Idag fyllde lillkusin Rasmus 2 år. Mycket folk som ville fira honom kan man ju säga! Min stålkvinna hade fått permission, så även hon kunde vara med att kalasa lite. Det var så roligt att se. Du åt, du gick, du pratade, du skrattade och du gjorde det med hela själen. Men jag förstår dig och jag tror att har man cancer för tredje gången så lär man sig nog att se det stora i det lilla. Du bevisar om och om igen för mig och alla andra vilken krigare du är. Du säger att du ger upp och inte orkar mer, ändå sitter du där på kalaset. För några dagar sen åt du inte, ditt ansikte var likblekt och ansiktsutrycket var ganska matt. Det har gjort ont att se dig sista tiden. Men idag kändes det så mycket bättre. Du ger mig hopp.
Det gör ont men du går ändå. Du vet inte vart det bär, du bara gör det. Och det kallar jag verkligen för styrka. Jag visste att du hade det i dig. /Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar