Får ta mig som jag är,

I min familj har det alltid funnits djur. Min uppväxt har innehållit både katter och hundar, hamstrar och fiskar. Och tänk att varje gång vi skaffade ett nytt djur blev vår familj attraktiv. Människor vi aldrig annars sett röken av började dyka upp. Kompisar jag aldrig lekt med ville bli mina närmsta, för oj va mysigt det är med hundvalpar! Får man hålla i kattungen?

Därför får jag flashbacks. När Astrid kom blev vårt hem en attraktiv besöksplats. Sedan var det inte så kul längre, när man liksom fått gosa med vår bebis en gång. Precis som ett par bröst som inte blivit ammade på ett tag. Sitter som fasta bollar på kroppen tills lilla bebisen kommer och suger ur allt vad man äger och har. Kvar bli ett par hängiga bröst och allt är som förut igen.

Jag vill inte behöva skaffa mig fler barn eller berika vårt hem med ett husdjur för att få vänner. Jag vill ha kvar de som jag har kontakt med och hoppas att dom tar mig, som den jag är med all min bräcklighet och mjölksura lukt. /Elin