Då var du bara ett plus,

Jag glömmer aldrig känslan jag fick av att se testet visa ett plustecken. Minns hur jag skakig körde hela vägen till stan, då apoteket här hunnit stänga, för att köpa ett till test och bli tvärsäker. Jag köpte ett med vecko-indikator och medan den tänkte ut hur många veckor du varit där inne vandrade jag fram och tillbaka i lägenheten. Tillslut hade den tänkt klart. Gravid 1-2 veckor. Jag var gravid och väntade ivrigt på att Johan skulle kliva innanför dörrarna. Han genomskådade mig, ganska på direkten.

Först glädje sedan oro vilken skulle hålla i sig större delen av graviditeten. En vecka efter att vi fått reda på att jag var gravid fick jag fruktansvärt ont i magen, bara på ena sidan. Kontaktade kvinnokliniken som bad mig komma in under dagen. Det visade sig vara en cysta, en ofarlig men smärtsam sådan. Dom kunde även se med ultraljud att jag var gravid men det syntes inget tickande hjärta. Genast började tankarna snurra. Skulle det inte gå vägen den här gången heller? Tårarna sprutade och jag blev inlagd för observation. Dagen efter tittade dom med ultraljud igen då smärtorna inte gett sig och vips så fanns där ett litet litet hjärta som tickade. Samma kväll opererades jag för att läkarna ville se så att allt såg rätt ut där inne. Allt gick bra och ingenting behövdes tas bort.

Några dagar senare fick jag åka hem igen. Dagarna gick och sedan kom ännu ett oros moment. Jag hade börjat blöda och fick ännu en gång känslan av att det var på väg åt helvete. För ingen hade sagt till mig att det är vanligt att detta fenomen inträffar. I ren panik kontaktade jag kvinnokliniken som bad mig avvakta ibland och andra gånger fick jag komma in för att se så att fostret fortfarande levde. Sådär höll det på i några veckors tid. Du ska tro att ovisshet blev min största fiende under dessa månader som för övrigt var de längsta i mitt liv.

Du är värd det hjärtat. Du är värd all smärta, varje dag av illamående, min oro, alla mil jag åkt för extra kontroller. För DU är det bästa plusset i mitt liv. /Elin