I måndags när jag kom ner till terminalen för att ta bussen till skolan mötte jag en man som fick mig att tänka om. Jag såg honom på långt håll och försökte skynda förbi honom, där han stod med sin cykel och tittade på alla människor som skulle med bussen. "Hej, har du tid att prata!" Jag vände mig om och konstaterade att det var mig han menade. Jag svarade att jag självklart kunde prata tills bussen kom, samtidigt som jag var på väg att backa 2 steg. Detta på grund av en rädsla som grundade i att jag såg att han inte var den vassaste kniven i lådan. Mina förutfattade meningar totalt krossades när vi stod där i 5 minuter och pratade om små lätta vardagsämnen där jag fortfarande höll mig ganska anonym.
Bussen kom och han bad mig skynda så att jag skulle få plats. Han sa att det var trevligt att prata och lära känna mig. Jag svarade att det alltid är roligt med nytt folk. När jag skulle vända mig om och gå sa han; Tack, tack så jätte mycket! Jag tackade honom och gick bort till folksamlingen som skulle med bussen.
När jag satt mig i den varma bussen såg jag mannen stå kvar på samma ställe i den kalla vintermorgonen. Meningen "Tack, tack så jätte mycket" ekade i mitt huvud och jag förstod att det här betydde mycket för honom. Ganska snart insåg jag att det här mötet var viktigt för oss båda, fast på helt olika sätt. /Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar