Jag hade tänkt dela med mig av en händelse som inträffade förra året i April. Det var "storläger" för våra konfirmander och vi var på Finnåkerskursgård. Det var lördag och ett lekpass hade precis rullat mot sitt slut. Nästa punkt på schemat var middag. En utav tjejerna i rummet mittemot var lite dålig så jag tänkte gå in och höra med henne om hon skulle med och äta. Jag knackade på och gick in. Det visade sig att en utav hennes kompisar redan var där för att göra henne sällskap. Vi pratade en liten stund och jag såg på "kompisen" att hon hade något att säga. Och så började hon; Alltså Elin. Jag tycker att du verkar vara en jätte bra assistent och så, men det är en sak jag ofta tänkt på.. Varför har du alltid en massa sjalar i handen? Hon tittade upp på mig, lite orolig för hur jag skulle tolka det hela. Jag tog inte illa upp, inte alls. MEN jag visste inte vad jag skulle svara. För vad säger man? Jag hade varken tid eller ork att ställa mig och berätta hela min livshistoria och det var inte det hon frågade efter. Tillslut svarade jag att det var för att jag inte visste vart jag skulle göra av mina händer, att jag liksom kände mig tryggare om jag hade dem med mig. För det var ju sant på sätt och vis och hon nöjde sig med svaret.
Det jag vill få fram genom att berätta det här är att vissa saker blir så självklara för en själv att man inte ens tänker på det. Jag menar, om jag har 10 sjalar i handen så hjälper ju inte det till att täcka mitt underbett överhuvudtaget. Omgivningen reagerar utan att du själv gör det. Och som sagt, jag tog inte illa upp. Men den där händelsen fick mig att börja tänka om. För svaret på hennes fråga var inte helt självklart, inte ens för mig. /Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar