För ett år sen hade jag just fått höra ord som jag aldrig trodde skulle komma ur min pappas mun. För ett år sedan rasade hela min värld. För ett år sedan var den här dagen en början på det galna år som skulle komma. För ett år sedan tappade jag all respekt för min förebild. Sedan den dagen är min familj inte sig lik, inte någonstans. Det har gått fort, jag hänger inte med och när jag tänker efter vet jag inte om jag ens fattat att min familj inte längre är en hel familj.
"Dina ögon den stunden, jag minns dem så väl. Din hand i min kändes stel och kall. Jag förstod på en gång, men jag vågade inte tänka. Jag bad inom mig, säg det inte nu. Det finns ingenting kvar, jag vill inte mer. Men orden de försvann, uti ett tomrum av förtvivlan. Och jag ville inte tro dig.
Tills du rörde mig, jag kände ingenting. Tills du log mot mig, och ingenting fanns där. Tills du höll om mig, när jag skakade av sorg. Men det enda du sa, ingenting finns kvar.
Mitt hjärta den stunden, hade slutat att slå. Jag var tom inom mig, och jag kände dig inte mer. Allt jag sa var förgäves, men jag ville inte ge upp. Finns det nånting jag kan göra, snälla säg det nu. Det finns ingenting kvar, jag vill inte mer. Du sa det igen. Jag blundade hårt och tårarna kom, och jag ville inte tro dig" /Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar