Något jag ofta brukar tänka på när jag går på mässa, är de där förlåtelseorden. Hela församlingen läser några rader för att bekänna sina synder och bli förlåtna. Sedan står det att prästen ska säga något, och det gör han. "Till dig som ber om förlåtelse, säger jag på.. du är förlåten och upprättad osv. Och sen får församlingen läsa något slags tack. Det sjuka är att man vet ju redan innan att prästen kommer säga att jag är förlåten, jag skulle lika gärna kunna göra något riktigt dumt eftersom att jag vet att på söndag eller onsdag så kommer jag få säga de där orden för att sedan bli förlåten. Jag skulle självklart inte göra vad som helst, men förstår ni min tanke? Hur i hela världen kan prästen höra gud? Och hur i hela världen kan gud höra mig? Jag är ju liksom inte ensam..
Om man tänker att alla vi människor bildar ett stort fång med luktärtor så är ju jag bara en liten, liten luktärt. Men jag ger mig tusan på att utan den lilla, lilla luktärten så skulle buketten med luktärtor dofta mindre. Kanske är det lite på det sättet som Gud ser på oss. Jag vet inte säkert än, men jag hoppas. /Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar