Ge människor en chans, ge dem en plats
De flesta klagar på att det finns dåligt om platser ombord på stadsbussarna. Det skrivs mycket om att antalet platser borde utökas för att minska antalet stående på grund utav ren säkerhet. Men antalet platser ska inte behöva utökas, det räcker med att vi vågar ge lite plats åt våra medmänniskor.
Igår när jag åkte linje 19 från sjukhuset så satte jag mig längst bak. Efter en stund såg jag att ett flertal människor stod upp, där det egentligen ska finnas plats för den som är rullstolsburen eller har med sig en barnvagn. Jag började titta på sätena framför mig, så många var vi väll inte? Nej, så många var vi inte, men nästan varenda människa hade satt sig längst in och sedan lagt sin väska på sätet bredvid?! Jag har sett det flera gånger och jag har reagerat, såklart utan att säga något. Jag har även tänkt på att, så fort någon kliver på bussen blir den personen genast synad från topp till tå och strax där efter har man lagt väskan på sätet bredvid för att markera att: här är det minsann upptaget! Men då kan jag inte låta bli att undra, vad är det som är upptaget?
Jag tror säkert att vissa människor har en anledning till varför dem reagerar som de gör. Det kan ju finnas personer som har en hel del bakom sig, eller för den delen är rädda för närkontakt eller bakterier. Om man nu har något sådant som anledning, så respekterar jag det. Men jag tror att det är långt ifrån alla 25 personer som ens har en anledning.
För har ni tänkt på att om bussen, mot all förmodan skulle vara med i en olycka, så skulle hälften av människorna på bussen bli svårt skadade eller kanske inte ens överleva. Och vet ni vilka? Dem som står upp, dem som klivit på bussen och inte haft så mycket annat till val än att stå där och få alla blickar på sig. För skulle personen fråga om det var ledigt där en väska låg, så lovar jag att de där 50 ögonen skulle stirra ännu mera. Ägaren till väskan skulle i och för sig säkert flytta på sin väska och samtidigt flytta sig själv en decimeter in. Det är så typiskt oss svenskar. Vi är så otroligt rädda. Rädda för att bli sedda, kända. Vi är rädda för närkontakt, diskussion och så mycket mer. Vi är så iskalla människor, som om det var murar av is emellan oss. Men lyckas man bryta den där isen så tror jag att det kan bli jätte bra. Personen som sätter sig bredvid kanske till och med går att kommunicera med? Det kan även hända att man fått sig ett par goda skratt när man kliver av bussen. Det finns så mycket vi har att vinna, men egentligen ingenting att förlora.
Om vi alla kunde börja tänka efter lite, inte bara på oss själva utan även på våra medmänniskor, så tror jag att det här problemet skulle kunna få en annan innebörd. Istället för att låta det bygga våra murar högre och tjockare, så skulle det kunna vidga våra vyer och bredda vårat nätverk. Det blir liksom ett tillfälle att lära känna nya människor, tillfällen vi aldrig annars vågar utnyttja. Det finns så otroligt många fina människor där ute, vars insida vi ännu inte har en aning om. För att vi inte ens har gett dem en chans. /Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar