Tänk att det ska behöva hända något för att jag ska släppa min mamma-roll en stund och helt lämna förtroendet åt Johan. Jag vet ju att han kan men ändå ska jag lägga mig i! Inatt hade jag inget val. Då smärtorna var kroppens rop på hjälp ringde jag hem Johan från jobbet som i sin tur ringde ambulans. Nu är jag inlagd och känner stressen inför morgondagen. Det är begravning och jag ska vara med. Jag måste hem ikväll!
Jag har fått morfin och allt jag tänkt på är Astrid. När klockan blev fyra inatt tänkte jag att nej nu borde Astrid vakna och Johan ska ge henne mat. Innan det kommer hon skrika lite. Sen måste han komma ihåg och byta blöja. Hoppas det går smärtfritt till att få henne att somna om igen. Innan dom kom in för att hälsa på mig gick tankarna.. Hoppas han kommer ihåg att ta med sig mat och ombyte. Tänk om han tar på henne omatchande kläder? Hoppas han vet vart strumporna finns. Har han kommit ihåg att ge henne magdropparna? Ja ni hör ju hur höga förväntningar jag har på min sambo.. När jag är hemma tvekar jag inte en sekund. Och det kommer jag inte göra i fortsättningen när jag inte är där heller!
Johan kommer in på rummet med skötväskan och väskan med ersättningen på ena axeln. I andra handen bär han Astrids bilbarnstol innehållande en Astrid med matchande kläder! I väskan fanns ombyte, ersättning och en leksak! Pappor kan också, om dom bara får chansen. /Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar