Som nybliven mamma,

Ikväll skriker hon, värre än på länge. Som någon pay-back-time för de bättre kvällarna hon haft. Därför lyckas jag hålla mig lugn. För jag vet att hon kan ha bra kvällar, då hon just råkat haft två stycken på en vecka. Innan de bra kvällarna var det rena helvetet. För en vecka sen sa jag till min sambo att det här är den värsta tiden i mitt liv. Och jag minns hur ledsen jag blev. För jag verkligen kände hur sant det var, om man tolkar det på rätt sätt. Astrid är det bästa som hänt mig men att se henne ha ont och skrika i ren panik, samtidig som jag står där helt hjälplös och vet att det bara är att vänta ut.. Det är den värsta känslan jag vet.

Många av dem jag berättar om mina tankar, känslor och upplevelser för säger menande: "Jag minns precis hur tufft det var" "Första veckorna undrade jag vad jag gett mig in på" "Jag grät varje dag när min sambo kom hem" och där står jag och undrar varför i helvete ingen har sagt något! Ganska snabbt besvarar jag själv min fråga: Det är ett tabubelagt ämne. Man är konstig om man inte är världens lyckligaste när man fått barn. Fast det egentligen är hur normalt som helst. Jag menar, vem reagerar inte på den största förändringen i livet?

Såhär med facit i hand ångrar jag inte ett skit. Men nu vet jag att det är möjligt att känna sig överdrivet lycklig och helt tom på samma gång.
Hade jag fått chansen att backa tillbaka, hade jag valt precis samma väg som tidigare. Skillnaden hade bara varit att jag den gången haft en kompass. /Elin