Jag har flyttat bloggen,

http://blogg.alltforforaldrar.se/livetmedastrid

är sidan ni ska besöka för att fortsätta läsa! Jag kommer att skriva om exakt samma ämnen med precis lika mycket ärlighet, härlighet och kärlek.

Anledningen till att jag fortsätter blogga på ett annat ställe är enkel. "Bakomsjalen" är lite för mycket av den gamla Elin för att namnet ska göra sig rättvisa. Bloggen får vara kvar för den som vill läsa (och för mig att gå tillbaka till) men vill ni ha nyaste nytt hittar ni mig under namnet
http://blogg.alltforforaldrar.se/livetmedastrid

För det är exakt så det är. Jag lever ett liv med Astrid nu.
Hon kommer alltid att vara en del av mig. Oavsett vad. 
Och det är jag så otroligt jävla lycklig över. Tack. /Elin

Hon var så planerad,

Flera gånger har jag fått frågan om Astrid var planerad och ingen annan fråga gör mig så arg. Jag tycker det är ganska oförskämt att fråga, för vad spelar det egentligen för roll? Jag älskar mitt barn och det borde räcka som information till de människor jag inte ens umgås med. Själv skulle jag aldrig ha hjärta att fråga och skulle jag mot för modan göra det ska jag ha en väldigt bra anledning eller en god relation till personen.

Jag vet inte varför frågan gör mig så upprörd. Kanske för att jag själv vet svaret. Jag la studierna på hyllan och skaffade mig jobb och körkort för att vi ville ha barn inom snar framtid. Kanske för att jag också vet att det krävdes både missfall och ägglossningstester i väntan på henne. Därför kan jag stolt, högt och tydligt svara ja på frågan. Astrid var planerad, in i den minsta detalj. /Elin

Som om kläder avgör,

Idag handlar samhället om yta, hur vi ser ut och hur vi klär oss. Jag orkar inte bry mig egentligen, vill inte bli berörd men ingen lämnas utanför dessa oskrivna regler. Nu har jag kommit på mig själv flera gånger. Då mammalivet klivit ner i åldrarna och jag inte vill bli misstagen för att vara en mamma som "bara råkade bli gravid" har jag tänkt på hur jag klär mig vid vissa tillfällen. Inte alls något märkvärdigt, men läs vad som följer så ska jag förklara mig.

Jag använder samma kläder som jag använde innan Astrid kom och innan jag ens var gravid. (Ja, dom passar!) men jag har märkt att jag väljer mina kort. Första gången jag tog mig själv på bar gärning var när jag skulle till läkaren med Astrid. Jag hade min skinnjacka på mig men innan vi gick in på vårdcentralen bytte jag till en parkas, bara för att jag kände mig oansvarig i skinnjackan. Va fan hände där? Sen när blev mammor i skinnjacka dåliga mammor?!

Något annat diskussionerna handlar om är underkläder. Sist jag stod i en provhytt med bh och tillhörande trosor i högsta hugg fick jag höra saker som: "du kanske ska ha något mer täckande" "spets känns ju som lite för mycket nu när du har en liten" Vänta här nu. Det är inte barnet jag ska klä av mig inför, inte hela centrum heller. Den som ska se mig i underkläder är rimligen den som gjort mig gravid och jag kan säga att just då var det inte många klädesplagg med i leken.

Täckande eller inte. Med spets eller utan. String eller hotpants.
Som mamma är jag fortfarande Elin, med min lust och fägring. /Elin

Mamman på möhippa,

Det är något speciellt med möhippor. Stämningen, pratet, drycken och skrattet.
Jag har haft en riktigt rolig dag och såklart saknat min Astrid som inte varit ifrån mig så många timmar förut. Hon hade det mysigt med sin pappa Johan men mot kvällningen hade hon tröttnat på att jag roade mig. Med Astrid panikskrikandes i bakgrunden vid mitt och Johans samtal fick jag nog. Visst det var skönt att komma ifrån allt en stund och det är ju så nyttigt för både mamma och bebis med en stunds separation. Men inte hur länge som helst och absolut inte till vilket pris som helst!

När hon lugnat sig mös vi. Och jag njöt, njöt som aldrig förr.
Jag kände en sån enorm kärlek till henne. Mitt allt, min Astrid.
Insåg hur viktig dagen varit för mig. Mamman behövde det här. /Elin

Lär mig Astrids rutiner,

Dagar med rutiner är bra dagar! Vi har märkt att Astrid är glad under hennes vakentid om hon får sova längre stunder. Tyvärr lyckas hon bara sova dom längre stunderna i sängen. Dagar som idag då jag flänger och far till vänner och shoppingcenter får hon inte den sömn hon behöver och hon blir gnällig hela dagen som blir lite hattig i sin helhet. Men det är smällar man får ta!

Så småningom kanske hon lär sig att sova ut i vagnen också.
Allting tar sin tid men nu vet jag vad hon behöver och när. /Elin

Håller ögonen öppna,

Något i mig skriker mer och mer efter hus. Kanske är det solen som bidrar med stämningen och suget eller så är det grannens besökare som bara får mig att vilja flytta, helst igår. Jag vet inte riktigt, tror nog att det kan vara lite av allt. Små saker bidrar ju faktiskt också till att bägaren rinner över.

Jag håller ögonen öppna för huset med stort H.
Kan hända att vi får vänta länge på just det huset.
Men jag tror att det kommer vara värt det sen. /Elin

Samma skrik som förut,

Ikväll gav Astrid mig en riktig flashback. Ett riktigt skärande kolikskrik fick mig att ta till de åtgärder jag vet lindrade förut. I ren panik ringde jag hem Johan som var hos en kompis. Lagom till han klev innanför dörren däckade hon som en apa kring min hals, högröd i ansiktet och sådär snyftande hämtande efter andan.

Själv försökte jag samla mig och även jag, hämta andan. Astrids kolik har satt djupa spår i mig. Idag klarar jag knappt en liten stund med skrik innan jag känner tålamodet tryta och ångesten krypa sig närmre. Alla känslor jag känner kommer ut i ilska. Jag både tänker och säger saker jag egentligen inte menar och jag kan inte hantera det.

I huvudet ekar allas kommentarer. "Det är så myyyysigt med smått" och jag undrar, vart då någonstans? Vart fan är det mysigt med skrik, panik, kolik och gnäll? "Åh, är du lycklig nu?" till svar vill jag skrika att jag aldrig varit med om något liknande helvete men istället svarar jag: jaa men det är klaaaart. Jag glömmer aldrig när en kvinna sa "Men visst är hon väll det bästa som hänt dig?" Jag svarade bara ja.

Idag vill jag förklara mig. Liksom formulera svaren lite bättre.
Astrid (och Johan för den delen) är det bästa som hänt mig men spädbarnstiden är det värsta jag varit med om. Vi klarade det tillsammans, som en familj (trots allt!!) och det håller på att bli bättre! Fan ta alla er som nu predikar om att jag kommer sakna den tiden. Vad ska jag sakna? Koliken!? Möjligen alla små söta nappar och kläder.

I skrivandets stund har jag tårar i ögonen. Det finns en del att bearbeta.
Astrid vaknar och tittar upp mot mig. Sedan ler hon med hela ansiktet.
För en stund glömmer jag det som varit. Allt kommer bli bra, jag med. /Elin

Snälla köp inte Astrid,

Jag är en mamma som tror på kärlek. Jag vet att med kärlek kommer man långt, längre än många andra. Jag har aldrig varit materiell. Under min uppväxt var vi en familj med relativt normal inkomst. Vi hade så att det räckte men jag kunde inte få det nyaste varje månad. I födelsedagspresent eller julklapp fick vi alltid något stort (mobil, mp3, dator osv) och sedan var det bra. För mig räckte det för jag har alltid fått kärlek. Mina föräldrar har alltid varit närvarande och vi har alltid firat högtider på ett eller annat sätt. Jag vill göra samma sak för Astrid.

Än är Astrid liten. Hon förstår inte vilka som finns i hennes närhet för att bidra med kärlek och vilka som tror att det räcker med att köpa presenter. Jag ser hellre att vi får ett telefonsamtal bara för att fråga hur Astrid mår än att hon får massa saker. Valet är ert men jag vet vad hon kommer uppskatta mest när hon blir äldre. /Elin

Grattis till systemålder,

Då min lillebror fyllde 20 tog pappa tillfället i akt att bjuda in alla hans syskon med familjer till en grillkväll. Det är trevligt att träffas allihopa, det händer inte allt för ofta. När det sedan väl inträffar och jag får träffa mina kusiner i alla dess åldrar inser jag att vi är olika. Vi blir uppfostrade olika. Jag tänker uppfostra Astrid annorlunda. Vissa moment gör mig imponerad och jag får inspiration till min roll som mamma. Andra grejer gör mig avskräckt och jag kan inte förstå vart det gått snett. Hur mycket ett barn kan styra vuxna människor.

Jag och min lillebror har samma uppfostran.
Grattis på födelsedagen bästa du! /Elin

Tills döden skiljer er åt,

För första gången under hela Astrids livstid var hon varken min eller Johans huvudvärk. 6.5 timme med mormor gjorde susen och jisses vad jag hann sakna henne! Vi själva fördrev tiden på Mälaren, på en båt med trerätters middag och bröllop. Jag har nog aldrig sett något vackrare.. Allt var perfekt!

Jag blir lite sentimental. Känner alla möjliga känslor.
För jag har precis blivit vittne till två människor löfte.
Ett löfte om att vara varandra trogna, till livets slut. /Elin

Ett svettigt skrikigt dop,

Astrid kände inte alls för att vara pluttig och söt i sin klänning som mamma sytt eller de olikfärgade rosa banden jag köpt. Nej, det var ingenting hon planerat. Istället visade hon upp det hon kan bäst. Skrik och panik. Sparkar och slit. Tills prästen tog henne och fixade vatten på huvudet. Då låg hon där i famnen, lugn som en filbunke.

Jag har försökt hålla mig lugn och inte stressa upp mig för dagen i sig. Astrids skrik och gnäll är jag van vid. Likaså besökarna på dopet. Dem vet precis hur Astrid varit och vilket helvete vi haft, därför borde det inte röra mig ryggen. Men undermedvetet måste det vara något som påverkat mig och Astrid känner av mig direkt.

Och där stod vi. Totalt genomsvettiga och röda. Astrid liggandes lugn i prästens famn. I den stunden kände jag mig värdelös. Som en riktig jävla sopa. /Elin

För att se om du andas,

Lokalen är ombonad med rosa ballonger, rosa dekoration, rosa servetter och vita dukar. Fikat är bakat med Astrid som publik, vilket betyder att jag tappade räkningen på hur många deciliter mjöl jag haft i. Kärleksmumsen resulterade i glasyr på hela spisen så ja, det är hembakat på alla dess vilkor! Det har ju sin lilla charm det också.

Nu är klockan snart midnatt och jag ska krypa ner i ett varmt bad som uppladdning inför dagen D. Men först ska jag gå och titta så att Astrid sover. Kanske stå vid hennes säng en stund för att se så att bröstkorgen rör sig. I samma stund slår det mig.

Kärlek är att se efter om du andas. /Elin

Är en dålig mamma idag,

Idag är jag en dålig mamma då jag saknar både tålamod och vanligt mod. I huvudet snurrar alla möjliga tankar en mamma inte bör tänka men gör det ändå. Problemet ligger i att vi aldrig pratar om det och plötsligt har vi ännu ett tabubelagt ämne.

Vi är ganska bra på att tabubelägga ämnen, oftast helt i onödan.
Fast okej, helt normalt är det väll inte att vilja tjonga in huvudet i väggen,
bara för att under en stund höra och se något annat än gnäll och skrik. /Elin

Då var du bara ett plus,

Jag glömmer aldrig känslan jag fick av att se testet visa ett plustecken. Minns hur jag skakig körde hela vägen till stan, då apoteket här hunnit stänga, för att köpa ett till test och bli tvärsäker. Jag köpte ett med vecko-indikator och medan den tänkte ut hur många veckor du varit där inne vandrade jag fram och tillbaka i lägenheten. Tillslut hade den tänkt klart. Gravid 1-2 veckor. Jag var gravid och väntade ivrigt på att Johan skulle kliva innanför dörrarna. Han genomskådade mig, ganska på direkten.

Först glädje sedan oro vilken skulle hålla i sig större delen av graviditeten. En vecka efter att vi fått reda på att jag var gravid fick jag fruktansvärt ont i magen, bara på ena sidan. Kontaktade kvinnokliniken som bad mig komma in under dagen. Det visade sig vara en cysta, en ofarlig men smärtsam sådan. Dom kunde även se med ultraljud att jag var gravid men det syntes inget tickande hjärta. Genast började tankarna snurra. Skulle det inte gå vägen den här gången heller? Tårarna sprutade och jag blev inlagd för observation. Dagen efter tittade dom med ultraljud igen då smärtorna inte gett sig och vips så fanns där ett litet litet hjärta som tickade. Samma kväll opererades jag för att läkarna ville se så att allt såg rätt ut där inne. Allt gick bra och ingenting behövdes tas bort.

Några dagar senare fick jag åka hem igen. Dagarna gick och sedan kom ännu ett oros moment. Jag hade börjat blöda och fick ännu en gång känslan av att det var på väg åt helvete. För ingen hade sagt till mig att det är vanligt att detta fenomen inträffar. I ren panik kontaktade jag kvinnokliniken som bad mig avvakta ibland och andra gånger fick jag komma in för att se så att fostret fortfarande levde. Sådär höll det på i några veckors tid. Du ska tro att ovisshet blev min största fiende under dessa månader som för övrigt var de längsta i mitt liv.

Du är värd det hjärtat. Du är värd all smärta, varje dag av illamående, min oro, alla mil jag åkt för extra kontroller. För DU är det bästa plusset i mitt liv. /Elin

Vi är ju så lättpåverkade,

Solen steker och semestern är i full gång. Vi har hamnat på en camping någonstans i ingenstans och har det gudomligt mysigt! Varmt, svettigt och äckligt större delen av vår vakna tid men med rätt sällskap kan ingenting gå fel.

Tänk va mycket som handlar om inställning och hur lättpåverkade de övriga människorna i gruppen är. Det räcker med att en har en dålig dag så blir resterande påverkade. Vilket betyder att om någon är positiv så smittar det också!

Människan är en lättpåverkad varelse. 
På både gott och ont förstås! /Elin

Predikar om vardagslyx,

Jag är påväg att bli den där sunkiga mamman jag djupt och heligt lovade mig själv att aldrig bli. Inför dagen har jag som sagt skrivit listor på allt som ska packas ner och göras. Det ser till exempel ut såhär: klippa naglar på Astrid, bada Astrid, hämta vatten till Astrid och gå till apoteket. Nu ska ni veta att jag själv har ett par ben som behöver bli lena och ett hår som inte skulle ta skada av en inpackning. Men vart på listan finns det med?

Nu för tiden heter det att "jag ska unna mig vardagslyx" inför en sådan dusch predikar jag för Johan: älskling, det kan ta extra lång tid idag för jag har tänkt raka benen. Bara om det är okej alltså! Och där sitter min stackars sambo som säkerligen vill ha tillbaka sin fräscha flickvän och tittar på mig som om att jag vore dum i huvudet. /Elin

En liten första semester,

Klockan är strax midnatt och jag har lyckats natta både bebis och sambo! Vilket betyder att jag ligger i mörkret för mig själv och har en stund till att göra precis vad jag vill och känner för så länge jag orkar. Lite egentid när den är som bäst helt enkelt.

I mitt huvud snurrar meterlånga listor av allt som ska med på vår lilla semester. Imorgon tar vi vårt pick och pack, bebis och husvagn för att fara iväg på mini semester i glada vänners sällskap. Det ska bli skönt att lämna verkligheten en stund.

Det lilla smulan, det blir din första semester 

och jag ska se till att den blir bra. 

Trots att du inte kommer minnas någonting. /Elin

Vill flytta till hus snarast,

Sista tiden har jag funderat mycket över flytt. Jag skulle verkligen vilja ta min familj och placera i ett hus. Få göra ett hem till vår familj. Ett hem där vi kan trivas och fortsätta bygga. Bygga på den relation som inte längre bara handlar om oss två.

Efter att ha varit iväg och ätit glass kom ytterligare en anledning till varför jag vill flytta. Min parkering hade förvandlats till en sovplats. Där låg en blekfet man, raklång på mage och tog sin middagslur och jag kunde inget göra.. Kära hus med stort H, vi letar fortfarande och hoppas att vi snart ska finna dig!

För jag vill att min parkering ska vara min.
Vår trappuppgång leda till endast vårt hem.
Precis som mitt liv bara är just mitt. /Elin

Västerås sunkigaste helg,

Power meet kan vara Västerås mest sunkiga helg. Det som borde vara en trevlig träff för bilälskare har blivit ett enda stort fylleslag. Men stämningen är ändå bra. Jag har nog aldrig sett ett bråk under en power meet helg, även om det med all säkerhet inträffar massa otrevligheter bortom min vetskap.

När klockan blivit kväll och alkoholhalten på tok för hög tycker jag inte att barn har något på området att göra. Så vi höll oss utanför. Satt i gräset, någonstans i ingenstans. Tog familje-selfies, skrattade och irriterade damen bredvid oss som glott sedan vi kom. Jag trodde hon, precis som vi, var där för att titta på bilarna.

Så här har du, häxan surtant.

Vi är lyckliga, är inte du? /Elin

Nu är semestertiden här,

Hämtmat, choklad och alkoholfri cider. SÅ firade vi att Johan idag gick hem på 5.5 veckors semester. Oj vad vi har längtat! För jag har bestämt att den här sommaren ska bli den bästa vi någonsin upplevt. Den bästa i världshistorien och Astrids första!

Klara, färdiga, gå.
Låt sommaren börja.
Och låt den bli bra. /Elin

Hashtagen jagtogbeslutet,

Större delen av sveriges, kanske till och med världens, befolkning instagramar. Många använder sig av #jagtogbeslutet och jag blir mäkta imponerad av alla dess bilder! All cred till de människor som tagit tag i sin kropp, sitt utseende, sin livsstil. Om jag fick använda den hashtagen skulle bilden inte alls föreställa min kropp. Nej, det skulle vara en bild på en annan människa.

Den människa jag en gång besökte var och varannan dag. Den människa som förändrades radikalt i samband med min farmors död. Som om att alla spärrar släppte och det liv hon hållit tillbaka hos honom började levas ut. I det livet ingick ett beroende. I det livet ingick inte jag eller någon av mina andra släktingar.

Jag kikar runt på instagram och funderar en stund.

Kanske skulle jag lägga ut en bild på dig. På oss.

Undertexten lyder: #dugjordevalet #jagtogbeslutet /Elin

Uppväxt med tondöv sång,

Jag är garanterat Sveriges mest tondöva människa, ändå gillar jag att sjunga (fråga mina grannar) När jag var gravid med Astrid sjöng jag mycket "för magen" och idag är sången ett bra stimuli för Astrid. Hon blir glad när jag tramsar och sjunger samtidigt som jag gör tillhörande rörelser på henne, vilket hon säkerligen inte har en aning om. Jag brukar även sjunga för att få henne lugn. Oftast någon barnvisa eller någon av de favoritlåtar jag hade när hon låg i magen.

Ni andra föräldrar känner säkert igen er i att sitta och vagga ert barn till någon klassisk visa? Och ni vet sen när idéerna på vad man ska sjunga härnäst börjar ta slut och barnet är millisekund från att somna? Den paniken är inte att leka med.. Idag kom jag på mig själv genom att sitta och sjunga: Stockholm i mitt hjärta..

Jag sjunger även i bilen, vilket jag verkligen vill veta hur det ser ut. Förstå att möta någon som sjunger aramsamsam för fulla muggar eller precis nått toppen av total eclipse of the heart. Måste se bra roligt ut.. Men det är ingen anledning till att sluta.

Stackars Astrid får stå ut med min skönsång tills hon flyttar hemifrån. Åtminstone tills hon är så pass gammal att hon kan säga åt mig att vara tyst. /Elin

Innan det är för sent,

Mitt liv har varit rikt på möten med andra människor. Möten som oftast gjort mig till en lyckligare och lite bättre medmänniska. Möten som har förändrat mitt liv. Sedan finns det möten med människor som vi kan se som onödiga. Jag tänker på alla de möten som tryckt ner mer än vad det lyft upp. Sådana möten har vi nog alla varit med om. Och det är viktigt. För utan de dåliga mötena hade vi inte heller kunnat uppskatta de lyckade. Är ni med i mitt i-natt-mössan-snackande?

"Well you only need the light when it's burning low
Only miss the sun when it starts to snow

Only know you love her when you let her go

Only know you've been high when you're feeling low

Only hate the road when you’re missin' home

Only know you love her when you let her go"

Lite såhär tror jag att det är. Vi vet inte vad vi har tills vi förlorat det.

Varför kan vi inte bara lära oss uppskatta, beundra och älska i tid? /Elin

Säg hej till sittdelen,

Liggdelen är nu ett minne blott. Kommer aldrig mer tvinga ner Astrid i den efter att ha sett hur bra det funkade med sittdelen. Hon blir fyra månader på onsdag och jag tillhör en av alla de mammor som inte förstår sig på stress-mammor. De mammor som stressar fram sitt barns utveckling och börjar med sittdel med mera innan barnet är redo. Men nu går jag emot mig själv! Astrid satt så nöjd och glad i halvliggade läge. Sedan somnade hon (!!) och jag ändrade till helt liggande. I princip ligger hon lika mycket i båda delarna, så varför utmana ödet?!

Så bort med liggdel och på med sittdel.
Hej igen ni ljuvliga morgonpromenader! /Elin

Barnvagn och ballong,

Regnet öser ner och både cityfestivalen och suradagarna är i full gång. Jag imponeras av alla de människor som orkar göra sig snygga och faktiskt bidra med sitt umgänge i dessa evenemang en sån här kväll. Jag hade nog varit en av alla dom för bara ett par år sedan. Idag är jag mamma och alldeles bekväm för mitt eget bästa.

Under gårdagens titt på cityfestivalen dundrade vi fram med barnvagn över kullersten. Sedan kommer kommentaren: "Det trodde man inte för tio år sedan, att man skulle gå här med barnvagn och ballong"

För fem år sedan var jag förfriskad och fri från förstånd. Det var kul, då. Sedan fick jag nys om livet. Och jag insåg att det fanns något som var vackrare. /Elin

Blir glad av sin pappa,

Vi hade en mysig kväll med några vänner på stan. Cityfestivalen var i full gång trots att regn och rusk hängde i luften. Vid ett utav stånden fick jag syn på en så otroligt söt t-shirt som bara fanns i storlek 80, idag är Astrid mellan storlek 56 och 62.. Men jag var tvungen att ha den! På framsidan var en tryckt text: "När Gud gjorde papporna, gav han mig den bästa!!"

Sista tiden har hon verkligen fattat tycke för Johan och det är så kul att se! Skönt med lite avlastning också om inte annat. Men hon blir verkligen glad av att se honom. När hon är i min famn och Johan är i närheten, för att sedan gå iväg en sväng, börjar hon gnälla och fortsätter tills han kommer tillbaka.

"Om du inte fanns, vem vore jag då?

Du tände hoppet, som svek mig förut.

Jag gick i en dimma, från morgon till kväll.

Du fick mig att vakna och älska mig själv" /Elin

Det kan gå åt skogen,

Det är ganska dålig stämning här hemma vid nattningarna, dag som natt. Astrid är inne i en klängperiod, den värsta hittills, och panikskriker av allt som ger antydan till sömn. Det vill säga om jag lägger henne i sovposition, går en promenad med vagnen eller åker bil. Det är som gjort för ett tredje världskrig. Ett världskrig jag just nu inte har rustning till att klara av.

Astrid skriker. Vi får skrika till varandra för att kunna kommunicera.
Och för en stund får jag känslan av att det här kan gå åt helvete. /Elin

Låt mig vara soldaten,

Hur ska jag se på dig? Jag försöker att vara som vanligt. Lyssna när du behöver, trösta vid rätt tillfälle och prata om annat i vardagen. Men hur vet jag att det är rätt? Hur vet jag att det jag gör räcker till? Kanske finns det inget rätt, inte heller något fel. Jag känner mig otillräcklig även om jag säkert räcker alldeles perfekt.

"Jag har sett hur den där skiten alltid tär på dig
Jag kommer kriga för din skull och finnas där för dig
När du stupar nästa gång så vill jag bära dig, 
låt mig vara din soldat" /Elin

Alla pappor kan också,

Tänk att det ska behöva hända något för att jag ska släppa min mamma-roll en stund och helt lämna förtroendet åt Johan. Jag vet ju att han kan men ändå ska jag lägga mig i! Inatt hade jag inget val. Då smärtorna var kroppens rop på hjälp ringde jag hem Johan från jobbet som i sin tur ringde ambulans. Nu är jag inlagd och känner stressen inför morgondagen. Det är begravning och jag ska vara med. Jag måste hem ikväll!

Jag har fått morfin och allt jag tänkt på är Astrid. När klockan blev fyra inatt tänkte jag att nej nu borde Astrid vakna och Johan ska ge henne mat. Innan det kommer hon skrika lite. Sen måste han komma ihåg och byta blöja. Hoppas det går smärtfritt till att få henne att somna om igen. Innan dom kom in för att hälsa på mig gick tankarna.. Hoppas han kommer ihåg att ta med sig mat och ombyte. Tänk om han tar på henne omatchande kläder? Hoppas han vet vart strumporna finns. Har han kommit ihåg att ge henne magdropparna? Ja ni hör ju hur höga förväntningar jag har på min sambo.. När jag är hemma tvekar jag inte en sekund. Och det kommer jag inte göra i fortsättningen när jag inte är där heller!

Johan kommer in på rummet med skötväskan och väskan med ersättningen på ena axeln. I andra handen bär han Astrids bilbarnstol innehållande en Astrid med matchande kläder! I väskan fanns ombyte, ersättning och en leksak! Pappor kan också, om dom bara får chansen. /Elin

Det heter typ kund nu,

Jag såg en diskussion på Facebook (vart annars) om vad vi ska kalla de människor som på ett eller annat sätt får någon typ av vård. När jag jobbade på äldreboende/servicehus hette de boende. På sjukhus heter det patienter. Inom hemtjänsten pratar vi om brukare eller kund. Personligen hatar jag alla dessa.

Kund kallas någon som köper sig något. De äldre människorna i Sverige får alltså köpa sig hjälp. Plötsligt kallas dem för kunder och jag undrar vart på vägen dem slutade heta människor i behov av hjälp eller stöd?

Jag är varken röd eller blå. Har ingen aning om vilket parti jag ska rösta på. 
Men en sak vet jag. Sjuka människor är också människor. /Elin

Vill bara vara nära dig,

Har ni också hört att småbarnsföräldrar glider ifrån varandra? Jag är redo att hålla med, på ett sätt. På ett annat sätt har vi aldrig varit så nära varandra. Vi tar inte längre varandra för givet och saker sker aldrig på slentrian. Tiden vi får över tillsammans värdesätter jag mer nu. Tänk att jag skulle bli så lycklig av att kunna ligga i sängen och prata med min sambo ända in till midnatt.

Du ligger bakom mig, andas mot min nacke. Håller om mig på ett sätt som ingen annan gjort förut. Ett sätt som visar att vi hör ihop. Jag vill känna din hud mot min, ha din kropp i min närhet och andas luften du andas. Alltid. /Elin

Du som bara tar efter,

Det är pinsamt hur Facebook får oss människor att ljuga om den verklighet vi lever i. Få oss att dra på ett positivt skal trots att insidan är kaos. Ljuger om hur bra midsommar varit utan att nämna hur lång diskussion det var bakom den där middagen. Skriver om allt ens sambo gör men missar att skriva allt han inte gör.

Jag märker själv att det blir mycket positiva bilder på Astrid med glada tillhörande texter, för att det är så nu. Det har varit ett helvete och vissa dagar har jag lust att lägga mammalivet åt sidan men för det mesta är det bra. Jag är så lättad över att den värsta tiden är över. Och det vill jag så gärna visa, då jag varit bitter en längre tid.

Men vad som stör mig är att jag genast får konkurrens. Någon timme, någon dag efter kommer en liknande bild med liknande text och jag blir rädd för att folk tror att det är jag som är dum i huvudet. Att det är jag som tävlar. Snälla, kom med något eget.

Detta är anledningen till att jag överväger att ta bort mitt konto.

Eller så får jag sluta uppdatera min status. Har inte bestämt mig. /Elin

Det ska heta vänner,

Jag älskar spontanbesök som blivit lite planerade. Ni vet, att planera en vecka i förväg är inget för mig. Att det helt plötsligt ringer på dörren är garanterat inget för mig. Men jag älskar frasen: "kan vi komma förbi om en timme?" För då har jag tid på mig att röja undan det värsta. Tyvärr inträffar detta nästan aldrig. Vi har sällan besök och oftast får jag bjuda in oss själva. Nästa helg blir det kanske andra bullar. Suradagarna kommer att vara i full gång och då vi bor mitt i centrum blir vårt hem lätt utnyttjat.

Jag vet inte om det känns så bra att vi fått besök av vissa två helger det senaste året. Under suradagarna och när Astrid föddes. Och det kallas vänner. /Elin

Det är slut på helvete,

Idag är jag en dålig mamma. En mamma som inte har tålamod. Astrid har fått för sig att hon hatar att åka både vagn och bil. Helst av allt vill hon bli buren på och få möjlighet att se sig om. Men inte ens det har funkat idag. Hon är orolig i kroppen och vägrar somna. Sammanlagt har det blivit 40 minuters sömn, för hennes del, sedan vi klev upp klockan sju imorse. Misstänker att det kan vara tänder som spökar då hon blir ganska lugn när jag smörjer in tandköttet.

Jag önskar att jag hade samma tålamod som förut. Det är liksom som om att hennes skrik river upp "gamla minnen" När hon blir missnöjd och protesterar får jag genast ett ångest-påslag och tänker: "Jaha, då var det dags igen. Nu har koliken återvänt. Hur gör vi nu då?!" Hoppas att det ger sig så småningom. Jag menar, alla barn kan vara missnöjda utan att ha eller ha haft kolik. Men jag är nog ganska hjärntvättad för tillfället. Har svårt att minnas vad jag gjort mer än kolik-åtgärder de senaste tre månaderna.

Men det är slut nu Elin. Helvetestiden är över.

Och du får obegränsat med kärlek tillbaka. /Elin

Att bli bortprioriterad,

Jag är en person som håller vad jag lovar. Jag tycker sånt är viktigt, har alltid tyckt det. Att jag har väldiga kontrollbehov och gärna planerar saker kan ha med saken att göra. Som barn var jag lillgammal och planerade allt i den minsta detalj. Om kvällarna hängde jag alltid fram vilka kläder jag skulle ha dagen därpå. Jag kunde skriva listor på i vilken ordning jag skulle göra allt. Att packa var det bästa jag visste. Att skriva packningslistor fick mitt liv att rulla på tills dagen D var där. Om det då inte blev av, det vi planerat, raserades hela min värld. Därför slutade mina föräldrar att tala om för mig långt i förväg. Jag kunde få reda på att vi skulle åka iväg dagen innan. Allt detta för att dom inte ville se mig besviken.

Det där sitter i. Än idag kan jag bli så otroligt besviken om saker inte blir som planerat. Även om jag själv kan vara den som blåser av planerna! Jag försöker träna på att inte bli besviken. Att inte ta åt mig om andra människor prioriterar andra människor eller andra saker. Men hur ska jag lyckas med det? /Elin

Du är allt lilla hjärtat,

Tankarna håller mig vaken. Positiva som negativa.

Blir allmänt känslosam och gråter en skvätt åt minsta lilla.

Jag är arg, glad, ledsen, förtvivlad och lycklig. 

Glöm inte det ordet. Lycklig.

Jag är så tacksam för att vi har Astrid. Ett barn med allt.

Allt jag någonsin önskat och allt jag någonsin drömt. /Elin

Både bröllop och dop,

I år ska vi på två bröllop, två dop och en begravning. En riktig kompott av livets vackraste varor! Först ut är begravningen och jag har inte en aning om vad jag ska sätta på Astrid den dagen. Svart går fetbort då jag inte tycker att så små ska ha helsvart och för att jag misstänker att övriga besökarna inte kommer att vara direkt svartklädda eftersom att personen i kistan inte var rädd för varken färg på kläder eller hud. Någon slags klänning blir det nog iallafall.

Jag själv hade tänkt fixa någon annan frisyr än uppsatt den dagen.
Lite deo och kanske lite mascara också. Vilket lyx jag ska unna mig! /Elin

Det blev bra tillslut,

Jag ska vara ärlig. När Astrid hade sina tre kolik-månader var jag redo att ge upp. Inte henne, kunde ju inte direkt trycka in henne igen.. Men det slet på vårt förhållande. Jag tappade tålamodet av att höra hennes skrik dag ut och dag in. Fick ångest av tanken att kvällen närmade sig. Jag kunde inte göra något hemma då hon satt fast på mig som ett plåster och Johan dög inte. Efter klockan 18 på kvällarna började Astrid skrika och även vi fick skrika till varandra för att kunna kommunicera. Många dagar spenderade jag ute på vagnpromenad för att få henne lugn. Flera kvällar tog jag bilen och bara åkte, med Astrid i baksätet. Och jag hann tänka, otroligt många tankar. Bland annat att det aldrig skulle gå. Där satt jag i en bil med regnet piskande mot rutan när jag borde varit hemma och tagit hand om det förhållande som var påväg åt fel håll.

Andra som fick barn var så lyckliga. Allt verkade fungera för dem och jag kunde inte låta bli att undra vad det var som va så jävla lyckligt med detta helvete som förälder. Astrid skrek, Johan var förtvivlad och jag fylld av ångest. Jag älskade Johan och jag älskade Astrid, samtidigt som jag undrade vad fan jag gett mig in på. Men idag har jag svaret. Idag är jag en av alla dom som skryter om mitt lyckliga liv som mamma. Ikväll är jag en av alla dom som känner pirret i magen av kärleken till min sambo.

Spotify slumpar en låt med passande text.

Jag tittar på bilder. Visar Johan en på Astrid.

Vi båda ler. Sådär på-riktigt-leende. Äntligen. /Elin

Ett konstigt tillstånd,

Sorg är ett tillstånd du själv inte kan styra över. En känsla som kräver mod och tar mycket energi. Sorg är en känslomässig reaktion på en förlust. Något du ibland inte kan hantera. Sorg kan förstöra en relation likväl som den kan stärka dess band. Alla hanterar den på olika sätt, olika fort, och ingenting är fel.

Sorg suger och jag som känner dig, 

har kunnat dig utan och innan,

vet inte längre hur jag ska bete mig. /Elin

Min lilla tacksamhet,

Fredagen den trettonde. Det låter lite läskigt, spöklikt på något sätt. Men den enda otur jag haft var att inte få något bröd till salladen jag beställde, just för brödets skull! Fast helt ärligt, jag överlever nog det också.

Under eftermiddagen var hela familjen på 25-års kalas. Bra människor ska firas och Natalie är bra på alla sätt och vis. Jag är så glad över att få ha en sådan människa i mitt liv. Du är viktig för mig.

Natten närmar sig och här är jag.
Lite för mätt för mitt eget bästa, 
men tacksam är bara förnamnet. /Elin

Allting tog sin lilla tid,

Nu, nu känner jag mig lycklig i min roll som förälder. Det tog ett tag att komma in i allt, vänja sig vid titeln mamma. Vi har ännu inga tidsrutiner att följa dagligen men det känns som att man inte behöver ha det när Astrid bara är strax över tre månader!

När jag tänker på de gångna månaderna undrar jag vad vi gjort. Ett tag bodde vi i stort sett i bilen för att Astrid skulle hålla sig lugn. Jag tog flera promenader om dagen för att vagnen hade ungefär samma effekt. Vad var det för liv?! Ett liv som förälder till ett barn med kolik, som visade sig bero på allergi. Jag kan tycka att det är synd att Astrids första tid i livet bara är som en tjock ångestfylld dimma för mig.

Så ser jag på henne idag. Jag ser hur bra hon mår.
Möts flera gånger dagligen av underbara leenden.
Jag får så himla mycket tillbaka och jag är lycklig. /Elin

Inget jag vill göra om,

Att se en död människa är varken roligt eller vanligt. Jag kan tycka att det är ganska obehagligt samtidigt som det är lite vackert ändå. Den ro och tystnad som vilar kring det hela går nästan att ta på. Jag hoppas att det dröjer länge innan vi behöver gå in till en öppen kista igen. Och jag hoppas innerligt att det nästa gång handlar om en betydligt äldre person.

Det var skönt att se dig, kunde riktigt se friden.
Den frid du aldrig tidigare funnit i din själ. /Elin

Allt för dig min Astrid,

Det är synd om de små liven i denna värme! Astrid reagerar direkt och blir mera gnällig och missnöjd, vilket jag förstår. Tänk er själva att vara svettig och klibbig och inte kunna tala om att "nu vill jag svalka mig i badet" eller "snälla mamma, ge mig vatten" som mamma blir man extra uppmärksam dessa dagar. Jag gör allt jag kan för att försöka hålla henne sval och läsa av hennes signaler. Men mot solens strålar står jag faktiskt maktlös! Under kvällen gick vi ut på balkongen och lät Astrid ligga naken i babygymmet, det var populärt.

Min Astrid. Om du bara visste vad jag älskar dig.
Om du kunde ana vad jag skulle göra för dig!
"Jag skulle ta en kula gång på gång,
skulle dö för dig tusen gånger om" /Elin

Så inåt helvete trött,

Nu, nu har jag tröttnat. Tröttnat på relationer som inte är ömsesidiga. Jag hör av mig så ofta jag kan, ibland får jag inte ens svar. Eller så får jag ett svar med lovord om att vi ska ses. Mycket snack och lite verkstad, jag vet precis hur det fungerar. Jag försökte räkna de människor som hör av sig till mig lika ofta som jag hör av mig till dem och det blir inte ens en handfull.

Det finns inga ursäkter. Förut tänkte jag att man kanske inte hade tid med barn i vardagen. Nu är motsatsen bevisad. 40 minuters fika någon gång i veckan får visst plats. Om inte, är jag inte ens värd de 30 sekunder det tar att skicka ett skicka ett meddelande? Jag behöver inga kärleksförklaringar eller bortförklaringar, inte heller frågan hur jag mår om du inte är beredd på svaret. Men ett hjärta, en kram eller ett "hoppas allt är bra" bara som för att visa "jag tänker på dig!"

Hur kul är det att bjuda in sig själv på kaffe? Att bli lovad massa lögner?
Hur bra känns det att alltid behöva starta samtalet? Ibland inte ens få svar?

Jag kan tala om det för er. Det känns förjävligt. Det sårar mer än vad de tillför.
Därför räcker det. Jag tar min handfull ömsesidiga relationer och lever vidare. /Elin

Grattis till lillasyster,

Imorgon fyller lillasyster tre år. Vilket betyder att det snart är tre år sen jag tog studenten. Full och lycklig. Men jag var så arg för att lillasyster kom tre veckor för tidigt och föddes dagen innan min student. Inte nog med att pappa träffat en ny och väntade barn, det blev en flicka som dessutom förstörde min student! Ja så gick tankarna för tre år sen.. Nu förstörde hon inte min student över huvudtaget och idag känner jag sådan kärlek till den ungen att jag inte vet vart jag ska göra av allt! 

Jag brukar ge henne tusen pussar och dalta i massor med henne.

Tillslut lägger hon huvudet på sne, ler och säger: tuuuuta neni..

Nej, Elin tänker inte sluta. För bara döden får skilja oss åt. /Elin

Några små dopinköp,

Då har vi införskaffat lite engångsgrejer till dopet och Astrid har fått sin första riktiga "leksak" Det blev en bok i olika tyger och material som prasslar osv. Nu sitter jag och letar efter dekorationer till dopet (kommer sluta med vita dukar och ingen dekoration då jag inte kan bestämma mig och inte vill bli för mycket.) medan Astrid sover sött efter att ha smakat på och godkänt boken.

Jag kastar en blick åt henne. Ser hur hon ler i sömnen.

I samma stund inser jag att det går att älska någon,

så mycket att hjärtat mitt börjat göra ont. /Elin

Du gamla och du fria,

Nationaldagen, firar ni den? Jag själv har inte sett en svensk flagga.
Jag tror att svenskar kan delas upp i två sorters människor. De som är verkliga rasister och de som är rädda för att bli klassade som rasister. Jag tillhör inte de rasistiska men tänk att vi inte ens får sjunga vår nationalsång eller hissa flaggan utan att få stämpeln i huvudet. Det är tråkigt att Sverige inte är vad det varit, att vi är rädda för att ta en diskussion. Jag tror inte alltid att det är de som invandrar hit som sätter gränserna, det är vi själva. Vi fega svenskar.

"Jag vet att du är och du blir vad du var" Jag tror inte det va?! 
Men jag vill ändå leva och jag vill ändå dö i Norden. /Elin

Alla våra riktiga vänner,

I nöden prövas vännen och ytterligare några kommer fram.

Jag är så otroligt tacksam för alla som på ett eller annat sätt hört av sig av omtanke (inte nyfikenhet!) skickat sms, ringt samtal, tagit emot oss på fika eller kommit över med blommor. Vissa har varit en självklarhet medans andra har imponerat. Gammal vän eller ej, ni ska veta att det värmer minst lika mycket i mig som det gör i Johan.

I nöden prövas vännerna. 

Dem man vill ha kvar till vilken pris som helst. /Elin

Vill vara superwomen,

Två personer har frågat mig om hur jag mår. "Hur mår du mitt i allt det här?"
Jag?! Jag mår bra. Herregud, jag är glad. Har inte tid att vara svag. Städa, tvätta, trösta, mata, byta blöjor, kramas, handla, diska, gå ut med sopor och det viktigaste av allt: bara vara nära. Jag leker superwomen och jag klarar mig ganska bra.

Men jag känner mig otillräcklig. 
Mot sorg hjälper faktiskt bara sorg.
Och det gör så inåt helvete ont i mig
att veta hur ont det måste göra i dig. /Elin

Ingen lycklig sommar,

På en minut kan livet förändras.
Vi hade planerat en bra sommar, Astrids första. Små dagsutflykter och någon längre resa. En kryssning i sommarvinden. Glass i solskenet och regnsmattret på balkongen. Jag hade tänkt att nu kommer den lyckligaste sommaren i våra liv, i mitt liv. Men jag kan omöjligt vara lycklig om den jag älskar inte är det. Om omgivningen sörjer.

Livet fortsätter, det kommer bli sommar.
Men det kommer inte kännas som förut. /Elin

Tre-månaders vaccinet,

Astrid blir tre månader idag. Alla säger att tiden går fort och jag är redo att hålla med litegrann. Samtidigt känns det som om att vi alltid haft henne. Hon är en självklarhet.
Dagen till ära fick hon sitt första vaccin och sover nu som en klubbad säl. Ingen feber eller biverkningar har vi märkt av, så hoppas att det förblir så.

Nu ska jag förflytta min trötta bebis och sambo, vi ska försöka sova. Vi alla behöver sömn då det inte blev mycket av den varan förgående natt. /Elin

När mina ord tagit slut,

Vad säger man till en förälder som förlorat sitt barn?
Vad säger man till någon som förlorat sin lillasyster?
Vet inte, men jag hoppas att jag kommer på något bra. /Elin

Blev plötsligt så tungt,

Just ikväll är jag svag. Johan sover. Astrid sover. Jag ältar.
När ska tankarna lämna mig? När ska jag kunna gå vidare och fortsätta leva i min lyckliga bebisbubbla på heltid?

Jag tänker igenom allt, försöker minnas detaljer. Tills det känns som om att jag ska gå sönder. Kryper närmre Astrid och lyssnar till hennes andetag. Vill väcka Johan och be honom hålla om mig. Älskling, håll om mig så att jag inte faller isär. För det är exakt så det känns. Jag kommer gå sönder och bara ni kan göra mig hel. /Elin

Du som tappat hoppet,

Till dig som någon gång upplevt sorg. Till dig som har dåligt självförtroende. Till dig som fått missfall. Till dig som tycker att skolan är piss. Till dig som har en tuff graviditet. Till dig som kämpar med vikten. Till dig som har ett förhållande, du tror är på väg käpprätt åt helvete. Till dig som känner dig ensam. Till dig som får ångest av tanken på pengar. Till dig som upplever din vardag som kaos. Till dig som tröttnat på bebis-skrik. Till dig du kära medmänniska vill jag säga en sak. Det går över. Även brustna hjärtan kan läka. Ett tappat självförtroende kan plockas upp. Allting löser sig, på ett eller annat sätt. Tro mig.

I huvudet har jag gjort slut med min sambo både en och två gånger. I huvudet har vi fått ekonomisk kris tusen gånger om. I huvudet hoppade jag av skolan varje fredag. I huvudet har jag skakat Astrid i ett desperat försök att få tyst på henne. Men läs vad jag skrev, i huvudet. Det är skillnad på huvud och handling, tankar och verklighet.

Vi är inte mer än människor. Livet är upp och ner.
Men glöm inte vad jag sa. Det går över. Jag lovar. /Elin

Ni som bara tar efter,

Är det inte ganska otroligt hur två graviditeter kan ha exakt samma förlopp, med två dagars fördröjning? Ganska sjukt att de två bebisar som legat i olika magar sedan kommer ut med några veckors mellanrum och ändå har exakt samma utveckling?! Sånt gör mig både irriterad och besviken. Ska jag behöva sluta skriva om hon som är mittpunkten i mitt liv?

Mitt inlägg om ersättning verkar ha fått halva Västmanland att vilja sluta amma och det var inte tanken! Helt plötsligt finns andra bebisar som från ingenstans inte längre blir mätta eller har slutat tagit bröstet. Seriöst, lägg av. Hade jag kunnat hade jag låtit Astrid äta av mig i sex månader! Ni anar inte hur ont det gör i hjärtat när Astrid, i väntan på att flaskan ska bli sval, vänder sig mot mig och pickar på bröstet.

Vi får inte sova hela nätterna och det är inte så jävla smidigt.
Så ni som kan råder jag absolut till att fortsätta amma, försök!
Och snälla snälla snälla. Skaffa er egna personligheter. /Elin

Internationell mensdag,

Hur många hade koll på att det var internationella mensdagen idag? Jag själv visste inte ens att en sån dag fanns! Har nyhetsmorgon att tacka för informationen. Frågan är ju hur man firar?!

Jag och Astrid åkte till mamma och åt jordgubbsglass.
Det var det närmsta mens vi kunde komma idag! /Elin

Det första lilla skrattet,

Igår fick jag höra det där lilla ljudet, väl värt att vänta på.
Astrid skrattade och jag har aldrig hört något vackrare. /Elin

Det fick bli ersättning,

"Men du ääärr inte en sämre mamma för att du slutar amma" Nej, jag vet det.

En bra mamma gör vad som är bäst för sitt barn och amning är inte det bästa för Astrid. Så uttryckte Johan det och en stor sten föll från mitt hjärta. Han har uppmuntrat till att ersättning finns och stöttat mig med amningen. Hjälpt till så gott han kunnat genom att komma med tips och råd. (Han kan nästan mer än mig!!) BVC har sagt att jag får göra som jag vill men självklart tycker dom att det är bra med mammor som vill amma sina barn. Men så sa sköterskan något som fick mig att tänka till: "det är inte meningen att man ska amma sönder sin existens"

Det var exakt vad jag höll på att göra. Amningen blev bara en enda stor stress och ångest. För jag visste att Astrid skulle få ont efteråt. Visst, jag kan äta mat fri från både soja och mjölk men det var inte så lätt. När Astrid själv dessutom började vägra bröstet blev valet enkelt. Trots det övervägde jag länge och tårarna blev många.

Idag äter Astrid bara ersättning som är fri från både soja och mjölk och jag har aldrig haft en gladare bebis. NU förstår jag alla er som säger att den här bebistiden är mysig. Astrid skriker inte längre när hon bajsar, har nästan inga gaser, kräks inte kaskader, sandpappers-hyn har har blivit len, skorven börjat försvinna och hon kan sova längre stunder utan att vakna med magknip.

Nu kan hon slå upp sina ögon på morgonen och le det första hon gör.

I samma stund inser jag att det här var det bästa valet jag gjort. /Elin

Förlossningsberättelse,

Idag är det morsdag. En dag då alla mammor ska hyllas. Dagen till ära har jag samlat information, styrka och mod till att dela med mig av min förlossningsberättelse.

Natten till den första mars vaknade jag 03:49 med en konstig känsla i magen. Utanför föll snöblandat regn och av någon konstig anledning tänkte jag "det snöade när jag föddes också" Magknipen kom var tionde minut och efter flera toabesök utan resultat slog mig tanken att det kanske var igång. Därför valde jag att inte väcka Johan. Tänkte att han behöver all energi han kan få, utifall att. När klockan närmade sig sju på morgonen och jag fortfarande inte somnat om gick jag upp för att äta frukost. Skulle precis slå mig ner i soffan då jag känner att vattnet går. Samtidigt som jag springer till toaletten ropar jag åt Johan i ren panik: "älskling, vattnet går!!" Yrvaken frågar han: "på dig?!" och kommer till toaletten för att lugna en skakig mig.

Jag ringer till förlossningen som ber mig äta frukost i lugn och ro för att sedan komma in och konstatera vattenavgång och kontrollera att bebis mår bra då jag "bara" var i V.37 (36+6) Någon frukost blir det inte men en väldans massa byte av kläder. Johan åkte för att tanka bilen samt bädda in sätet med handdukar. Jag själv satt på toa tills det var dags att åka. Väl på förlossningen konstaterades vattenavgång med klart fint vatten, dock inga värkar. Dom fick vi åka hem och invänta. På vägen hem stannade vi till vid brynolf bagare. Johan sprang in och köpte varsin lyxmacka och munkar. Nu skulle vi fira att vi inom två dygn skulle bli föräldrar!

Dagen går. Vi försöker sova och äta så att vi har energi inför livets viktigaste lopp. Vid 16 börjar jag känna av små värkar. De kommer ganska oregelbundet hela kvällen. Vid 21:30 tycker Johan att jag ska ringa förlossningen och då värkarna kommer med allt från 2-10 minuters mellanrum, lyder jag. Barnmorskan i luren svarar glatt att min kropp är bra som kommer igång av sig själv och hälsar oss välkomna in. I bilen får jag värkar med exakt 6 minuters mellanrum. Likadant inne på förlossningen. 

Jag är öppen två cm och förbereder mig på att bli hemskickad. Istället blir jag erbjuden att stanna kvar då jag ser så nervös ut och det står i min journal att jag har förlossningsrädsla. Efter mycket om och men, lugnande ord om att detta kommer ta lång tid och ett väldans velande bestämmer vi tillsammans att jag ska stanna kvar och Johan åka hem, så att vi båda får sova. Barnmorskan övertygar oss om att dem ska höra av sig till Johan så fort det händer grejer.

Jag får ett rum och en nattskjorta. En barnmorska kommer in med en så kallad "sovdos" vilket betyder två alvedon och en lugnande tablett. Jag tar bara två alvedon, mumlar något om att dom inte behöver dra alla över en kam och ge lugnande. Johan åker hem och jag lägger mig för att sova. Ganska snabbt inser jag att det inte kommer gå. Smärtan blir värre och ett illamående tar vid. Strax efter 01 tittar barnmorskan in och undrar om jag somnat. Jag svarar att det inte går att sova med denna smärta. Hon svarar att det kan vara så. Sedan börjar mina kaskad spyor. Jag larmar och talar om att jag kräks för att det gör så ont. Får till svar att jag inte kan få något mer läkemedel för att jag bara är i latensfasen. Så fortsätter natten. Jag kräks och larmar. Går på toa, blir svimfärdig, larmar och får hjälp tillbaka till sängen. Sover inte en blund. Vid 05 på morgonen larmar jag och talar om att det känns annorlunda. Jag får inte ens behålla vatten och i ren förtvivlan frågar jag vad jag ska göra. Personalen som svarat på mitt larm säger att jag ska slänga kräkpåsen i soporna när jag är klar. Då brister det. Personalen går och jag gråter.

Vid 07 kommer morgonpersonalen. Barnmorskan Anna och studenten Elin presenterar de sig som. Dem tar sig tid att lyssna på hur min natt varit. Kopplar ett CTG som inte visar så mycket värkar. Men när jag säger att värkarna bara sitter i ryggen känner dem i stället på min mage och konstaterar värkar var 5:e minut som varar i 30-40 sekunder. Kort men intensivt sa Elin. Vi kommer överens om att jag ska äta frukost och sedan få akupunkturnålar och ta ett varmt bad. Jag kommer bara till toaletten och tänker att helvete vad ont det gör och vad konstigt det känns. Larmar och frågar om jag kan få frukost på rummet istället. Men någon frukost går inte ner. I väntan på akupunktur blir smärtan så intensiv att jag åmar mig och skriker. En städerska kikar försiktigt in och hämtar personal. När Elin och Anna kommer in står jag vriden på alla fyra (en väldigt konstig ställning) håller mig i sängbordet och säger att dom minsann får snitta mig, att jag aldrig kommer klara smärtan. "Om det här bara är latensfasen kommer jag dö" säger jag och känner hur jag menar varje ord. Påminner mig själv om min låga smärttröskel.

Jag ser hur de kastar en blick åt varandra. Säger bestämt att dom måste undersöka mig innan nålar sätts. Genom en värk håller barnmorskan isär mina ben och studenten undersöker. Jag ser hur hennes hand fortsätter inåt och sedan ett stort leende på hennes läppar. "Ja, det är öppet tio. Inga kanter kvar och huvudet står i spine" Barnmorskan ler till svar och säger att vi måste ringa hit pappan nu. Jag ber henne göra det och drabbas av panik. Jag förflyttas till en förlossningssal och skriker att jag bajsar på mig. Vet att jag trycker för att göra det, utan resultat. Det trycket neråt stjärten var nog det värsta. Barnmorskan som varit och ringt Johan kommer tillbaka och säger "Om du vill trycka på så får du" Jag tänker att jag för fan inte kan krysta om inte Johan är här och ber henne istället att visa mig hur lustgasen fungerar. Den blev min stora räddning.

Lite mer än 20 minuter senare kommer Johan in till förlossningen. Jag kämpar på med lustgasen och säger några udda grejer. Har svårt att skilja på värk och icke-värk. Efter att ha haft Johan hos mig i 30 minuter och krystat i 12 utav dom föds våran Astrid när klockan slår 09:37. Hon skriker genast och efter att dem torkat av henne får jag upp henne på bröstet. Moderkakan kommer strax därefter och sedan påbörjas åtgärder av skönhetsproblemen som uppstått. För att inte tänka på vad dem gör mellan mina ben har jag Astrid kvar på bröstet och Johan påminner mig om hur fin hon är. Sedan får vi det traditionella fikat och rosa nålen att sätta på tavlan. Efter ett blodtrycksfall på toaletten får vi åka upp till BB några timmar senare. Vi stannade i två nätter innan vi åkte hem för att påbörja familjelivet.

När någon frågar mig hur förlossningen gick vet jag än idag inte vad jag ska svara och Astrid är snart tre månader. Jag brukar säga: Det gick bra men det var dåligt. För personalen som förlöste mig var helt underbar på alla sätt och vis med både mig och Johan. Men nattpersonalen som jobbade borde verkligen byta jobb. Jag har fått se min journal och det finns ingen anteckning från hela natten. Mellan 22:00 vid inskrivningen och 07:00 då morgonpersonalen kom, finns inte en endaste notering om att någon personal varit hos mig. Det står ingenting om att jag larmat och haft ont eller att jag kräkts och inte ens fått behålla vatten. Och det är där felet ligger. Ingen undersökte mig. Ingen trodde på mig och jag har aldrig känt mig så ensam.

Det här är en känsla som kan komma över mig rätt som det är. Kan få mig att gråta på bara några sekunder. Få mig att känna mig lika svag som jag gjorde då, trots att jag måste varit starkare än någonsin förut. Det har tagit tid, det kommer att ta tid. Det måste få ta tid och det är helt okej.

Sedan ser jag Astrid och påminner mig själv om att för henne,
skulle jag göra det tusen gånger om. Astrid, min Astrid.  /Elin

Hem till minifamiljen,

Jag är hemma igen efter att varit på förfest, fått i mig tvåcider, pratat minnen med härliga människor och fått fina kommentarer om hur bra det är för pappor att ha egentid med sina barn. När förfesten övergick i utgång tog jag mig hem. Fyra timmar utan Astrid fick mig att känna massa saknad, min lilla Astrid!

Hon har haft det bra med sin pappa Johan och det gläder mig att se hur bra de bondar ihop nu för tiden. Alla innanför våra dörrar är glada ikväll men gladast är nog jag. Jag har haft en bra kväll men det finns inget härligare än att komma hem till de två personer som bildar min familj. Dem som gör mig hel. /Elin

En lite uppdelad helg,

Den här helgen kommer att bli ganska uppdelad.
Idag är det mamma-och-Astrid-tid då pappan i hemmet är ute på galej med jobbet. Imorgon blir det pappa-och-Astrid-tid då mamman(!) i hemmet är bjuden på fest(!) En ekvation jag inte löser allt för ofta så att säga.

Det ska bli kul, jag längtar lite samtidigt som jag redan känner separationsångest. Kanske är det nyttigt att fly fältet en stund, välbehövligt om inte annat. /Elin

Trappar ner amningen,

Johan såg det på mig innan jag själv visste. Såg att det var en deppig dag.
Fick höra mina försök till att trycka ner mig själv, lite mer än nödvändigt.
Och allt detta på grund av den ångest och stress som är runt amningen.

Astrid har börjat vägra bröstet. Vi har fått komplettera med ersättning.
Som om att jag inte räcker till. Den otillräckliga förstagångsmamman.
Dessutom har vi fått svaret angående hennes kolik. Det beror på allergi.
Astrid tål varken mjölkprotein eller soja. Något som säkert växer bort.

För att fungera som människa och familj kommer Astrid tillslut att få leva på ersättning. Ett beslut som fått mig att gråta större delen av min vakna tid. Jag vill ju amma mitt barn! Men jag vill också mitt barns bästa och de är inte det här. /Elin

Vårruset och picknick,

För första gången lämnade jag mammalivet i två och en halv timme.
Vårruset med mina kollegor stod på schemat och jag bangar då inte!

Vädret var som taget ur en somrig reklam. Stämningen på topp.
Alla var vi där för att kämpa. Kämpa om samma ska. Picknicken. /Elin

När man liksom inser,

Jag har varit ute och gått länge ikväll. Astrid låg vaken, men glad större delen av tiden. Jag vek ner suffletten och gick bredvid vagnen. Pratade med henne och fick joller till svar. Log och fick ett lika stort leende tillbaka. Folk som såg mig kan nog ha undrat vad i hela världen jag höll på med och jag har ett otroligt bra svar. Jag pratade med mitt barn.

Under kvällen gjorde jag många tappra försök till att få Astrid att somna. Tillslut lyckades jag med henne tätt intill mig, nästan sittandes vid min sida.

Tittade ner och insåg ännu en gång att hon är en människa.
En människa jag skulle göra exakt vad som helst för. /Elin

Jag kan förhindra det,

En tid på sjukhuset för att prata igenom min förlossning. Förlossningen som "inte följde mallen eller var som för alla andra förstföderskor" men det var som sagt ingen ursäkt. Hur som helst skulle klinikchef och avdelningschef bli underrättade och därifrån får vi se vad som händer

Gjort är gjort. Ingen kan ändra på min förlossning. 
Men jag kan förhindra att det händer andra. /Elin

Alla småbarnsföräldrar,

Vi har en ny bebis här hemma. En bebis som är go och glad och knappt skriker. Jag är nästan i chock. Som att vända på en hand verkar hennes mage ha blivit tusen gånger bättre. När hon somnat lugnt och fint för en gångs skull satt vi i soffan som förstummade. Tittade på varandra och tänkte: vad ska vi göra nu? Johan sa: det kanske är såhär alla andra har det?

Om det är såhär andra småbarnsföräldrar har det säger jag: njut!
Ni är mer lyckligt lottade än vad ni någonsin kan ana. /Elin

En sån där bråkstund,

På en gräsmatta i Köping slog vi oss ner.
Astrid var glad och vi var ny-ventilerade.
Bilarna rullade förbi en efter en.

För en stund kändes det att jag levde 
och jag insåg varför jag gör det. /Elin

Dags för mjölkfritt igen,

I upplösningstillstånd, någon blandning av panik och förtvivlan ringde jag BVC. Frågade vad i hela världen jag ska göra med mitt barn som bara skriker. Vår underbara BVC-sköterska tyckte att jag skulle testa vara strikt mjölkfri i två veckor, samt köpa mjölkfri ersättning. Hon menade på att en kolik som inte har någon orsak sällan kommer tillbaka eller eskalerar vid den här åldern. Sedan påpekade hon att vi skulle hålla koll på Astrids hud. Sista tiden har hon blivit otroligt torr och fått utslag, vilket också tyder på allergi.

Såå.. Hejdå choklad och alla andra onödiga kalorier.
Jag kommer att hata er tills min dotter mår bra igen. /Elin

Absolut värsta som finns,

Ordet hatar är starkt. Men jag hatar det här.

Rycker. Sliter. Gråter. River och skriker.

Panikskrik. Kolikskrik. 

Jag undrar hur normala bebisrutiner ser ut. Skulle vilja veta hur andra har det.

De som säger att mammaledigheten de första månaderna är det bästa som finns.

För jag själv har aldrig varit med om något värre. /Elin

Närhetstörstande bebis,

Astrid är inne i en klängperiod vilket betyder att hon de senaste fyra dagarna setat fast på mig som en apunge. Det gör mig ingenting, så länge hon är nöjd. Att det sker en del i utveckligen nu, märks! Hon har upptäckt sina händer och nya jollerljud. Hon kan lägga sig på sida och gripa tag i djuren som hänger i hennes babygym. Hon har också blivit mer rädd för snabba rörelser och ljud, även människor. Hon drömmer mycket, gnyr och gråter i sömnen, vilket BVC också tror är orsaken till oroliga nätter.

På BVC kallar dem Astrid för närhetstörstande.
Och hon får gärna vara det, tills livet känns bra. /Elin

Trodde det var över nu,

Under besöket hos BVC idag talade jag glatt om att kolik-skriket minskat, att hon bara är missnöjd för det mesta. Detta var något jag fick betala dyrt för. Från eftermiddag till midnatt skrek hon värre än vanligt och jag ligger nu som i någon slags chock över tystnaden. Hur fan kunde jag, på bara några dagar, glömma hur vi haft det varje dag?!

Jag tror att även det är någon slags försvarsmekanism. Precis som alla säger att man glömmer hur ont en förlossning gör så hade jag glömt vilket helvete vi kan ha det här hemma. Men tro mig, nu vet jag. Som om att allt vi varit utan några dagar kom tillbaka med dubbel kraft.

Jag vankar, viskar, gungar, sjunger. Använder pysventilerna och ammar.
Ligger hud mot hud och är så nära det bara går. Men ingenting hjälper.
Jag är så maktlös, så försvarslös inför den kolik jag trodde var över. /Elin

Har svårt att lita på de,

Det krävs mod för att lita på en annan människa.
Det behövs mycket mer än bara tillit och respekt.

Därför är det svårt för mig, svårt för mig att låta dig.
Hur ska jag lita på att den här gången är annorlunda? /Elin

Små blir inte bortskämda,

Söndag kväll. Helgen är slut och Johan har åkt till jobbet för att spendera natten där. Jag ligger på soffan med en sovande Astrid på mitt bröst. Det är omöjligt att lägga ner henne, hon vaknar direkt. Så just ikväll sitter jag ganska fast men det gör mig ingenting. För nära mig är hon trygg och nära henne är jag lugn. Det är mamma och Astrid tid, när den är som bäst.

Jag låter sällan Astrid ligga själv. Målet är att aldrig låta henne vara ensam men ibland behöver mamman gå på toa helt enkelt eller springa in i köket för att hämta droppar. Även förbereda för natten i sovrummet. Om nätterna sover hon oftast i våran säng, nära mig. Om hon är glad och somnar utan oro kan jag med gått samvete bära över henne till sin egen säng. När hon vaknar under natten får hon komma till våran säng och stanna där.

Jag har fått höra att jag är mesig, att vi kommer få ett helvete och att Astrid kommer bli så bortskämd. Men vet ni? Använd era mamma-råd på era egna barn. Jag gör så som jag har blivit uppväxt och som funkar för oss. Det finns ingenting som heter bortskämd när man är så liten. Ett barn kan aldrig få för mycket kärlek. /Elin

Minne som en guldfisk,

Jag har fått så otroligt dåligt minne. Jag är allmänt förvirrad och kommer inte ihåg saker och ting. Det är som om att jag lever i en bubbla. Jag fokuserar så mycket på Astrid att ingenting annat känns viktigt. När vi åker bil tittar jag bak flera gånger så att Astrid verkligen är med. Jag skulle aldrig i mitt liv glömma henne men jag vill vara extra säker.

Katastrof-tankar är något jag fått sedan jag blev mamma. 
Men vad jag vet så är det bara ett tecken på nytt ansvar. /Elin

En riktig understanding,

När det gäller barndomsvänner är jag lyckligt lottad. Idag träffade jag en utav dem som jag inte umgåtts med på alldeles för många månader men det är som om att vi sågs igår! Våra liv har förändrats radikalt men ändå fortsätter vår relation där vi var.

Jag vet exakt var på kartan jag ska sätta denna vänskap.
I mitten. I fokus. I centrum. Där de sanna vännerna sitter.
Dem som är kvar när de andra har gått. /Elin

Som en dominobricka,

Ibland får jag en känsla av att någon högre makt vill mig något ont! Har något börjat gå fel så skiter sig resterande saker också. Ungefär som dominobrickor. En efter en faller de till backen, platta. Raklånga. Utslagna, behöver de hjälp att resa sig igen.

Idag känner jag mig som en dominobricka.
Den längst bak som hamnat under alla. /Elin

Bara just nu för tillfället,

Jag är så himla glad. Just idag känner jag mig lycklig. Och allt detta för att Astrid mår bra. Inga större skrikattacker idag och hon är allmänt nöjd med tillvaron. Det värmer i mig. Är det kanske på väg att vända nu? Ska vi få det så bra som alla andra verkar ha det under de första månaderna?

Jag hoppas verkligen men vågar knappt tro det.

Men snart, snart är det vår tur lilla hjärtat. /Elin

En sådär typisk mamma,

Regnet det öser ner, solen går upp och ner.. och vi är ute på promenad innan klockan slagit åtta! I hopp om att gaserna i magen ska ta sig ut, går jag över ojämnheterna i marken med flit. Jag kör över brunnslock och stockar, går på grov asfalt och undrar hur jag ser ut när jag dundrar fram med barnvagnen. Förmodligen ganska bitter, även om jag har Astrid att tacka för att min startvikt nu är nådd. Att det finns mammadaller kvar på kroppen är en annan sak..

Min bror skrattade när han såg mig. Sa att jag såg ut som en typisk mamma. När jag bad honom definiera lite sa han: "en sån som gått igenom det mesta eller typ gett upp"

Därmed tackar jag för nomineringen av årets sunk-morsa och tänker att syskonkärlek är förjävla härligt, nästan alltid. /Elin

Amning på swedbanken,

Att nöden inte har någon lag har Astrid lärt sin mamma, den hårda vägen. Under ett ärende på vårt lokala bankkontor blev Astrid akut hungrig. När jag låtit henne suga på mina fingrar och sköljt nappen i vatten ett x antal gånger gick det inte att lura henne längre. Jag sa att jag kunde komma tillbaka efter att hon ammat, eftersom att vi bor granne med banken. Jag fick till svar att jag var tvungen att vara kvar då hon kunde komma att behöva mina uppgifter samt att jag själv skulle få prata med polisen (allvarliga grejer på gång..) Såå.. I en vrå med papper, bakom en skärmvägg på swedbank fick mamma mu slänga fram brösten för matning av riktigt arg Astrid

Vi överlevde det också. Och det kommer hända liknande saker igen.
Jag menar, nöden har aldrig haft och kommer aldrig ha någon lag. /Elin

Ser till mitt barns bästa,

Jag är en mamma som vill amma, till nästan vilket pris som helst. Johan och BVC har sagt att det är okej att ge ersättning för att jag ska orka med denna tuffa period. Jag tycker att det har funkat bra med amningen även om det är lite trixigt emellanåt. Mjölken kom igång bra från början och Astrids vikt-kurva har alltid gått spikrakt uppåt.

Men så sista dagarna har hon ammat varje/varannan timme, dygnet runt! Ingen tillväxtperiods-ätning, hon har bara varit missnöjd all vaken tid. Inte heller kommit till ro att sova. Vaknar efter bara en liten stund och letar med munnen.

Så ikväll frågade Johan om han fick prova en sak. Några minuter senare satt jag och flask-matade min dotter. Tårarna brände innanför ögonlocken och jag kände mig som en riktigt dålig mamma. Samtidigt var jag så lättad över att för första gången på flera dagar se ett lugn i hennes ögon. När hon ätit klart och blivit rapad mot min axel, somnade hon där.

Jag får helt enkelt lära mig leva med mitt dåliga samvete om att jag inte kan ge Astrid allt hon behöver. Någonstans försöker jag hitta ett lugn i att en bra mamma ser till sitt barns bästa. Och Astrids bästa verkade inte vara helamning. /Elin

Vi skulle inte längre vara,

Om jag slutade höra av mig skulle vi inte finnas längre.

Det sociala liv vi haft tillsammans skulle inte existera.

Visst är det tråkigt med relationer (vänner, familj m.m) som inte är ömsesidiga? När samma person hela tiden hör av sig först eller måste ta initiativ? Det är ingen bra relation. För jag menar, vad kostar egentligen ett samtal? Hur lång tid tar ett sms? Nästan vem som helst skulle vara värd den energi och lilla stund det tar.

Om jag slutade höra av mig skulle vi inte finnas längre.

Och det gör mig så fruktansvärt besviken. /Elin

Tackar för all D-vitamin,

Det är 2:a maj, vilket innebär att Astrid blir två månader. Alla säger att tiden går så fort men jag tycker det är alldeles lagom. Det känns som länge sedan jag låg i förlossningssalen. Ändå inte tillräckligt länge för att orka gå igenom och skriva ner, lägga på posten med adressen till klinikchefen. Det kommer, en annan dag. Inte idag.

Vi fick barn i rättan tid må jag säga. Vem vet hur man mått om det varit grått och tråkigt ute. Nej, tacka vet jag solen och dess D-vitamin. Det är någonting med ljuset som får mig att uppskatta varje liten dag. /Elin

När bägaren rinner över,

Jag är trött. Så inåt helvete jävla trött på allt som har med kolik att göra. Ammande, gaser, panikpromenader, bilturer och så skriket. Det där jävla skriket som får mig att gå under, vilja skita i allt. Men hur skiter man i att vara mamma?

Jag tar några djupa andetag, försöker att samla mig.
Förstår att jag kommer vara mamma resten av livet.
Och inser att det är den vackraste gåvan jag fått. /Elin

Trevlig regnig valborg,

Vi har precis kommit hem efter en grillkväll på självaste Valborg. Vädret var inte på vår sida så jag och Astrid fick stå under tack medan pappa Johan tappert grillade korv över öppen eld.. Ska det va så ska det! Vi stannade en bit in på kvällen och traskade hem när vi kände att det var lagom. Astrids mage skötte sig bra och de små ont-stunder hon fick var lätt-tröstliga. Någon gång ska väll vi också ha tur! ;)

Nu ligger vi med täcke och kudde på soffan. Astrid sover i vagnen.
Vi ska för första gången sen hon föddes, försöka titta på en film. /Elin

Dopdag är nu spikad,

Då var kyrka och präst till dopet bokat! Det blir ett sommardop för Astrid då det inte fanns många tider att välja på och jag tycker nog att hon kommer vara i en lagom ålder då. Så nu vet vi vad jag ska pyssla med de stunder jag får över (vilket inte är många, men några) Jag känner att planera är en bra uppgift för någon som är lite av en kontrollfreak.

Så nu ska min kontrollsida bli stimulerad
och min dotter ska få en riktigt fin dopdag. /Elin

Varje kväll är en kamp,

Vi fick en inbjudan till grillkväll med gänget på Valborg. Spontant kände jag JA! Sedan kom alla tankar och orosmoment som våra kvällar innehåller. Kommer Astrid skrika? Isåfall, när börjar hon och hur länge? Tänk om hon behöver ammas under tiden vi är där, vilket med största sannolikhet inträffar. Hur gör jag då? Jag är inget fan av att amma med publik men vill gärna inte behöva be om ett rum. Ska vi kanske ta bilen dit så jag kan amma i den? Fast om vi promenerar somnar hon nog i vagnen. Glömde jag säga att det är miljoner tankar som snurrar i mitt huvud just nu?

Tankar som gör det hela värre än vad det är.
Men det går inte att styra. Jag är så inkörd.
Inkörd på att varje kväll är en ny kamp. /Elin

En motorcykel rikare,

I brist på intresse såldes motorcykeln. Mig spelade det liksom ingen roll, då vi nu i sommar med säkerhet inte kommer att kunna åka så mycket. Johan köpte därför en cross som han kunde ha och "leka av sig" på.

Nu i sommarvärmen har andra börjat rasta sina motorcyklar och jag ser att han känner suget av fart. Liksom saknar att få ligga limmad mot tanken på någon fartfylld mc. Och jag måste erkänna att jag gör detsamma! Därför bad jag honom ringa på en annons på en mc som kom ut under eftermiddagen. Sagt och gjort. Några timmar senare står den i vårt garage och jag undrar vem av oss som är gladast.

Just nu försöker jag avgöra om pirret i magen beror på att jag ska få mig en åktur i sommar eller att jag blir sådär nykär när jag ser honom blåsa förbi. /Elin

Allt runt hennes dop,

Samtalsämnet just nu här hemma är dop. Ska vi döpa? När? Var? Och framför allt.. Vilka ska få komma? Eller vilka vill komma?!

Jag är både döpt och konfirmerad. Johan är inte ens döpt. Vilket resulterar i att han inte känner något behov av att döpa vår dotter medan jag mer än gärna vill, eftersom att det hör till. Vi försöker kompromissa lite. Försöker mötas någonstans på vägen. Har kommit så långt att Johan sa: Vi åker dit, häller vatten på hennes ansikte sen åker vi hem igen! Ja, jag ska nog ta och förklara det där med dop lite bättre för honom..

Jag funderar på att skriva en text eller hålla tal.
Men hur ska jag få någon så liten att förstå,
att hon är det vackraste jag fått uppleva? /Elin

När saknaden kommer,

Vi åkte förbi farmor och farfars hus. I sovrumsfönstret på övervåningen sken en lampa svagt. I den stunden kom saknaden. Likt en våg som rullar in mot land, från ingenstans. Min farmor fattas mig. Dagarna jag spenderat där hemma är förbi. Kvällarna i husvagnen är ett minne blott. Det bästa minnet från min barndom.

Cancer är en vidrig sjukdom som bryter ner både kropp och själ. Det är tufft att se någon man älskar må så fruktansvärt dåligt. Se hur smärtorna varvas med ett illamående, se hur ögat liksom tappar sin glans. Kvar blir en trött och slut människa som gör sitt bästa för att klara dagen, ibland med ett ansträngt leende. Om hon bara visste hur mycket jag beundrar henne. Modet, viljan, kraften och styrkan. Styrkan som tillät henne att vara svag.

Jag glömmer aldrig den dagen strax innan hon gick bort. När jag sagt hejdå och hunnit ut i hallen, då brast det. Som om att jag kände på mig att det kunde ha varit sista gången. Jag ville vara stark men jag vet att hon hörde att jag grät. Tårar som inte gick att trösta. Ingen är superhjälte när det gäller cancer. /Elin

Kärleken övervinner,

Kärleken övervinner allt, är det verkligen så? Klarar ett förhållande precis vad som helst? Att familjen plötsligt består av tre är givetvis en stor förändring. Plötsligt har man inte bara varandra att sätta i första rummet utan en liten människa vars behov alltid ska gå först. Förändringen behöver inte vara negativ. Under graviditeten och förlossningen kom jag närmare Johan än vad jag någonsin varit. Förhållandet togs till en helt ny nivå. En nivå av en klass jag inte trodde existerade i denna värld.

Nu är det jag och Astrid mot världen. Johan är givetvis med men det blir inte på samma sätt. Under eftermiddagen stod jag och lagade mat. Astrid satte igång med sitt kolik-skrik och det enda som hjälper för tillfället är amning. I den stunden är det ganska svårt för Johan att göra något, även om han vill. Istället får han fortsätta med den sysslan jag gör så att jag kan sätta mig för att amma. Det funkar bra för oss, ändå blir det en frustration för mig att aldrig kunna slutföra något. Jag känner mig inte tillräcklig.

Idag är det många tankar som snurrar i huvudet.

Att kärleken övervinner allt är ingen självklarhet.

Men jag hoppas verkligen att det oftast är så. /Elin

Och så kom koliken,

Full av energi från solen bar benen mig på en promenad i grannhålan. Träffade lillebror, fikade med Natalie och hälsade på mammas jobb. Passade på att gå förbi "mitt andra gamla hem" och väl där satte skriket igång. Många timmar innan den vanliga skrik-tiden. Så jag packade ihop lika snabbt som jag kom och skjutsade en skrikande bebis i vagnen genom centrum.

Några timmar senare har hon inte tystnat och Johan ska snart ska åka till jobbet. Hela min själ vänder sig ut och in. Liksom skriker att han inte kan lämna mig i sticket. Jag klarar inte det här. Fast det vet jag ju att jag gör, tillslut.

Vem i helvete kom på kolik men struntade i att ta fram ett botemedel?
Den människan borde ha en fet jävla höger. En vänster åtminstone. /Elin

Börjar tänka på dop,

Det är dags att boka dop. När ska vi ha det? Hur ska det vara? Vilka ska vi bjuda? Och vad ska vi äta?  Tusen frågor och vi är inte överens om hälften utav dom. Eller, vi tycker lika men jag vill mer. Vi båda vill ha ett litet dop men jag vill ändå bjuda några vänner. Vart drar man gränsen i släkten och vart drar man gränsen bland vänner? Ska vi bjuda alla från gänget, även dem vi inte umgås med, bara för att det ska bli rättvist?

Och så det där med faddrar. Gudmor och gudfar. Johan undrar vad det är till för och jag anser att det är något man bara ska ha! Jag hade en tanke om vilka som skulle få bli det. Även där ser det ut att skita sig då jag tänker på rättvisan som krockar med realisten inom mig.

Jag tar hänsyn till någon som har noll respekt för mig.
Så för att slippa diskussion struntar vi i hela grejen. /Elin

Kämpar åt olika håll,

Som ammande mamma var det inte ett smart drag att ta på sig ljusgrå tröja under dagens promenad. Sommarvärmen och kroppens natur skapade ringar lite här och där så att säga. Om jag gick fort hemifrån var det ingenting mot den fart jag fick efter halva vägen. Likt ett frustande vilddjur kom jag hem igen och kunde inte låta bli att undra hur många kalorier man bränner i eftersvettningarna..

På tal om promenader och eftersvettningar, borde jag inte få börja med lätta magövningar nu? Det har ju trots allt gått 7 veckor sedan Astrid lämnade min kropp och något borde man ju få göra för att grädda degen på magen så att säga?

Degig eller inte, svettig eller iskall.
Vi kämpar på. Jag ner, Astrid upp. /Elin

Ljud från lilla munnen,

Jag hade laddat upp med ett sjujävla negativt inlägg om hur dålig vår påsk varit. Jag menar, Astrid har skrikit större delen utav den och vi har av den anledning hållit oss hemma. Jag har bara tagit promenader så att pappan i huset ska få sova ikapp.

Under förmiddagen hade jag Astrid liggandes mot mina ben och pratade med henne. Till svar får jag världens smile. Hennes mun formar ett O och ljud jag aldrig hört kommer där ur. Så fortsätter förmiddagen med lek och joller i babygymmet. Alla negativa tankar om helgen är som bortblåsta. Liksom finns inte mer. Det goda besegrar det onda.

Det krävs ganska mycket skrik för att jag ska tappa tålamodet.
Men det krävs bara ett leende för att jag ska återfå det igen. /Elin

Får ta mig som jag är,

I min familj har det alltid funnits djur. Min uppväxt har innehållit både katter och hundar, hamstrar och fiskar. Och tänk att varje gång vi skaffade ett nytt djur blev vår familj attraktiv. Människor vi aldrig annars sett röken av började dyka upp. Kompisar jag aldrig lekt med ville bli mina närmsta, för oj va mysigt det är med hundvalpar! Får man hålla i kattungen?

Därför får jag flashbacks. När Astrid kom blev vårt hem en attraktiv besöksplats. Sedan var det inte så kul längre, när man liksom fått gosa med vår bebis en gång. Precis som ett par bröst som inte blivit ammade på ett tag. Sitter som fasta bollar på kroppen tills lilla bebisen kommer och suger ur allt vad man äger och har. Kvar bli ett par hängiga bröst och allt är som förut igen.

Jag vill inte behöva skaffa mig fler barn eller berika vårt hem med ett husdjur för att få vänner. Jag vill ha kvar de som jag har kontakt med och hoppas att dom tar mig, som den jag är med all min bräcklighet och mjölksura lukt. /Elin

En riktigt lång fredag,

Att dagen kallas för långfredag är något som Astrid tagit på stort allvar. Detta ser ur att bli den längsta natten i hennes korta liv. Sedan klockan slog 16 har hennes lungor fått arbeta en hel del och mina öron hör inte längre ljudet. Liksom stänger av trots att hennes skrik skär långt in i hjärtat. Det är nog det enda sättet att orka härda ut på.

Min förtvivlan övergår till frustration och jag vet inte varför.
Vaggar en skrikande Astrid och tänker att det här är påsk det.
Tid med nära och kära får jag se mig i arslet efter. Glad påsk. /Elin

Som nybliven mamma,

Ikväll skriker hon, värre än på länge. Som någon pay-back-time för de bättre kvällarna hon haft. Därför lyckas jag hålla mig lugn. För jag vet att hon kan ha bra kvällar, då hon just råkat haft två stycken på en vecka. Innan de bra kvällarna var det rena helvetet. För en vecka sen sa jag till min sambo att det här är den värsta tiden i mitt liv. Och jag minns hur ledsen jag blev. För jag verkligen kände hur sant det var, om man tolkar det på rätt sätt. Astrid är det bästa som hänt mig men att se henne ha ont och skrika i ren panik, samtidig som jag står där helt hjälplös och vet att det bara är att vänta ut.. Det är den värsta känslan jag vet.

Många av dem jag berättar om mina tankar, känslor och upplevelser för säger menande: "Jag minns precis hur tufft det var" "Första veckorna undrade jag vad jag gett mig in på" "Jag grät varje dag när min sambo kom hem" och där står jag och undrar varför i helvete ingen har sagt något! Ganska snabbt besvarar jag själv min fråga: Det är ett tabubelagt ämne. Man är konstig om man inte är världens lyckligaste när man fått barn. Fast det egentligen är hur normalt som helst. Jag menar, vem reagerar inte på den största förändringen i livet?

Såhär med facit i hand ångrar jag inte ett skit. Men nu vet jag att det är möjligt att känna sig överdrivet lycklig och helt tom på samma gång.
Hade jag fått chansen att backa tillbaka, hade jag valt precis samma väg som tidigare. Skillnaden hade bara varit att jag den gången haft en kompass. /Elin

Upptagen med inget,

Vädret är som gjort för promenad. Vet inte hur mycket tid jag spenderat utomhus idag. Jag riktigt suger i mig D-vitamin och känner hur jag blir piggare i både kropp och själ. En bra låt i lurarna och farten på mina stackars ben ökar genast.

Sedan kommer jag hem och det ska tas tag i städning och matlagning innan Johan kliver innanför dörrarna, enligt mig. Johan däremot kräver inte att maten ska stå serverad när han kommer hem. Han ser heller aldrig om det blir smutsigt på golven så den pressen kommer endast från mig själv. Det känns som om att jag inte hinner med någonting om dagarna samtidigt som jag inte vet vad jag gör. Jag ammar Astrid var tredje timme och gullar lite med henne den tid hon är vaken, men sen då?! Jag känner mig upptagnast i världen med att inte göra någonting.

"I'm busy, busy, busy
Doing nothin' at all
I'm stressin' over nothing
Don't bother to call" /Elin

Allt som är viktigt nu,

De senaste dagarna har Astrid varit nöjd och glad (peppar,peppar)

Hon har inte panik-skrikit av smärta. Jag har sett att hon mått bra.

Och jag kan lova er att ingenting annat känns mer viktigt just nu. /Elin

Förlossningsjournalen,

Hade tid hos barnmorskan för återbesök idag där vi bland annat gick igenom min förlossningsjournal. Jag är ganska full av tankar men tom på ord. Barnmorskan rekommenderade mig att skriva ett brev till klinik-och avdelningscheferna. Det handlar inte om vad dom gjort utan vad dom inte gjort. Jag fick det bevisat, ingen trodde på mig. Inte en jävel fattade att jag gick från 2-10 cm på en natt trots att jag låg på larmet och berättade om den fruktansvärda smärtan och mina kaskadkräkningar. Från det att jag blev inlagd 22 på kvällen och fick två alvedon tills att morgonpersonalen tar över klockan 07 finns inte en endaste anteckning, notis eller mening. Nästa anteckning kommer 08:40 patient ter sig smärtpåverkad 
(No shit! Det var ju liksom dags för förlossning..)

Men sedan kommer en mening. Min absoluta favorit. Den liksom lyfter upp hela journalen. 09:37 flicka föds i framstupa kronbjudning. Skriker genast. Det var du Astrid. Det var du som kom och livet har aldrig varit så vackert. /Elin 

Inte med en liten tjej,

Saker och ting blir inte alltid som planerat.

Men det behöver inte betyda något negativt.

Planen för helgen var att jag skulle "gå ut" i lördags. Vi var några stycken från jobbet som skulle träffas över en bit mat. Sedan skulle jag åka hem, hade jag bestämt. Men kvällen närmade sig och jag märkte på Astrid och mig själv att vi inte var redo. Framför allt inte jag. Hon hade säkert haft det jätte bra hemma med Johan men jag vet hur skönt det är att vila mot mammas bröst när det gör ont. Jag själv kände mig inte heller helt hundra, måtte jag få provsvaren snart!

Saker och ting blir inte alltid som planerat.

Speciellt inte med en liten Astrid i familjen. /Elin

Ska byta bloggnamn,

Ni trogna läsare kan se att jag ändrat lite utseende på bloggen. En vacker dag ska jag få den att se mer professionell ut.. Kände att det blev lite väl puttinuttigt med rosa bebisdekor. Hur som helst, jag gjorde det under tiden jag funderade ut ett nytt namn på bloggen. Känner att "bakomsjalen" inte längre är aktuellt. Har inte använt mina sjalar på 4 år så nog är det läge att byta och heta något som matchar sura kräkor och kolik-skrik lite bättre.

Jag startade "bakomsjalen" 2009 och skrev då tankar och förväntan på operationen som blev av 2010. Därefter handlade bloggen om hur jag sakta men säkert byggde upp min självkänsla igen. Idag sitter jag här med sambo och barn och känner att jag inte vill sluta blogga men har inte så mycket mer att skriva angående "bakomsjalen" De gamla inläggen kommer däremot att vara kvar!

Att hitta ett bloggnamn som inkluderar allt blir nog svårt.
Men jag ska göra så gott jag kan. Håll utkik! /Elin

Alla skyller på ångest,

Varför blir jag aldrig tagen på allvar i vårdsammanhang? Det verkar inte spela någon roll vart jag vänder mig eller vilka symtom jag har. Alla snäser av mig och försöker hitta svaret i det som tydligen står med stora bokstäver över hela min journal. Ångest.

En tid i mitt liv var allting turbulent. Jag mådde konstigt och fick diagnosen ångest. Sedan den dagen har det alltid blivit lite svårare att få en läkartid. Alltid fått anstränga mig lite mer för att bli tagen på allvar. Jag har uppsökt vårdcentral och akut för alla möjliga åkommor men alla pratar om samma sak.
"Jag ser här att du lider av ångest" "Hur mår du annars?" "Känner du av din ångest?" "Du vet att det kan visa sig i kroppsliga symtom?" 
Så fort dom fraserna kommer, då vet jag att läkaren inte har hittat något större fel på mig men ändå vill ge mig ett svar. Som om att jag vore dum i huvudet. Det är så lätt för dem att alltid skylla på min ångest. Som en ständig bortförklaring.

Jag glömmer aldrig den gången jag uppsökte akuten 3 gånger inom en vecka på grund av misstänkt njursten. Jag fick en smärtstillande spruta i ryggen och smärttopparna gav med sig. Blev skickad på röntgen där jag svimmade av någon anledning och fick därefter ett eget rum på akuten. En sköterska klappade mig menande på axeln och sa att läkaren skulle tala med mig. Det gjorde han inte. Han kom in, gick fram till mig där jag låg i sängen. Knackade mig på huvudet och sa: "Ditt fel sitter här" Det ögonblicken glömmer jag aldrig.

Än i dag kan jag ångra mig tusen gånger om att jag en gång i mitt liv sökte hjälp för mitt psykiska välmående. För det har jag fått äta upp, resterande delar av mitt liv och jag kommer säkerligen få fortsätta med det. Samtidigt vet jag inte hur mitt liv hade varit idag om jag inte tagit det där steget. Steget som gör att jag får anstränga mig lite mer för att andra människor ens ska ge mig en chans. /Elin

Att orka en stund till,

Ibland känner jag en sådan otrolig tacksamhet. Just nu är det en sån period.
Astrid är missnöjd större delen av sin vakna tid och inte bara på kvällarna. Hon börjar när Johan åker till jobbet och lugnar ner sig lagom till dess att han kommer hem. Det enda som hjälper för tillfället är bil och vagnåkning.

Två av dagarna den här veckan har jag varit hos min mamma. Hon har tagit över med sin lugnande effekt och vaggat henne en stund. På köpet har jag fått mat och fika, vilket det annars inte blir så mycket av då Astrid blivit någon typ av mänskligt plåster.
En annan dag var jag på kalas men åkte hem så fort hon började visa tendenser till skrikande. (Jag har lärt mig höra på skriket om det kommer gå över eller inte) Jag blev ändå erbjuden att låna ett rum till att amma. Jag fick frågan om jag behövde hjälp. Jag fick bekräftelse från någon som vet precis hur det känns. Och det var så otroligt skönt!
Idag har Natalie varit här och Astrid sov så skönt på hennes arm en stund.

Hela veckan har jag fått otroligt bra hjälp utan att be om det rakt ut. 
De i min närhet har läst mellan raderna och det är jag så tacksam för!
Tack för att ni känner mig. Tack för att ni får mig orka, en stund till. /Elin

Leder till spontanprat,

Sverige är ett land där det hälsas allt för lite och spontanpratas mycket sällan. Men så fort vi hittar en gemensam kvot med någon är vi då inte omöjliga. Som gravid får man menande blickar från andra gravida, eller avundsjuka. Och som mamma får du en helt ny värld av kontaktnät. Det är som om att barnen tar bort den mentala spärren. I amningsrummet får du frågan hur gammal ditt barn är och om allting går bra. På BVC träffar du någon, för dig, helt främmande person som du plötsligt får reda på ganska mycket om. Allt bara för att ni båda har barn.

Det här tycker jag är väldigt fascinerande.
Du kan få tips och råd av okända människor!
Säga vad man vill om Sveriges befolkning,
men ibland blir jag riktigt imponerad. /Elin