Jag ryser när jag skriver det. 40 veckor, 40 helt otroliga veckor. Allting har hänt, mitt liv har liksom vänt på något sätt. Det känns så ofattbart sjukt bra. Men jag förstår att ni andra inte förstår hur stort det är för mig. Det är kanske inte så normalt att glädjas över 40 veckor av något som är som ett helt nytt liv, men jag gör det och jag förstår varför, någonstans kan jag känna att det är huvudsaken.
Jag vill så gärna få er att förstå, kunna uttrycka mina känslor i ord. Men det går inte. Det kanske inte ens ska gå att sätta ord på något så otroligt. /Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar