Regnet det öser ner, solen går upp och ner.. och vi är ute på promenad innan klockan slagit åtta! I hopp om att gaserna i magen ska ta sig ut, går jag över ojämnheterna i marken med flit. Jag kör över brunnslock och stockar, går på grov asfalt och undrar hur jag ser ut när jag dundrar fram med barnvagnen. Förmodligen ganska bitter, även om jag har Astrid att tacka för att min startvikt nu är nådd. Att det finns mammadaller kvar på kroppen är en annan sak..
Min bror skrattade när han såg mig. Sa att jag såg ut som en typisk mamma. När jag bad honom definiera lite sa han: "en sån som gått igenom det mesta eller typ gett upp"
Därmed tackar jag för nomineringen av årets sunk-morsa och tänker att syskonkärlek är förjävla härligt, nästan alltid. /Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar