Jag är okej. Jag lever, jag andas, jag gör. Jag kan inte klaga, till skillnad mot min stålkvinna som ligger på sjukhuset. Någon äcklig jävla sjukdom tar över hela dig. Det är helt otroligt vad orättvist livet är. Därför är jag glad att jag har ett liv, jag lever. Jag har vänner på alla möjliga nivåer. Olika årgång på dem så att säga. Men det är det jag gillar. Personer jag ganska nyligen lärt känna, litar jag på. Det känns helt fantastiskt. Jag vill gå på mässa. Bara få vara. Lyfta fram min tacksamhet och känna att någon förstår utan att jag behöver säga ett ord.
"Shepherd of my soul, I give You full control
Wherever You may go, I will follow
I have made a choice, To listen for Your voice
Wherever You may lead, I will go" /Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar