Idag handlar samhället om yta, hur vi ser ut och hur vi klär oss. Jag orkar inte bry mig egentligen, vill inte bli berörd men ingen lämnas utanför dessa oskrivna regler. Nu har jag kommit på mig själv flera gånger. Då mammalivet klivit ner i åldrarna och jag inte vill bli misstagen för att vara en mamma som "bara råkade bli gravid" har jag tänkt på hur jag klär mig vid vissa tillfällen. Inte alls något märkvärdigt, men läs vad som följer så ska jag förklara mig.
Jag använder samma kläder som jag använde innan Astrid kom och innan jag ens var gravid. (Ja, dom passar!) men jag har märkt att jag väljer mina kort. Första gången jag tog mig själv på bar gärning var när jag skulle till läkaren med Astrid. Jag hade min skinnjacka på mig men innan vi gick in på vårdcentralen bytte jag till en parkas, bara för att jag kände mig oansvarig i skinnjackan. Va fan hände där? Sen när blev mammor i skinnjacka dåliga mammor?!
Något annat diskussionerna handlar om är underkläder. Sist jag stod i en provhytt med bh och tillhörande trosor i högsta hugg fick jag höra saker som: "du kanske ska ha något mer täckande" "spets känns ju som lite för mycket nu när du har en liten" Vänta här nu. Det är inte barnet jag ska klä av mig inför, inte hela centrum heller. Den som ska se mig i underkläder är rimligen den som gjort mig gravid och jag kan säga att just då var det inte många klädesplagg med i leken.
Täckande eller inte. Med spets eller utan. String eller hotpants.
Som mamma är jag fortfarande Elin, med min lust och fägring. /Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar