Det är nu,

Idag har det varit UP&DOWN verkligen.. Upp som en sol, ner som en pannkaka och så börjar vi om igen. Sånna här dagar försöker jag tänka positivt. Jag är trots allt opererad. Det värsta är över. Jag kan snart se att hela min spegelbild är komplett. Jag vill känna mig lika lätt och lycklig som jag gjort de senaste 1-2 veckorna. Det har varit helt underbart. Satt och tänkte och skrev några rader:

Det är nu jag ska känna mig fri
Det är nu jag ska känna mig lycklig
Det är nu jag ska våga skratta
Det är nu jag ska våga göra bort mig
Det är nu jag ska kunna se hela min resa
Det är nu jag ska kunna slappna av
Det är nu jag ska acceptera mig själv
Det är nu jag ska acceptera min spegelbild
Det är nu jag kan se tillbaka på en del av min resa
Det är nu jag kan börja leva, precis som jag vill /Elin

Börja om,

Nu när käkkirurgen gett mig tillstånd att börja tugga maten lite försiktigt så kan jag inte! Det är ju helt tokigt. Som ett litet barn ska lära sig äta sitter jag där vid bordet. Försöker föra gaffeln mot munnen. Ibland träffar jag hakan istället för att jag inte har någon känsel där. Jag gapar som en liten fågelunge, får tillslut in maten och så ska jag tugga. Det är en helt sjuk känsla i tänderna. Som om att det var segnad sement jag tuggade på. Jag tuggar så gott jag kan, men det ser nog lite roligt ut.

Idag har jag haft lite ont, kan vara för att jag börjat röra mer på käkarna när jag äter. Därför har det blivit barnmat idag. Var och införskaffade några fler burkar med mamma nu på kvällen. Och när jag senare träffade min kära vänner fick det bli chokladpudding för hela högen, men det gjorde inget för det är ju trots allt ganska gott. Och jag lovar att det är värt det. Det gör inget att jag inte har lärt mig tugga än. Mitt utseende är förändrat. Jag har fått en chans att börja om. Min resa är inte slut men jag har tagit mig förbi den största bron.

"För bortom broarna finns en annan sida som jag öppnat, till slut.
Och nu är jag där, jag är där nu äntligen" /Elin

Tänker för mycket,

Ja det gör jag verkligen. Jag tänker konstant. Jag vet ju att det inte blir bättre utav det.. Jag vill inte flytta. Inte alls. Men vet att jag måste. Och jag kommer aldrig kunna vara på två ställen samtidigt. Massa tankar flyger runt i huvudet. Jag förstår inte varför. Mitt liv har förändrats. Jag håller på att lära mig leva med mitt nya jag. Jag trivs bättre den här gången. Jag har inte träffat klassen på länge och känner hur jag riktigt bubblar över för att det finns så mycket vi inte kunnat prata om dessa 4 veckor. Det är också då jag förstår hur mycket jag pratar med er. Jag förstår inte hur ni står ut.

Ibland när jag är ute och går eller är och handlar känner jag hur tårarna vill tränga fram. Och det är av en helt sjuk känsla. Allting är vackert, om man bara ser det från ett annat perspektiv emot vad man brukar se det ifrån. Ibland kan jag få tårar i ögonen för att jag inte förstår vad jag ska göra av alla tankar eller vart jag själv ska ta vägen. Men sånt är livet och snart ska även jag lära mig hantera det.

Under dessa stunder får jag ibland en känsla av att det skulle vara väldigt skönt att bara få gräva ner sig för ett ögonblick. Strunta i allt. Men jag kan inte, livet är alldeles för vackert. /Elin

Rosor i snö,

Klockan är mitt i natten och jag vaknade nyss efter ha somnat 3 timmar med smink, tunika och hela köret. Skönt? Ja faktiskt. Jag är helt slut. Plötsligt slocknar jag bara. Jag vaknade nyss av att det spänner i munnen, smart var jag som tog ipren innan jag somnade, eller inte.. Var in till käkkirurgen idag för att ta bort stygnen och få käken ihopsatt med gummidrag. Det visade sig att vissa stygn måste sitta kvar ett tag till.. Och att det bara var ett drag som ska sitta på vänstersidan tills vidare. Det är en gummisnodd som jag själv ska trä på och av varje dag. Den ska omfatta 3 pluppar där uppe och 2 där nere. Trixigt värre, men jag lär man nog snart.

I morse tänkte jag överaska och komma till skolan på IV valet, MatteB. Det visade sig att det inte alls var många där från OP08, men er jag träffade - Det var jätte kul att se er, verkligen och tack för alla kommentarer. Skrattade så jag höll att avlida ett tag, men annars är det bra. Efter lektionen gick jag förbi stan med Linn innan jag skulle gå till bussen. Vilken tjej, har ni inte träffat människan? Se till att göra det isf. Ni kommer ha en sjukt bra stund! Det är så skönt med vissa personer som lyssnar och förstår, allt ifrån att man är rädd för fåglar till killproblem. De är dessa stunder och underbara personer i min omgivning som gör att jag känner mig lite mindre ensam.

"Det finns rosor i snö, röda rosor i snö
Det finns nån som vill gå där du vill gå
Det finns alltid en vän, som känner igen
Det finns rosor i snön längs vägen hem" /Elin

Känsligt läge,

Tog en riktig sovmorgon i morse. Sov till 11.30 Jisses! Det har inte hänt på år och dar. Skönt som tusan var det. Låg i sägen med datan framför mig ett bra tag. Hade ont i käken och huvudet. Sen tog jag mig upp. Plattade håret, fixade sminket och stack iväg till kyrkan. Hade samtal med Liling. Ett behövligt sådant. Det var ett positivt samtal. Hon sa att jag såg piggare ut, starkare. Att jag hade mer självdistans. Massa sånt där pratade hon om. Nyttigt att höra!

Sen var det dags för mässa. Det var ingen gråtmässa, inte alls. Men jag är så otroligt känslig nu, efter operationen. Jag är fortfarande i reparations stadiet. Här kan man vara en längre stund sa läkaren. Man ska lära sig leva med sitt nya jag, samtidigt som man ska gå vidare och förstå att en förändring har hänt. Jag kan helt plöstligt få tårar i ögonen för att allt är så vackert. En låt vi sjöng i kyrkan fick tårarna att tränga fram. Den är så kort och fin. Den passar in i mitt liv nu, mitt i reparationen av en trasig del i mig. Jag har skrivit den förut men skriver den igen för att ni ska förstå vad jag pratar om:

"Möt mig nu som den jag är
Håll mitt hjärta nära dig
Gör mig till den jag ska bli
Och lev i mig" /Elin

Världens bakslag,

Förmiddagen spenderades i Västerås med mamma för att hitta möbler till hennes nya lägenhet. Vi hittade en hel del. Det mesta är nog införskaffat nu. Vi åt mat på IKEA. Jag satt där och petade i mig maten och "hade hål i läppen" när jag skulle dricka. PINSAMT. All känsel är ju inte tillbaka ännu, så jag känner inte att det rinner. I bilen på vägen hem kände jag hur underbart allt var, solens strålar letade sig in genom rutan och trängde i ögonen. Men så kommer vi hem och det känns som om att allting bara rasar. Vad händer? Här har jag gått och mått sjukligt bra en hel vecka och helt plötsligt känns det inte alls bra. Jag är nöjd med min käke och det. Men allt annat. Det är kaos i huvudet. Jag har en flytt framför mig som jag inte alls ser fram emot. Och jag saknar vissa personer, så j*vla mycket.

Jag känner mig utmattad. Sen operationen har jag gått på högvarv. Alla veckor jag skulle vila, har bara rullat. Jag har mått bra och tagit tillvara på det, kanske lite för mycket. Jag har skrattat och jag har njutit varje minut av mitt liv utan underbett. Och så helt plötslig faller allt. Är det nu alla lättnadstårar kommer, efter operationen? Är det nu all sorg för flytten kommer? Är det en sån där period då jag saknar sådär förbannat mycket igen? Hur som helst. Det här var ett riktigt hårt bakslag.

"Det känns som tusen nålar, som att gå på krossat glas" /Elin

Stark händelse,

Jag hade tänkt dela med mig av en händelse som inträffade förra året i April. Det var "storläger" för våra konfirmander och vi var på Finnåkerskursgård. Det var lördag och ett lekpass hade precis rullat mot sitt slut. Nästa punkt på schemat var middag. En utav tjejerna i rummet mittemot var lite dålig så jag tänkte gå in och höra med henne om hon skulle med och äta. Jag knackade på och gick in. Det visade sig att en utav hennes kompisar redan var där för att göra henne sällskap. Vi pratade en liten stund och jag såg på "kompisen" att hon hade något att säga. Och så började hon; Alltså Elin. Jag tycker att du verkar vara en jätte bra assistent och så, men det är en sak jag ofta tänkt på.. Varför har du alltid en massa sjalar i handen? Hon tittade upp på mig, lite orolig för hur jag skulle tolka det hela. Jag tog inte illa upp, inte alls. MEN jag visste inte vad jag skulle svara. För vad säger man? Jag hade varken tid eller ork att ställa mig och berätta hela min livshistoria och det var inte det hon frågade efter. Tillslut svarade jag att det var för att jag inte visste vart jag skulle göra av mina händer, att jag liksom kände mig tryggare om jag hade dem med mig. För det var ju sant på sätt och vis och hon nöjde sig med svaret.

Det jag vill få fram genom att berätta det här är att vissa saker blir så självklara för en själv att man inte ens tänker på det. Jag menar, om jag har 10 sjalar i handen så hjälper ju inte det till att täcka mitt underbett överhuvudtaget. Omgivningen reagerar utan att du själv gör det. Och som sagt, jag tog inte illa upp. Men den där händelsen fick mig att börja tänka om. För svaret på hennes fråga var inte helt självklart, inte ens för mig. /Elin