Gillar läget skarpt,

Kroppen är sliten men hjärnan går på högvarv. Så mycket som varit, som sker och som väntar. Jag vill springa framåt men samtidigt stanna här. Jag gillar hur jag kämpar emot min rädsla och tillslut bara kör, oftast. Jag gillar människor. Jag gillar livet. Och kanske börjar jag tycka om mig själv, eller? /Elin