Astrid kände inte alls för att vara pluttig och söt i sin klänning som mamma sytt eller de olikfärgade rosa banden jag köpt. Nej, det var ingenting hon planerat. Istället visade hon upp det hon kan bäst. Skrik och panik. Sparkar och slit. Tills prästen tog henne och fixade vatten på huvudet. Då låg hon där i famnen, lugn som en filbunke.
Jag har försökt hålla mig lugn och inte stressa upp mig för dagen i sig. Astrids skrik och gnäll är jag van vid. Likaså besökarna på dopet. Dem vet precis hur Astrid varit och vilket helvete vi haft, därför borde det inte röra mig ryggen. Men undermedvetet måste det vara något som påverkat mig och Astrid känner av mig direkt.
Och där stod vi. Totalt genomsvettiga och röda. Astrid liggandes lugn i prästens famn. I den stunden kände jag mig värdelös. Som en riktig jävla sopa. /Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar