Jag och pappa har gått igenom mycket tillsammans. Vi har delat allt man kan dela. Vi har suttit som klistermärken på varandra. Jag har alltid gått i hans fotspår, nästan trampat honom på hälarna. Men han har glatt gått vidare, villig att visa mig vägen. Tagit mig i handen när jag varit rädd för att gå själv. Min pappa är en sån där person jag inte kan låta bli att älska. Och jag har aldrig varit rädd för att visa det. Jag fick det bevisat för mig en tidig sommar för ett par år sedan.
Jag, Kristoffer och pappa följde med 2 utav pappas vänner ut med båten en sommarkväll. Vi åkte till båtklubbens ö för att grilla tillsammans. Vid ön fanns redan en segelbåt som ägdes utav ett härligt par i 50-60 års åldern. Efter en mysig kväll på ön skulle vi åka tillbaka med båten. Något var fel, båten startade inte. Något med ström eller batteri var fel, så han från segelbåten kopplade in en massa saker medans hon bjöd ner oss i deras segelbåt. Där blev vi kvar en bra stund. Vi fick reda på att de själva byggt segelbåten och seglat jorden runt. Jag förstod att det här paret måste ha sett och upplevt en hel del i sina dagar.
När vi tillsist fått igång båten och satt oss tillrätta för att åka tillbaka kom paret för att säga hejdå. Jag satt in virad i en filt och pillade i pappas hår. Dem önskade oss en trevlig resa och en fortsatt bra sommar. Sedan sa kvinnan något som jag aldrig ens tänkt på men som berör mig än idag. "En sak har jag sett den här kvällen och det är att du tycker väldigt mycket om din pappa. Ni har en fin relation, jag har aldrig sett något så starkt. Ta tillvara på det, för en sak ska du veta. Jag har aldrig träffat min riktiga pappa" Hennes ögon fylldes utav tårar och jag förstod att vi hade något speciellt. Exakt vad visste jag inte riktigt, men ingen skulle någonsin kunna ta det ifrån oss. /Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar