en sak ska du veta. Jag har aldrig träffat min riktiga pappa" Hennes ögon fylldes utav tårar och jag förstod att vi hade något speciellt. Exakt vad visste jag inte riktigt, men ingen skulle någonsin kunna ta det ifrån oss. /Elin

Landet ingenstans,

Ledig från praktiken idag. Det tar på krafterna att arbeta med dementa, eller ja. Människor över huvudtaget. Men jag trivs! Jag är rädd för att bli gammal, jag vill inte åldras. Bara lite, dom här åren. Det hör ju till att göra allt efter sin ålder. Men jag vill sluta åldras när det är som bäst, när jag gjort allt jag vill göra.

För vem vill leva i landet ingenstans men ändå överallt.
Tro att mamma kommer, trots att hon gått bort för länge sen.
Tro att imorgon är det en ny skoldag och allt är som förut.
Tro att barnen fortfarande är små, trots att dem har jobb.
Tro att du inte fått mat idag, trots att du nyss åt lunchen.
Tro att dem som vårdar dig är dina fiender och vill dig illa.
Tro så mycket, glömma allt och veta ingenting i väntan på döden. /Elin

Will remember,

Jag är tacksam för de personer i min omgivning som kan höra på telefon om något är dåligt, även om jag försöker dölja det med rösten. De få personer som väntar istället för att gå när jag tvivlar på det jag behöver prata om. De personer som ser de där ytterst små framstegen och tar tillvara på dessa för att de vet att dom stunderna är så otroligt viktiga. Ni får mig att inse hur viktigt det är att jag vågar minnas, vågar leva och vågar älska, precis som jag försöker göra nu.

"I’m so afraid to love you, but more afraid to loose
Clinging to a past that doesn’t let me choose
Once there was a darkness, deep and endless night
You gave me everything you had, oh you gave me light
And I will remember you, Will you remember me?
Don’t let your life pass you by, Weep not for the memories" /Elin

You are holy,

Det är sådär. Inte bra, inte dåligt. Det är sådär. Jag hatar när det är sådär. När något ligger och trycker, men jag inte vet vad. Fast jag ska inte klaga. Jag har ju alltid sökt efter balans mellan toppen och botten. Men det här känns mer.. jag vet inte. En slags tom men ändå full känsla som jag inte kan sätta ord på. Jag vill bara få vara, din i din famn. Mig i mig själv. Bara få andas ut i en trygg famn en stund.

"How many roads did i travel before i walked down one that led me to you?
And how many dreams did unravel before i beleived in a hope that was true?
Only me, on my knees singing holy, holy. And somehow all that matters now is.
You are holy, holy" /Elin

Här nära,

Vissa psalmer eller låtar sätter ord på känslor och tankar. Vissa berör hela mig bara med hjälp utan melodin. På mässan idag spelades en sån, den verkligen tilltalade mig på något sätt. Sedan jag kom hem från Stiftsgården och STUM helgen har jag känt mig ensam, med hjälp utav den här psalmen känns det lite mindre ensamt. Och mitt i all denna tanke kaos hittade jag en viloplats i mig.

"Här nära, närmre än jag anar finns Du som känt mig innan jag fanns till.
Här nära närmre än jag anar, finns Du som känt mig innan jag fanns till" /Elin

42 veckor efter operation,

Jag vet att vissa stör sig på eller tycker det är hur töntigt som helst att jag räknar, ner eller upp eller vad det nu blir, varje vecka. Men jag behöver göra så för min egen del, jag vet inte varför. Det känns liksom stort och bra att kunna skriva till exempel "42 veckor efter operation" för i mina ögon blir det "42 veckor som den nya Elin" Ni vet den där Elin som vågar, vill och kan. Den där Elin som jag letade efter i flera år och tillslut hittade. Den där Elin som jag faktiskt vill vara och är nu. /Elin

Blandad helg,

Efter en helg på Stiftsgården är jag ganska omtumlad. Jag är lättad över att jag klarade helgen och äntligen är hemma, men samtidigt vill jag tillbaka. Min helg var allt och ingenting. Så mycket jag vill berätta men det går inte att beskriva.

Tro. Amanda. Gemenskap. Viktor. Pratstunder. Sannaklara. Skratt. Daniel. Empati. Lisa. Hopp. Fredrik. Våga. Andrea. Tillit. Andreas. Skratt. Elin. Kärlek.
Det här är saker jag känt i helgen. Det här är personer som varit, blivit och är viktiga för mig. Utan er hade den här helgen varit tuff, det vet ni. / Elin

STUM dag 4,

Efter några få timmars sömn och en utav de värsta nätterna jag upplevt, var det dags för en brunch, städa, packa, sändningsmässa och sen en stor kramring på typ 200 personer. Det känns konstigt att säga hejdå till någon man inte ens sagt hej till. På bussresan hem gick det mycket tankar genom huvudet. Jag tänkte på natten och helgen i stort. Jag har träffat nya personer, lärt känna några utav mina vänner ännu bättre, skrattat och varit trött. Jag tycker att jag har vågat mer än förut, dessutom gjorde jag allt detta framför sjalen. Jag är så tacksam för allt det här, för att jag vågar, för att jag mår bra och för att jag aldrig, aldrig är ensam.

"May the angels protect you, trouble neglect you,
And heaven accept you when it's time to go home.
And when hard times have found you and your fear surround you,
Wrap my love around you, You're never alone.

May your tears come from laughing, you find friends worth having,
With every year passing they mean more than gold.
May you win but stay humble, smile more than grumble
And know when you stumble, You're never alone" /Elin

STUM dag 3,

Idag har jag varit med om helt normala stunder, men som bara inte kan beskrivas. Hur jag än försöker så låter det bara fel. Men idag är en dag då jag försökt visa någon annan vad jag kan, jag har inte velat vara med på kort, jag har ätit god mat med underbara personer och jag har skrattat tills jag fått ont i magen. Men framför allt så har orden "Jag förstår exakt" lättat hela mitt hjärta och psalmen "Du vet väl om att du är värdefull" fått en helt ny betydelse. /Elin

STUM dag 2,

En fullproppad dag med en massa olika aktiviteter och händelser. Bland annat så fick vi lyssna på föreläsningen "från puppa till fjäril" Den väckte ganska starka tankar och känslor hos mig och många andra. Jag kunde känna igen mig i få meningar om vändpunkten. Att det är en själv som måste bestämma sig för att det ska bli ändring. Alla andra kan ge mig redskapen men det är jag som måste göra jobbet. Lite så är det nog. Det är så otroligt lätt att hela tiden skylla på andra, att det var ju tack vare den eller den personen som jag kom upp hit. Istället för att lyfta sig själv och säga, jag fick hjälp men det var jag som gjorde jobbet och för det är jag så förbannat stolt över mig själv. Det finns personer här som sett mig vara på botten, som gett mig alla redskap i världen men jag själv har inte lyckats ta mig upp. Sedan händer något. Personen man står så nära försvinner ur ens liv ett tag och så träffas man igen. Denna gång när jag inte är på botten.

Jag vill bara att du ska se hur långt jag kommit tack vare mig själv och med hjälp utav redskapen jag fått av dig och många andra. Jag vill att du ska se vad jag vågar och vem jag är nu. För det är något som jag är riktigt stolt över. /Elin

STUM dag 1,

Jag älskar att åka till Rättvik. Det är drygt med en lång bussresa men det är så skönt när bussen rullar först upp, sen ner och så ser men långbryggan lysa där i mörkret och vet att där bakom någonstans ligger Stiftsgården. Det är som en slags trygg känsla ungefär som att man släpper allt annat i samma stund man ser bilden framför sig. Att sedan komma till gården och se hur fler och fler människor droppar in är en härlig känsla. Även om medelåldern känns något yngre i år.. Men jag tror på det här, jag är helt säker på att det kommer bli många härliga skratt och några helt underbara dagar. För det blir vad man gör det till.

"Imagine there's no Heaven, It's easy if you try.
No hell below us, Above us only sky.
Imagine all the people, Living for today" /Elin

Dina chanser,

Vem lever jag för? Enkelt svar: Jag lever för min skull. På precis samma sätt har du rätt att leva för din skull och göra dina val. Men vad du inte tänker på är vilka konsekvenser det ger oss andra. Du vet, det alla skulle vilja säga dig men inte vågar, det får jag höra. Jag undrar om du verkligen tänker, om du faktiskt förstår. Jag vill våga tro att du gör det, annars kommer du nog komma på det där en vacker dag när solen skiner och du står där utan släkt och vänner. Jag vill inte att den dagen kommer, du är inte värd det. Du är värd det bästa och jag vill så gärna skratta mig lycklig för din skull, men vet du. Idag kan jag inte det. Idag har du bevisat ännu mer hur förändrad du är och det känns som om att vardagen du hade innan den här, inte längre betyder någonting alls. /Elin

41 veckor efter operation & bilder,

Före operation. En utav de få gånger jag var utan sjal faktiskt. Men all denna ångest som låg där bakom, den går inte att beskriva. Jag kände mig så blottad, så äcklig och ful. Vem kom på att alla människor har något vackert när jag ser ut såhär? Livet är inte rättvist och spegelbilden vägrar se tillbaka.

Operation. En förändring har skett och mitt underbett är borta, ingen skillnad syns pga svullnaden. Jag kände mig som ett monster, jag var ett monster. Allt jag gjorde de dagar jag låg inne var att gå fram och tillbaka för att försöka trassla ut alla tankar. Men någonstans fanns en otrolig lättnad.

Efter operation. Just nu lever jag mitt liv utan några större komplex och utan sjalar. Jag lever med ett mod och en inre styrka jag aldrig förut hittat i mig själv. Det är som att vända på ett mynt fast i det här fallet, mitt liv. Att ens försöka få er andra att förstå vilken resa jag gjort känns bara dumt, för det går inte att beskriva. Men jag kan säga såhär: Det har varit tufft och knappast smärtfritt. Det har gått åt energi från både mig själv och andra. Tårarna har varit många och ångesten blev en vardag, men jag ångrar faktiskt ingenting. /Elin

Ljug för mig,

Jag har en obehaglig känsla som är svår att beskriva. Jag känner mig uppgiven, förtvivlad. Tom men ändå proppfull. Utlämnad, sviken och bortglömd. Hur kunde jag våga tro och hoppas? Såg jag inte allt redan innan det blev ett faktum?

"Hon vill gärna tro att du kommit hit för att stanna
Hon vill gärna tro att du är den du utger dig för
Hon lyssnar till dig, du är varm och förtrolig
Hon lyssnar till dig och vill gärna tro allt hon hör
Men hon tror att det som har makten att föra oss samman
rimmligen också har makten att dra oss isär
Hon tror att allt som kan byggas också en gång ska raseras
ändå håller hon om dig så ömt varje gång du är där
Ljug för mig älskling, du vita lögnare,
ljug som om allt var en lek" /Elin

Det var då,

Då var min familj hel.
Då hade jag underbett.
Då var min värld mörk.
Då kom jag ingenstans.
Då träffade orden mig.
Då hade jag en önskan.
Då vågade jag ingenting.

Men det är över nu. Kanske var vissa saker bättre då, men vi lever i nutid. Allt "då" har redan hänt och det går inte att ändra på. Det bara är så, oavsett om vi vill eller inte. Det är över, det var då. /Elin

Mång kulturellt,

Så var det dags att trycka in konfirmanderna i en buss och åka till konserthuset, västerås för att titta på "Lions Of Africa" Det var inte som jag tänkt mig. Jag hade väntat mig mer.. händelser, dans. Och inte bara en massa bonk på trummor. Men medans jag satt där och tänkte på vad jag egentligen tyckte om det, så kunde jag inte låta bli att fascineras. På scenen framför mig står 8-10 personer som är långt härifrån, personer som lever så mycket annorlunda mot vad vi gör. Inte alls under samma villkor eller förhållanden. Det är både coolt och skrämmande.

I Afrika finns det lejon och mörkhyade män som spelar på trummor tills händerna blöder. I Sverige finns det kossor och en Carola som står på scenen och sjunger julmusik. Tänk att så olika saker finns på en och samma jord. /Elin

De som varit,

Sista dagen i skolan innan lovet, jag fick reda på att jag samlat ihop poäng som räcker för ett VG på samhällsprovet. Bra Elin, du kan om du bara vill.
Under kvällen gick jag och Rebecca på Lindboskolans galakväll, shit vad jag saknar den tiden. Årskurs 7-9 tiden då jag en gång dansade på borden under lektionstid och sedan inte ens vågade skära i en kiwi. Man skulle kunna säga att det var under den tiden min hjärna stängde av för ombyggnad men samtidigt gick på helvarv. Därför betyder Lindboskolan mycket för mig, det är en så viktig del.

Något som ibland kan göra mig deppig är alla tankar på sånt som varit. Inte för det som varit dåligt utan för sånt som aldrig kommer tillbaka. Jag vill bara spola tillbaka och vara med om allt igen, en gång till.
För det har varit så galet bra. /Elin

Gömd styrka,

JAG KLARADE DET! Jag får VG som slutbetyg i både Medicinsk Grundkurs och Omvårdnad. Det gick, det var möjligt för mig också. Jag missade en del utav kursen i ettan då jag försökte mig på lärlingsutbildningen och en del i våras då jag opererades. Ändå sätter jag ett starkt VG i båda kurserna. Det är så otroligt bra kämpat och det är så otroligt värt allt plugg.
Idag är dagen då jag för 40 veckor sen tog av mig sjalen för sista gången. DET känns stort. Som ett slags mål jag haft, jag är där nu. Och med alla dessa positiva besked jag har att ge er idag så vill jag även säga att ingenting är omöjligt, jag orkade fast jag trodde jag var helt slutkörd. Man går på sparlåga, en styrka som är gömd. Och kan jag så kan nog faktiskt vem som helst.


"Nu här i mitt liv ser jag mig själv och mina drömmar som jag har. Minnen jag fått finns alltid kvar men jag vill mera idag.
Allt gav ingenting dagar försvann, människor kom och gick igen. Men nånting fanns kvar en styrka och själ som jag gömde i mig" /Elin

Sån skillnad,

Hade tagit ledigt från skolan idag för att ha 2 "Via dolorosa pass" med åk 7. På det första passet var jag själv, men på det andra var Marisha med mig. Det var skönt att hon var där! Under kvällen väntade även ett konfirmand pass och en ku kväll.
Idag har jag presterat, jag känner det. Jag har gjort något bra, jag ser själv en sån otroligt stor skillnad på då och nu. Elin som förut gömde sig bakom sjalen och sprang ut från ett konfirmandpass och inte ens vågade skölja frukten, kan idag stå framför en kofirmandgrupp, hålla i ett pass och göra det med glädje. För jag vill verkligen. Jag tycker det är kul, det intresserar mig att lära andra och få vara en liten, liten del utav deras dag. Det ger mig så otroligt mycket tillbaka.

En sån här dag finns det inte mycket att klaga på. Idag rullar allt som det ska, mitt liv också. Mitt lilla liv som jag förändrat, som jag värdesätter. Idag har jag återigen visat raka motsatsen till den gamla Elin. En motsats som bara kan mätas utav någon som varit med hela vägen, till exempel jag själv. /Elin

40 veckor efter operation,

Jag ryser när jag skriver det. 40 veckor, 40 helt otroliga veckor. Allting har hänt, mitt liv har liksom vänt på något sätt. Det känns så ofattbart sjukt bra. Men jag förstår att ni andra inte förstår hur stort det är för mig. Det är kanske inte så normalt att glädjas över 40 veckor av något som är som ett helt nytt liv, men jag gör det och jag förstår varför, någonstans kan jag känna att det är huvudsaken.

Jag vill så gärna få er att förstå, kunna uttrycka mina känslor i ord. Men det går inte. Det kanske inte ens ska gå att sätta ord på något så otroligt. /Elin

Måste landa,

Jag är så enormt otroligt skoltrött. Jag satte mig och försökte plugga men det går inte. Jag blir så förtvivlad. Så många tårar som bara vill ut. Jag är arg, ledsen, besviken och väldigt, väldigt blandad. Jag vill göra så mycket, hinna med så mycket. Men tiden räcker inte till, jag är ju bara en människa.

"En stormig dag går mot sitt slut och ingenting blir som förut.
Jag tror jag måste landa" /Elin

Negativt & positivt,

Det har varit en konstig helg. Jag har varken haft lust eller ork att göra något alls. Ska ta tag i pluggandet också, 3 prov den här veckan. Men jag ska ge järnet nu sista veckan för sen är det lov och efter det har jag praktik på Ädelstenen 4 veckor. Skönt att få vara på hemma plan och kanske få sova ut lite. Jag är ganska slutkörd just nu faktiskt, jag sover för lite. Sitter och pluggar mitt i nätterna. Fortsätter jag såhär står jag snart i väggen och DET tänker jag inte acceptera för dit ska jag aldrig mer.

Vi har alltid ett val. Jag kan välja att se det negativa i allt, då kommer mitt liv bli väldigt tufft. Men så kan jag välja att se det positiva i allt och då kommer mitt liv bli.. ganska intressant. Så vi gör så, för nu i alla fall. /Elin

Can´t hurry love,

Jag har en massa vänner som inom kort har ändrat sin relations status till att vara "I ett förhållande" Jag tyckter helt ärligt att det hur gulligt som helst. Lite komiskt bara att allt händer under en och samma vecka. Men vi vet alla att man inte kan styra sånt där och jag är verkligen glad för deras skull, absolut! Jag känner inte pressen att själv "skaffa någon" Jag är bara lite orolig för att bli något tredje hjul.. Men med rätt vänner så händer det aldrig.

"You can't hurry love
No, you'll just have to wait
She said love don't come easy
But it's a game of give and take
You can't hurry love
No, you'll just have to wait
Just trust in a good time
No matter how long it takes" /Elin

Best memories,

Idag har jag spenderat en massa tid med olika personer som är viktiga för mig. Efter skolan tog jag en kaffe med Sannaklara, prat om allt och inget. Hur bra som helst! Lite senare tog jag och Amanda en mini roadtrip. De sista timmarna på dygnet hade jag en tokig och välbehövd stund med Amanda och Rebecca. Det är sånna här stunder jag vill kunna minnas och aldrig, aldrig glömma.



"All the crazy shit I did tonight, those will be the best memories. I just wanna let it go for the night, that would be the best therapy" /Elin

Nu i mitt liv,

Läkarbesök på förmiddagen. Jag har inte så mycket mer att säga om det.
Åkte in till skolan enbart för att prova ut en studentmössa, beställde en tjocktröja också. Det blir så bra så.. Men studenten känns långt borta. Jag vet att tiden går fort och att det snart är över. Men vad händer sen? Och alla saker som måste fixas innan, betygen. Min tid räcker liksom inte till. Dagarna går och jag hänger inte med för fem öre. Jag måste lära mig att fokusera, prioritera och acceptera. Och så en sak till: Jag har några utav världens bästa vänner. Tack.

Kommer det bara att bli värre? Vad händer nu? Hur kunde jag?! Ett djupt andetag. Det kommer inte att bli värre om jag gör något åt det och livet går vidare, precis som vanligt. Jag gjorde vad som kändes bäst just då. /Elin

Döden för mig,

Jag hatar döden, jag är rädd för döden. Den skrämmer mig. Vad händer sen? Ska det bara ta slut och bli svart, alla andra fortsätter gå till skolan och arbetet utan att ens bli berörda över att min plats är tom. Döden är orättvis, livet är orättvist. Vissa får dö så tidigt och vissa måste lida i flera år. Jag ser inte rättvisan någonstans i det. Men egentligen är det onödigt att tänka så mycket på döden och att låta sig skrämmas utav det. För tänk när jag en gång dör, så visar det sig att det inte alls var farligt. Då har jag slösat hela mitt liv åt att vara rädd för något som visade sig vara hur bra som helst. Och det är ju dumt.

Jag tänker att om man fått ett liv så är det var och ens uppgift att leva det hur man vill. Och har man fått ett liv så är man nog faktiskt skyldig att dö. /Elin

39 veckor efter operation,

Om en vecka är det 40 veckor sen. Det känns så otroligt långt, men ändå så kort. Det känns som om att jag varit den här Elin hela mitt liv. Men det är långt ifrån sant. Jag har alltid varit elin som en i mängden, idag är jag elin som i Elin. Jag vet inte hur jag ska förklara, men det känns bra. Ska det verkligen krävas en operation för allt detta? Jag tycker inte det och jag tror inte riktigt på det, någonstans handlar det om att jobba med sig själv från djupet. Och tro mig, blod svett och tårarna har varit många. Men jag ångrar inte en minut.

Jag skulle vilja säga att operationen var som att öppna en bro med nya vägar. Jag ser delar av livet som jag inte trodde fanns och tar mitt livs chans. /Elin

Gammelfarmor,

Min dag var toppen tills jag kommer hem och mamma berättar att gammelfarmor i Finland har lämnat oss för en skönare värld. Jag blev mest chockad. Det kom väntat, men oväntat för tillfället. Jag vet att du har det bättre nu. Det lidande liv du levde gav dig inte längre något. Jag vill våga tro att du har kommit till ett fint ställe där smärta och sjukdom inte existerar. Där alla lever lyckliga och ingen behöver gå igenom ett krig. Jag är så arg och ledsen för att jag inte var där och kunde säga hejdå, men samtidigt är jag glad. För jag vet att vart du än har hamnat så är ni tillsammans igen. Världens vackraste människor.

Vi ses igen, jag vill våga tro att det är så. Och tills dess kommer du fortsätta vara min gammelfarmor, skillnaden är bara att vi inte ser varandra. /Elin

Som en sol,

Idag är en riktigt bra dag. Ingenting känns speciellt jobbigt. Jag mår bra, jag skiner. Som en sol ungefär. Jag vill skina som en sol, värma den som behöver. Stråla på den som hamnat bakom molnen. Lysa upp tillvaron för den som har natt. Precis som ni alla gör för mig. Det är en sån här dag jag måste minnas.



Mina strålar kanske är svaga men dom försöker, precis lika mycket som dina.
Kom så strålar vi tillsammans. /Elin

Vill kunna förlåta,

Tog mig ut på landet för att spendera första natten hos pappa, i det nya huset. Mitt rum är mysigt och jag trivs ganska bra. Kanske blir det fler kvällar där, vi får se. Det är dags att acceptera och dags att leva vidare, i den här verkligheten. En dag är det här historia och den dagen hoppas jag att jag kan förlåta dina val.

"Jag fick dina ögon och din envishet.
Jag fick ditt sätt att gå, aldrig din uppmärksamhet.
Du talade om mig när jag inte var där,
De sa du var så stolt att jag gått så långt.
Så många frågor som aldrig fick nåt svar,
Finns det nån som vet vilken sorts man du var?
Ja det går i släkten var det någon som sa.
Ibland i spegeln ser jag dig titta tillbaks.

Jag förlåter dig, det här kapitlet är slut.
Jag sätter punkt här, jag andas ut" /Elin

Blame it on me,

Ibland gör jag saker utan att tänka, jag liksom bara gör det. Värre var det förut, men ibland får jag en mörk stund och säger eller gör precis som jag tycker. Vad jag oftast inte tänker på är att det påverkar min omgivning. Jag måste lära mig tänka större, tänka utanför mina gränser. Allt för att ingen annan ska ta skada.

"As life goes on I'm starting to learn more and more about responsibility. I realize everything I do is affecting the people around me. So I want to take this time out and apologize for things I have done. And things that have not occurred yet, And the things they don't want to take responsibility for" /Elin

Förlorad framtid,

Min framtid känns förlorad. Mitt mål att en dag bli Barnsjuksköterska spräcks som en såpbubbla. Jag pratade med min mentor idag, hon som skulle prata med lärarna i Engelska och Idrott innan sommarlovet. Hon hade inte gjort det nu heller. Hon bara stod där, lika lost som vanligt och fattade ingenting. Hallå, jag har IG i 2 viktiga ämnen. Fixar jag inte det så blir jag inte ens undersköterska.

Idag är en dag då jag vill vira in mig i alla sjalar jag äger och lägga mig i sängen. En dag då spegelbilden är alldeles för ful och fet för att ens få en blick. En dag då utprovningen av studentmössor känns helt meningslös. /Elin

Ondska för mig,

Det där med ondska, det kan tolkas så olika. Genom åren har synen på ondska ändras för mig. Tidigare innebar ordet ondska endast krig och eventuellt mördare. Idag vet jag att det är så mycket mer. Orättvisor, krig, övergrepp. Alltifrån sånna saker till modet kan vara ondska för mig. Med modet menar jag kraven som ställs på varje individ, hur man bör se ut för att passa in. Den ondskan ligger mig närmast. Jag vet själv hur det är att tro att alla önskar mig ondska bara för att jag hade underbett. Hur fan tänkte den där Gud då liksom? Men så har jag också kommit på endel svar. Mitt eviga sökande fortsätter, och bilden den blir bara klarare och klarare.

Gud har inte utsatt mig för krig eller andra hemskheter, men jag hade underbett och det skulle kunna vara för att an ger oss alla samma grunder och förutsättningar. Skillnaden på den ondskan och på min ondska är att jag har någons famn att komma till när jag behöver. /Elin

38 veckor efter operation,

På bussen hem idag pratade jag med en vettig och underbar person. Vi pratade om min operation, att det gått 38 veckor och att jag är totalt förändrad. Hur mycket jag växt. Jag är raka motsatsen till den gamla Elin. Men det är så otroligt svårt att få andra att förstå vilken resa jag gjort, alltså de som inte har känt mig flera år. För dom har liksom ingen Elin att jämnföra med. Dem känner ingen annan Elin än den jag är och vill vara. Och det kan göra att vissa uppfattar mig som negativ eller deppig, för dem jämnför mig med alla andra. MEN om ni skulle sett mig för ett år sen och se mig idag så lovar jag att ni förstår vad jag menar när jag säger att jag mår bra och verkligen, verkligen menar det.

"You did what you did to me, Now it's history I see.
Here's my comeback on the road again.
Things will happen while they can" /Elin

Långt härifrån,

Jag är så otroligt trött på skolan och mig själv. Vad håller jag på med? Jag skjuter upp läxor och inlämningar in till det sista. Det är inte ens ett år kvar på gymnasiet och jag totalt orkar inte. Jag är så sjukt skoltrött, jag vill härifrån nu.

En tanke jag ofta tänk och en fråga jag brukar få utav andra som hör om operationen och mina år av dåligt självförtroende, är om jag skulle vilja leva om mitt liv och vad jag skulle ändra på osv. Svaret chockerar mig själv ibland, men jag skulle vilja leva samma liv, på precis samma sätt. För utan alla stunder och gånger utav mörker och ljus, motgång och medgång så skulle det inte vara Elin.

"Kom och ta mig långt härifrån. Långt härifrån, långt härifrån.
Åh, och ta mig långt härifrån. Kom ta mig långt härifrån.
Och om jag fick leva mitt liv igen, Så skulle jag ta samma tåg" /Elin

Tears and rain,

Det händer ingenting. Varken ljust eller mörkt, bara detta otroligt tråkiga och deppiga gråa mönster. Dags att bryta det nu Elin! Grejen är att förut kunde jag gå i veckor, månader eller långa perioder i detta gråa och nu blir jag less efter 2 dagar. Men jag tycker att det är ett bra tecken, ett "friskhetstecken" för min del.

"Far, far away; find comfort in pain,
All pleasure's the same: it just keeps me from trouble.
It's more than just words: it's just tears and rain" /Elin

Till min farmor,

Det finns få personer som jag uppskattar så mycket som dig.
Din vilja, din styrka, din beslutsamhet och ditt eviga mod.
Och framför allt, din omtänksamhet och ditt hjärta utav guld.
Att gång på gång falla och sedan resa sig igen, det är stort.
Att samma person får ta en otrolig smärta, det är orättvist.
Att hela tiden ge utan krav att få tillbaka, det är kärlek.

Du är en utav mina bästa vänner, du känner mig.
Du är ljuset i mitt liv som får mig att kämpa.
Du är rösten som säger att allting blir bra tillslut.
Du är hoppet som säger att ingenting är omöjligt.

Men du är även min farmor,
och jag älskar dig otroligt.
Varje dag utav mitt liv,
när det regnar och är soligt. /Elin

Bara förtvivlan,

Jag är så otroligt förtvivlad. Jag vet inte varför. Det är nära till tårar hela tiden. Ena stunden skrattar jag, andra vill jag bara gråta. En känsla som är ganska ny. Just det där förtvivlade, jag kan gråta men det kommer inte bli bättre utav det. Förtvivlan över att inte kunna göra något åt saken. Jag vill att något ska hända, något sjukt. Så att jag får något att fokusera på, för det här tar all min kraft.

"Jag vill kasta loss, och lära mig slåss.
Raka av mitt hår, och bäras ut på bår.
Ta tjuren vid hornen, och hålla dom hårt.
Bita på sanningen, Och kväva all gråt.

Börja sluta tro, och låta vansinnet gro.
Jag vill sparka bakut, och göra nåt sjukt.
Släcka fyren på berget som räddade liv,
och smita från smällen med sjumilakliv" /Elin

Genom eld min vän,

Jag är helt slut i huvudet, kan inte tänka klart. Vilken dag.. Goda nyheter, viktiga beslut, välbehövda pratstunder. Det är min dag på det stora hela, tuff men bra. Att jag får en chans att förklara mig, möjlighet att göra om och göra rätt. Det är stort, det är viktigt, men det händer inte ofta. Att någon vågar prata om saker i verkligheten och få ärliga svar, istället för att försöka reda ut allt på otydliga sms, det är faktiskt starkt gjort. Det är tufft för stunden, men känns 100 gånger bättre efteråt.. Nu ska jag göra allt vad jag kan för att det ska bli bättre. För jag är inte beredd att bli lämnad utav någon. Det kanske tar tid, men snälla lämna mig inte.

"Genom eld, bara för ikväll
Håll den tänd, vi kan gå i eld"/Elin

Someone else´s life,

För att lära känna nya människor krävs en öppenhet. För att släppa in dem en bit på sitt liv krävs både tillit och respekt. Jag gillar att lära känna nya, tycker det är lika imponerande varje gång hur slumpen avgör att man träffas på ett ställe och sedan fortsätter hålla kontakten på ett annat.

Till dem personerna som jag släpper in så har jag en tillit. Annars skulle jag aldrig göra det. Men ibland blir det fel, väldigt fel. Jag vill så gärna visa hur glad och tacksam jag är, men så i vissa situationer visar jag raka motsattsen. Hur kan det bli så? Personer som verkligen lärt mig våga, som fått mig att bli en starkare och kanske lite bättre människa. Hur kan man låta bli att inte älska dem?

Det är på väg tillbaka. Min rädsla och ständiga panik. Jag vet inte varför. Hur som helst så måste jag ta tag idet. Den ska inte få ta över mig och mitt liv, en gång till.

"My hands shake, My knees quake. It's every day, The same way.
I'll show you every way I've grown, Since I met you" /Elin

37 veckor efter operation,

Igår var jag äntligen hos käkkirurgen tack vare denna äckliga smärta i käken. Det visade sig vara streptokocker som tagit sig in till körteln under vänster käke, tack vare något som från början var en finne och en blåsa i läppen som tandhygienisten råkade göra i tisdags. Tänk vad lite hormoner kan ställa till med! Nu blir det antibiotika 10 dagar. Mindre kul, men blir det bättre utav det så är jag glad. I övrigt så är allt bra. Jag börjar få tillbaka lite mer känsel på högersidan. Det är väll på tiden.. Men som sagt; Vill man vara fin får man lida pin.

"Djupa andetag. En människas kärlek och lag.
En människas renaste slag. Att vara precis den hon är.
Även i barnet, Även på jorden. Även som blomma, Djupa andetag.
En människas renaste slag. Att vara precis den hon är" /Elin

Tankar blev krönika,

Ge människor en chans, ge dem en plats

De flesta klagar på att det finns dåligt om platser ombord på stadsbussarna. Det skrivs mycket om att antalet platser borde utökas för att minska antalet stående på grund utav ren säkerhet. Men antalet platser ska inte behöva utökas, det räcker med att vi vågar ge lite plats åt våra medmänniskor.
Igår när jag åkte linje 19 från sjukhuset så satte jag mig längst bak. Efter en stund såg jag att ett flertal människor stod upp, där det egentligen ska finnas plats för den som är rullstolsburen eller har med sig en barnvagn. Jag började titta på sätena framför mig, så många var vi väll inte? Nej, så många var vi inte, men nästan varenda människa hade satt sig längst in och sedan lagt sin väska på sätet bredvid?! Jag har sett det flera gånger och jag har reagerat, såklart utan att säga något. Jag har även tänkt på att, så fort någon kliver på bussen blir den personen genast synad från topp till tå och strax där efter har man lagt väskan på sätet bredvid för att markera att: här är det minsann upptaget! Men då kan jag inte låta bli att undra, vad är det som är upptaget?

Jag tror säkert att vissa människor har en anledning till varför dem reagerar som de gör. Det kan ju finnas personer som har en hel del bakom sig, eller för den delen är rädda för närkontakt eller bakterier. Om man nu har något sådant som anledning, så respekterar jag det. Men jag tror att det är långt ifrån alla 25 personer som ens har en anledning.

För har ni tänkt på att om bussen, mot all förmodan skulle vara med i en olycka, så skulle hälften av människorna på bussen bli svårt skadade eller kanske inte ens överleva. Och vet ni vilka? Dem som står upp, dem som klivit på bussen och inte haft så mycket annat till val än att stå där och få alla blickar på sig. För skulle personen fråga om det var ledigt där en väska låg, så lovar jag att de där 50 ögonen skulle stirra ännu mera. Ägaren till väskan skulle i och för sig säkert flytta på sin väska och samtidigt flytta sig själv en decimeter in. Det är så typiskt oss svenskar. Vi är så otroligt rädda. Rädda för att bli sedda, kända. Vi är rädda för närkontakt, diskussion och så mycket mer. Vi är så iskalla människor, som om det var murar av is emellan oss. Men lyckas man bryta den där isen så tror jag att det kan bli jätte bra. Personen som sätter sig bredvid kanske till och med går att kommunicera med? Det kan även hända att man fått sig ett par goda skratt när man kliver av bussen. Det finns så mycket vi har att vinna, men egentligen ingenting att förlora.

Om vi alla kunde börja tänka efter lite, inte bara på oss själva utan även på våra medmänniskor, så tror jag att det här problemet skulle kunna få en annan innebörd. Istället för att låta det bygga våra murar högre och tjockare, så skulle det kunna vidga våra vyer och bredda vårat nätverk. Det blir liksom ett tillfälle att lära känna nya människor, tillfällen vi aldrig annars vågar utnyttja. Det finns så otroligt många fina människor där ute, vars insida vi ännu inte har en aning om. För att vi inte ens har gett dem en chans. /Elin

En krigares styrka,

Idag fyllde lillkusin Rasmus 2 år. Mycket folk som ville fira honom kan man ju säga! Min stålkvinna hade fått permission, så även hon kunde vara med att kalasa lite. Det var så roligt att se. Du åt, du gick, du pratade, du skrattade och du gjorde det med hela själen. Men jag förstår dig och jag tror att har man cancer för tredje gången så lär man sig nog att se det stora i det lilla. Du bevisar om och om igen för mig och alla andra vilken krigare du är. Du säger att du ger upp och inte orkar mer, ändå sitter du där på kalaset. För några dagar sen åt du inte, ditt ansikte var likblekt och ansiktsutrycket var ganska matt. Det har gjort ont att se dig sista tiden. Men idag kändes det så mycket bättre. Du ger mig hopp.

Det gör ont men du går ändå. Du vet inte vart det bär, du bara gör det. Och det kallar jag verkligen för styrka. Jag visste att du hade det i dig. /Elin

Underbara personer,

Jag gillar personer som känner mig, dem som kan mig. Vet hur jag fungerar. Och det är så skönt. Jag behöver inte säga eller skriva hur jag mår, personerna förstår på det sättet jag uttrycker mig. Och dom gör så gott de kan med den information dom har. Så mycket mer kan man inte kräva utav underbara personer. Jag behöver er, så håll mig hårt och släpp inte taget. /Elin

Riktig smärta,

När jag vaknade igår hade jag så fruktansvärt ont under vänsterkäken. I körteln som sitter där. Värken gick ända fram till hakan. Jag väntade till lunch, tog alvedon och ipren som inte gav någon verkan och sedan bad jag mamma ringa till käkkirurgen. Hon ringde hela dagen igår och dom skulle ringa upp. Ingenting hände så mamma ringde dit under förmiddagen och nu har jag äntligen fått en tid på måndag morgon. Det här är olidligt. Jag hoppas dom förstår att jag är ärligt. Jag tackade nej till smärt stillande efter operationen och nu gör det så ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

Med eller utan smärta tog jag mig till Åsby för att överaska Mariel som fyller 17. Trevligt att träffa människor som jag inte brukar umgås med. Människor som gör att smärtan för en liten stund, känns lite mindre. /Elin

Syskonkärlek,

Dålig kväll, tack vare dig. Du är så egoistisk.. Så mycket du får av mig, men vad får jag tillbaka? Jag ger och ger och ger, allt jag får tillbaka det kommer som en smäll i ansiktet. Och jag tror inte du förstår vilka konsekvenser det ger. Har inte du fattat hur viktigt det är att vi håller ihop?! Tänk efter.

Du är min lillebror, oavsett om du vill eller inte, och jag älskar dig mer än något annat på jorden men ibland kan du få mig att må så sjukt dåligt. Jag behöver dig, vi behöver varandra. Blod är tjockare än vatten och det får inte glömmas bort. /Elin

Sjukdom och lidande,

En och samma person kan inte ta hur mycket smärta som helst. Kroppen ger upp tillslut, likaså psyket. Det gör ont både psykist och fysiskt, en smärta som vi andra inte kan mäta. Vore det inte bättre att antingen vara frisk eller bara dö sådär snabbt. Jag menar, det är ju bättre att dö lycklig än att dö i lidande. Så skulle jag vlja att det var. Om man nu inte kan bli frisk igen.. Men OM det är så att det är meningen att den sjuka ska dö, då önskar jag att det går fort. För ingen, jag menar verkligen ingen, ska behöva ta det lidandet.

Jag önskar absolut inte livet ur någon "men för den som sjukdom blott är givet är döden skönare än livet" /Elin

36 veckor efter operation,

Idag hade jag tid hos tandhygienisten. Det gick bra, skrapade bara lite tandsten. Men usch vad jag mår dåligt utav lukten, stället, allt där. Jag har aldrig haft tandläkar skräck förut. Men nu, efter allt jag gått igenom så ryser jag av bara tanken. Fick tårar i ögonen när hon höll på i munnen så att hennes handskar hamnade precis under näsan. Lukten, jag känner så väl igen den. Synen utav alla slangar, det är inte första gången jag ser dom. Jag mådde dåligt resten utav kvällen. Det hade liksom satt sig kvar i huvudet. Undra varför det blir såhär?

En konsekvens är en rest utav en handling. Det här var en konsekvens som visade sig 36 veckor senare, men som jag måste lära mig att leva med. /Elin

Shepherd of my soul,

Jag är okej. Jag lever, jag andas, jag gör. Jag kan inte klaga, till skillnad mot min stålkvinna som ligger på sjukhuset. Någon äcklig jävla sjukdom tar över hela dig. Det är helt otroligt vad orättvist livet är. Därför är jag glad att jag har ett liv, jag lever. Jag har vänner på alla möjliga nivåer. Olika årgång på dem så att säga. Men det är det jag gillar. Personer jag ganska nyligen lärt känna, litar jag på. Det känns helt fantastiskt. Jag vill gå på mässa. Bara få vara. Lyfta fram min tacksamhet och känna att någon förstår utan att jag behöver säga ett ord.

"Shepherd of my soul, I give You full control
Wherever You may go, I will follow
I have made a choice, To listen for Your voice
Wherever You may lead, I will go" /Elin

Ingenting finns kvar,

För ett år sen hade jag just fått höra ord som jag aldrig trodde skulle komma ur min pappas mun. För ett år sedan rasade hela min värld. För ett år sedan var den här dagen en början på det galna år som skulle komma. För ett år sedan tappade jag all respekt för min förebild. Sedan den dagen är min familj inte sig lik, inte någonstans. Det har gått fort, jag hänger inte med och när jag tänker efter vet jag inte om jag ens fattat att min familj inte längre är en hel familj.

"Dina ögon den stunden, jag minns dem så väl. Din hand i min kändes stel och kall. Jag förstod på en gång, men jag vågade inte tänka. Jag bad inom mig, säg det inte nu. Det finns ingenting kvar, jag vill inte mer. Men orden de försvann, uti ett tomrum av förtvivlan. Och jag ville inte tro dig.

Tills du rörde mig, jag kände ingenting. Tills du log mot mig, och ingenting fanns där. Tills du höll om mig, när jag skakade av sorg. Men det enda du sa, ingenting finns kvar.

Mitt hjärta den stunden, hade slutat att slå. Jag var tom inom mig, och jag kände dig inte mer. Allt jag sa var förgäves, men jag ville inte ge upp. Finns det nånting jag kan göra, snälla säg det nu. Det finns ingenting kvar, jag vill inte mer. Du sa det igen. Jag blundade hårt och tårarna kom, och jag ville inte tro dig" /Elin

UngKulturNatt,

Efter att ha varit duktig och jobbat extra mellan 7 och 16 så cyklade jag hem så snabbt jag kunde och hoppade in i duschen. Den här kvällen hade jag nämnligen planerat att gå på UngKulturNatt i Folketspark. Alltid lika mysigt med en massa människor, men den här gången var det inte som jag trodde. Den här gången var lite.. inte kaos, eller jo. En inre kaos i mig. Men trots allt en helt okej kväll. När jag kom hem kände jag mig så otroligt tom, men ändå helt proppfull utav känslor. Som om någon jag delat min lycka med, kväver den. Jag vet inte varför..

"Jag la min lycka i dina händer, det var ingenting du bett mig om. Om det här är platsen där allt tar slut, så säg vad du ska säga och gör det nu"/Elin

Shopping behov,

Den senaste tiden har jag gjort av med ofattbart mycket pengar på egentligen ingenting. Eller ja, kläder. Men jag har blivit helt galen. Om jag går på stan så verkligen måste jag hitta något. Jag kan gå in i samma affär 5 gånger om. Jag har massa kläder i garderoben som har prislappen kvar, ändå åkte jag in till stan för att hitta något nytt tills ikväll då vi ska fira Rebecca som fyller 18. Inte nog med att jag måste ha något, jag är beredd att ge hur mycket pengar som helst. Och på ett sätt är det skönt att inte ens behövs titta på prislappen. Men det blir liksom överdrivet. Nej Elin, dags för skärpning! Jag ska förbjuda mig själv att shoppa nu, vi börjar med en vecka från och med nu så får vi se hur det går. Men nu är det Fredag och jag är taggad på att fira Rebecca, så. Don´t think. Just do it.

"I don't care if monday's black. Tuesday wednesday heart attack.
Thursday never looking back. It's friday i'm in love" /Elin

Precis som förut,

Jag hade en liten sovmorgon imorse, en sovmorgon som visade sig bli den bästa någonsin. Jag somnade på soffan igår och mamma ville inte störa min sköna sömn så jag fick ligga kvar hela natten. Vaknade av att jag hörde pappas röst. Gick upp och kramade honom godmorgon, ser att han tagit av sig skorna och jackan. Det här har nästan aldrig hänt förut. Jag sätter mig vid köksbordet för att äta frukost och han gör samma sak. Tillslut var hela familjen samlad. Vi "barn" åt frukost och mamma och pappa drack kaffe. Precis som förut.

Jag förstod inte riktigt varför eller vad du gjorde här. Men jag behöver ingen förklaring för jag tror vi alla kände hur viktig stund det var. /Elin

Typ känslig,

Jag vet inte vad det är frågan om men jag har blivit hur känslig som helst! Alltså inte så att jag blir rörd, inte sånna saker. Men för sjukhus, dofter, tal om undersökningar och prover. Idag var vi till mikrobiologen på studiebesök. Vi fick sitta i ett rum som såg ut som ett gammalt litet bibliotek. Bara det gav mig ett obehag. Sen började dem visa rör och stickor som används för olika undersökningar. Det riktigt kröp i hela kroppen, jätte obehagligt. Till slut fick vi gå en rundvandring och när vi kom upp till ett rum där en massa personer satt och plockade med en massa prover så var det inte långt till spyan. Vad har hänt?!

Jag fattar inte varför det har blivit såhär. Innan operationen var jag ju massor på sjukhuset och dom tog prover och grejer, men aldrig att jag kände den känslan jag fick idag. Kanske är jag lite "avskräckt" efter alla dessa operationer och plock med munnen. Jag känner liksom att det är slut nu, ingen får röra mig mer. Det räcker nu. /Elin

35 veckor efter operation,

Det firades med en glass i regnet. Det finns inget godare än att äta glass i regnet. Även om jag hatar regn mer än något annat.. Och hur bra känns det då på en skala 1 till 10 att vi går vi mot mörkare tider och en hel del regn och rusk? Det når ju aldrig över 2 på skalan kan jag säga! Men det finns faktiskt något fint med hösten också. Löven på träden ändrar färg, marken förändrar sig. Lite mysigt är det ju..

Utan den råa hösten skulle inte den blommande våren kunna finnas. Det är nog tack vare den tanken jag lärt mig uppskatta livet lite mer än vanligt. /Elin