Under besöket hos BVC idag talade jag glatt om att kolik-skriket minskat, att hon bara är missnöjd för det mesta. Detta var något jag fick betala dyrt för. Från eftermiddag till midnatt skrek hon värre än vanligt och jag ligger nu som i någon slags chock över tystnaden. Hur fan kunde jag, på bara några dagar, glömma hur vi haft det varje dag?!
Jag tror att även det är någon slags försvarsmekanism. Precis som alla säger att man glömmer hur ont en förlossning gör så hade jag glömt vilket helvete vi kan ha det här hemma. Men tro mig, nu vet jag. Som om att allt vi varit utan några dagar kom tillbaka med dubbel kraft.
Jag vankar, viskar, gungar, sjunger. Använder pysventilerna och ammar.
Ligger hud mot hud och är så nära det bara går. Men ingenting hjälper.
Jag är så maktlös, så försvarslös inför den kolik jag trodde var över. /Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar