Att orka en stund till,

Ibland känner jag en sådan otrolig tacksamhet. Just nu är det en sån period.
Astrid är missnöjd större delen av sin vakna tid och inte bara på kvällarna. Hon börjar när Johan åker till jobbet och lugnar ner sig lagom till dess att han kommer hem. Det enda som hjälper för tillfället är bil och vagnåkning.

Två av dagarna den här veckan har jag varit hos min mamma. Hon har tagit över med sin lugnande effekt och vaggat henne en stund. På köpet har jag fått mat och fika, vilket det annars inte blir så mycket av då Astrid blivit någon typ av mänskligt plåster.
En annan dag var jag på kalas men åkte hem så fort hon började visa tendenser till skrikande. (Jag har lärt mig höra på skriket om det kommer gå över eller inte) Jag blev ändå erbjuden att låna ett rum till att amma. Jag fick frågan om jag behövde hjälp. Jag fick bekräftelse från någon som vet precis hur det känns. Och det var så otroligt skönt!
Idag har Natalie varit här och Astrid sov så skönt på hennes arm en stund.

Hela veckan har jag fått otroligt bra hjälp utan att be om det rakt ut. 
De i min närhet har läst mellan raderna och det är jag så tacksam för!
Tack för att ni känner mig. Tack för att ni får mig orka, en stund till. /Elin