Syskonkärlek,

Dålig kväll, tack vare dig. Du är så egoistisk.. Så mycket du får av mig, men vad får jag tillbaka? Jag ger och ger och ger, allt jag får tillbaka det kommer som en smäll i ansiktet. Och jag tror inte du förstår vilka konsekvenser det ger. Har inte du fattat hur viktigt det är att vi håller ihop?! Tänk efter.

Du är min lillebror, oavsett om du vill eller inte, och jag älskar dig mer än något annat på jorden men ibland kan du få mig att må så sjukt dåligt. Jag behöver dig, vi behöver varandra. Blod är tjockare än vatten och det får inte glömmas bort. /Elin

Sjukdom och lidande,

En och samma person kan inte ta hur mycket smärta som helst. Kroppen ger upp tillslut, likaså psyket. Det gör ont både psykist och fysiskt, en smärta som vi andra inte kan mäta. Vore det inte bättre att antingen vara frisk eller bara dö sådär snabbt. Jag menar, det är ju bättre att dö lycklig än att dö i lidande. Så skulle jag vlja att det var. Om man nu inte kan bli frisk igen.. Men OM det är så att det är meningen att den sjuka ska dö, då önskar jag att det går fort. För ingen, jag menar verkligen ingen, ska behöva ta det lidandet.

Jag önskar absolut inte livet ur någon "men för den som sjukdom blott är givet är döden skönare än livet" /Elin

36 veckor efter operation,

Idag hade jag tid hos tandhygienisten. Det gick bra, skrapade bara lite tandsten. Men usch vad jag mår dåligt utav lukten, stället, allt där. Jag har aldrig haft tandläkar skräck förut. Men nu, efter allt jag gått igenom så ryser jag av bara tanken. Fick tårar i ögonen när hon höll på i munnen så att hennes handskar hamnade precis under näsan. Lukten, jag känner så väl igen den. Synen utav alla slangar, det är inte första gången jag ser dom. Jag mådde dåligt resten utav kvällen. Det hade liksom satt sig kvar i huvudet. Undra varför det blir såhär?

En konsekvens är en rest utav en handling. Det här var en konsekvens som visade sig 36 veckor senare, men som jag måste lära mig att leva med. /Elin

Shepherd of my soul,

Jag är okej. Jag lever, jag andas, jag gör. Jag kan inte klaga, till skillnad mot min stålkvinna som ligger på sjukhuset. Någon äcklig jävla sjukdom tar över hela dig. Det är helt otroligt vad orättvist livet är. Därför är jag glad att jag har ett liv, jag lever. Jag har vänner på alla möjliga nivåer. Olika årgång på dem så att säga. Men det är det jag gillar. Personer jag ganska nyligen lärt känna, litar jag på. Det känns helt fantastiskt. Jag vill gå på mässa. Bara få vara. Lyfta fram min tacksamhet och känna att någon förstår utan att jag behöver säga ett ord.

"Shepherd of my soul, I give You full control
Wherever You may go, I will follow
I have made a choice, To listen for Your voice
Wherever You may lead, I will go" /Elin

Ingenting finns kvar,

För ett år sen hade jag just fått höra ord som jag aldrig trodde skulle komma ur min pappas mun. För ett år sedan rasade hela min värld. För ett år sedan var den här dagen en början på det galna år som skulle komma. För ett år sedan tappade jag all respekt för min förebild. Sedan den dagen är min familj inte sig lik, inte någonstans. Det har gått fort, jag hänger inte med och när jag tänker efter vet jag inte om jag ens fattat att min familj inte längre är en hel familj.

"Dina ögon den stunden, jag minns dem så väl. Din hand i min kändes stel och kall. Jag förstod på en gång, men jag vågade inte tänka. Jag bad inom mig, säg det inte nu. Det finns ingenting kvar, jag vill inte mer. Men orden de försvann, uti ett tomrum av förtvivlan. Och jag ville inte tro dig.

Tills du rörde mig, jag kände ingenting. Tills du log mot mig, och ingenting fanns där. Tills du höll om mig, när jag skakade av sorg. Men det enda du sa, ingenting finns kvar.

Mitt hjärta den stunden, hade slutat att slå. Jag var tom inom mig, och jag kände dig inte mer. Allt jag sa var förgäves, men jag ville inte ge upp. Finns det nånting jag kan göra, snälla säg det nu. Det finns ingenting kvar, jag vill inte mer. Du sa det igen. Jag blundade hårt och tårarna kom, och jag ville inte tro dig" /Elin

UngKulturNatt,

Efter att ha varit duktig och jobbat extra mellan 7 och 16 så cyklade jag hem så snabbt jag kunde och hoppade in i duschen. Den här kvällen hade jag nämnligen planerat att gå på UngKulturNatt i Folketspark. Alltid lika mysigt med en massa människor, men den här gången var det inte som jag trodde. Den här gången var lite.. inte kaos, eller jo. En inre kaos i mig. Men trots allt en helt okej kväll. När jag kom hem kände jag mig så otroligt tom, men ändå helt proppfull utav känslor. Som om någon jag delat min lycka med, kväver den. Jag vet inte varför..

"Jag la min lycka i dina händer, det var ingenting du bett mig om. Om det här är platsen där allt tar slut, så säg vad du ska säga och gör det nu"/Elin

Shopping behov,

Den senaste tiden har jag gjort av med ofattbart mycket pengar på egentligen ingenting. Eller ja, kläder. Men jag har blivit helt galen. Om jag går på stan så verkligen måste jag hitta något. Jag kan gå in i samma affär 5 gånger om. Jag har massa kläder i garderoben som har prislappen kvar, ändå åkte jag in till stan för att hitta något nytt tills ikväll då vi ska fira Rebecca som fyller 18. Inte nog med att jag måste ha något, jag är beredd att ge hur mycket pengar som helst. Och på ett sätt är det skönt att inte ens behövs titta på prislappen. Men det blir liksom överdrivet. Nej Elin, dags för skärpning! Jag ska förbjuda mig själv att shoppa nu, vi börjar med en vecka från och med nu så får vi se hur det går. Men nu är det Fredag och jag är taggad på att fira Rebecca, så. Don´t think. Just do it.

"I don't care if monday's black. Tuesday wednesday heart attack.
Thursday never looking back. It's friday i'm in love" /Elin

Precis som förut,

Jag hade en liten sovmorgon imorse, en sovmorgon som visade sig bli den bästa någonsin. Jag somnade på soffan igår och mamma ville inte störa min sköna sömn så jag fick ligga kvar hela natten. Vaknade av att jag hörde pappas röst. Gick upp och kramade honom godmorgon, ser att han tagit av sig skorna och jackan. Det här har nästan aldrig hänt förut. Jag sätter mig vid köksbordet för att äta frukost och han gör samma sak. Tillslut var hela familjen samlad. Vi "barn" åt frukost och mamma och pappa drack kaffe. Precis som förut.

Jag förstod inte riktigt varför eller vad du gjorde här. Men jag behöver ingen förklaring för jag tror vi alla kände hur viktig stund det var. /Elin

Typ känslig,

Jag vet inte vad det är frågan om men jag har blivit hur känslig som helst! Alltså inte så att jag blir rörd, inte sånna saker. Men för sjukhus, dofter, tal om undersökningar och prover. Idag var vi till mikrobiologen på studiebesök. Vi fick sitta i ett rum som såg ut som ett gammalt litet bibliotek. Bara det gav mig ett obehag. Sen började dem visa rör och stickor som används för olika undersökningar. Det riktigt kröp i hela kroppen, jätte obehagligt. Till slut fick vi gå en rundvandring och när vi kom upp till ett rum där en massa personer satt och plockade med en massa prover så var det inte långt till spyan. Vad har hänt?!

Jag fattar inte varför det har blivit såhär. Innan operationen var jag ju massor på sjukhuset och dom tog prover och grejer, men aldrig att jag kände den känslan jag fick idag. Kanske är jag lite "avskräckt" efter alla dessa operationer och plock med munnen. Jag känner liksom att det är slut nu, ingen får röra mig mer. Det räcker nu. /Elin

35 veckor efter operation,

Det firades med en glass i regnet. Det finns inget godare än att äta glass i regnet. Även om jag hatar regn mer än något annat.. Och hur bra känns det då på en skala 1 till 10 att vi går vi mot mörkare tider och en hel del regn och rusk? Det når ju aldrig över 2 på skalan kan jag säga! Men det finns faktiskt något fint med hösten också. Löven på träden ändrar färg, marken förändrar sig. Lite mysigt är det ju..

Utan den råa hösten skulle inte den blommande våren kunna finnas. Det är nog tack vare den tanken jag lärt mig uppskatta livet lite mer än vanligt. /Elin

En försovning,

Efter en riktigt dålig kväll som slutade sent, protesterade min kropp genom att göra en försovning. När man vaknar och inser att bussen gick för 25 minuter sen, då vill man ju bara dra täcket över huvudet och stanna i sängen resten utav dagen. MEN jag gjorde det inte och det är de som är skillnaden mot förut. Tidigare hade hela min värld rasat, men nu.. Så gör den inte det.

Det är inte roligt att försova sig. Men utan den där försovningen hade det här bara varit en helt vanlig dag utav mitt liv. /Elin

Need you now,

Jag känner mig ensam, lite vilsen. Allt jag hade behövt var 5 minuter empati, inte ens det fick jag. Och jag har någon slags jour 24 timmar om dygnet. Vart tog rättvisan vägen? Jag behövde dig, men du förstog inte. Jag är rädd för att falla. Rädd för att våga leva, jag har ju gjort så mycket fel. Men jag vet att det här bara är tillfälligt. Den senaste tiden har jag ju levt fullt ut. Man måste leva fullt ut. Livet är ingen självklarhet. Jag vet det nu.

"It's a quarter after one, I'm a little drunk and I need you now.
Said I wouldn't call but I lost all control and I need you now.
And I don't know how I can do without, I just need you now" /Elin

Mormor 60 år,

Partyparty skulle man ju kunna säga. Mormor fyller 60 idag så hela kvällen har vi ätit och druckit gott hemma hos moster. Kul att träffa alla, det sker alldeles för sällan. Vid 21.30 tog jag mig ner på stan med kusin för att kika runt lite på kulturnatten. Vid 22.30 tog jag bussen hem med Rebecca och hennes kusin. Det var en lite smått galen kväll med lite för mycket utav det goda.

"Party 'cause you know the future's all yours. Dance till your feet don't touch the floor. Celebrate the day you've waited for. Party like you're ready for so much more. Do it like you know it's never been done. Go a little crazy, have too much fun. Today's the day, come on everyone.The party's just begun" /Elin

Så länge som du lever

Fredag kväll. Rebecca har varit här en liten stund, men nu är jag ensam. Ensam på mitt rum med tända ljus och lugn musik. Så sitter jag här, in virad i en mjuk och skön filt och undrar varför man inte uppskattar livet lite mer? Och helt plötsligt, när jag sitter här i min organiserade ensamhet, börjar jag nynna på en sång: "Att vara" Ja, att vara Elin har inte alltid varit lätt men nu, nu är det de.

"Att vara är att lyssna och känna hur ensamheten ropar på svar.
Att vara är att öppet bekänna att jag är inte vad jag har.
Att vara är att älska och skapa och öppna på mitt eget försvar.
Att vara är att ärligt bejaka gåvorna som finns hos envar.
Att vara är att vidga sitt inre och våga ut på okända djup.
Att vara är att växa sig mindre för att någons längtan ska nå ut" /Elin

Vem vill vara,

De senaste dagarna har varit ganska tuffa faktiskt. Någon sorts inre kaos som jag inte själv skapat för en gångs skull. Den bara är där, av olika orsaker. Min stålkvinna blev inlagd idag igen.. Politik och valet tar död på mig och mina nerver, alla pratar om det hela tiden och inte en jävel respekterar den andras åsikter. Det är så mycket små saker som bubblar i mig hela tiden.. Men en sak jag undrat lite över och som jag tycker att många bör tänka på är, hur man själv skulle vilja bli behandlad och sedan försöka behandla andra på det sättet. För..

Vem vill vara den som glöms bort vid lunchdags?
Vem vill vara den som ansvarar för ett helt grupparbete?
Vem vill vara den som blir sågad för minsta lilla stavfel?
Vem vill vara den som säger trevlig helg utan att få svar?
Vem vill vara den som inte får ha sin åsikt eller själv välja?
Vem vill vara den som står vid skåpet när de andra redan gått?
Vem vill vara den som skickar sms till 10 men får svar utav 2?
Vem vill vara den som fortfarande äter när dem andra är på väg att gå?
Jag undrar bara, vem vill vara? -Ingen vill, ändå är detta vardag.
Kanske inte just för dig och det är ju tur, jävligt tur.
Men du, det är dags att se dina medmänniskor nu. /Elin

Det blommade,

Hur vet man vad man vill? Om man lyssnar till hjärtat, men hjärtat vet inte. Vad gör man då? Tålamod har aldrig varit min starka sida. Men jag tänker tillbaka ett tag, jag ångrar ingenting. Jag har gjort saker jag aldrig förut skulle vågat, det har varit helt galet. Men jag gillar det och därför tänker jag fortsätta våga vara, bjuda, släppa in. Våga visa vilken Elin egentligen är, på ytan och på djupet. Välkommen.

Om det är bra såhär så är det så. Jag ångrar ingenting. Inte en endaste liten minut utav lycka ångrar jag. Jag släpper det fritt, låter det falla som ett löv från trädet. För jag vet att det en gång fick grenarna att blomma. /Elin

34 veckor efter operation,

Och tiden den bara går.. Men det gör ingenting! Allting med munnen är bra liksom. Jag trivs, skrattar och njuter. Njuter utav varje minut. Vet jag vem jag är nu? Är det verkligen sant, är det jag? Ja det här är jag. Jag och bara jag. Blir besviken när jag inser hur mycket jag missat, men samtidigt kan jag inte slösa tid på att ångra något. Jag borde istället njuta nu fullt ut över att jag tror mig veta vem jag är. Njuta utav att jag funnit mig själv, i en roll där jag verkligen trivs.

"I should know who I am by now. I walk the record stand somehow. Thinkin' of winter. The name is the splinter inside me. While I wait" /Elin

Skin som solen,

På samma sätt som jag behöver någon att prata med när jag mår dåligt, så behöver jag någon att dela min lycka med. Jag förstår om personer ibland undrar vad jag håller på med när jag skriver "Du, jag måste berätta en sak. Jag mår bra idag!" Men jag gör det endå. För att jag vill dela min glädje, mina må-bra-dagar. Vill att andra ska se att det finns bra, soliga sidor. Så jag tänker fortsätta tala om för andra när jag mår riktigt bra, eller vad jag har gjort bra. Och ni människor som blir minst lika glada som jag över att jag mår bra, all kärlek till er. Ni ser, ni vet, ni förstår vad jag behöver. Och för er är mitt leénde inget konstigt alls, det är bara era underbara strålar som reflekterar sig i mig.

"Skin, skin som den sol du är. Låt hela världen se ditt vackra leende. Lys, lys som den stjärna du är. Du lyser upp mitt mörker och jag känner du är med" /Elin

Guds förlåtelse,

Något jag ofta brukar tänka på när jag går på mässa, är de där förlåtelseorden. Hela församlingen läser några rader för att bekänna sina synder och bli förlåtna. Sedan står det att prästen ska säga något, och det gör han. "Till dig som ber om förlåtelse, säger jag på.. du är förlåten och upprättad osv. Och sen får församlingen läsa något slags tack. Det sjuka är att man vet ju redan innan att prästen kommer säga att jag är förlåten, jag skulle lika gärna kunna göra något riktigt dumt eftersom att jag vet att på söndag eller onsdag så kommer jag få säga de där orden för att sedan bli förlåten. Jag skulle självklart inte göra vad som helst, men förstår ni min tanke? Hur i hela världen kan prästen höra gud? Och hur i hela världen kan gud höra mig? Jag är ju liksom inte ensam..

Om man tänker att alla vi människor bildar ett stort fång med luktärtor så är ju jag bara en liten, liten luktärt. Men jag ger mig tusan på att utan den lilla, lilla luktärten så skulle buketten med luktärtor dofta mindre. Kanske är det lite på det sättet som Gud ser på oss. Jag vet inte säkert än, men jag hoppas. /Elin

Min stålkvinna,

Jag började med att sova bort halva dagen, helt slut var jag! Sen tog jag mig hem till min älskade ängel. Det var länge sedan sist, jag är ledsen för det. Men min tid har inte riktigt räckt till och jag har burit på en massa bakterier som inte är bra för dig. Det gjorde ont att se dig må så dåligt. Så blek, så svag. Så.. uttryckslös. Du försöker iallafall skratta med mig och det känns skönt. Jag vill göra allt för att motivera dig till att kämpa. Jag vet att du kämpar, men vi måste klara det här. Verkligen måste. Du ska ju se mig ta körkort, studenten. Jag har ju lovat dig att inte vara varken nykter eller tyst på den där vagnen. Du har alltid motiverat mig, talat om för mig hur bra det är att jag har mål. Snälla, se ditt eget mål också. Du ska bli frisk. Fattar du det? Du har klarat så mycket. Jag vet att det gör ont, älskade jag vet. Det gör ont, men du måste gå ändå.

Du tror att jag kan gå långt och det kan jag, men inte utan dig. /Elin

Thomas Järvheden,

Den killen har en otrolig talang. Jag, Rebecca och Hanna gick och såg hans show idag. Helt underbart bra var den. Jag behövde verkligen få skratta sådär mycket på så kort tid. Han blandar in ett så viktigt ämne som evolutionen och gud i något så tokigt som humor. Och det går rakt in i hjärtat. Man skrattar åt det samtidigt som man får en tankeställare. Något han sa fastnade i mig. Han undrade vad alla gjorde på dagarna och varför vi spenderade så mycket tid vid datan. Vi har ju bara ett liv, eller det vet vi ju inte. Men om det är så, så borde vi ju verkligen ta tillvara på det.

"Vad gör vi egentligen? Vi sitter på Facebook och gillar statusar. Är det inte dags att vi börjar resa runt och se olika platser och gilla det istället?" /Elin

Skolfotografering,

Okej, hur många gillar att vara med på klasskortet? Typ ingen, jag visst väll det. Förre året klarade jag inte av att ta varken enskilt eller gruppbild. Och detta tack vare att skolfotot i ettan var det värsta fotot med det värsta underbettet någonsin på mig. Jag lovade min klass att jag skulle vara med i trean. Det är ju trots allt sista fotot. Förutom spex-och stundentfotona. Så jag gjorde det. Ville inget hellre än att gråta precis innan, men jag lyckades samla mig och gjorde det. Vi fick se en utav gruppbilderna lite snabbt efteråt. Jag ser ut som en uppstoppad korv, för jag har liksom inte lärt mig hur jag ska göra med munnen för att det ska se bra ut.. Men jag orkade faktiskt inte bry mig speciellt mycket.

För fotot var taget och jag var med. Någonstans så känner jag att det är det som är huvudsaken. Att jag på ett år lyckats förbättra mig själv något så otroligt, det ger jag mig själv en klapp på axeln för. /Elin

Find yourself,

Med de underbara konfirmanderna idag pratade vi om insida/utsida. Hur dem 2 liksom ska gå ihop, lagom av båda osv. Jag berätta snabbt om min operation. Men pekade mest på att jag inte kunde se mig i spegeln och att jag ville att dem skulle kunna göra det. Jag vill inte att någon ska låta sig själv gå så långt som jag gjorde. Det är något jag inte ens önskar min värsta fiende.

Ni vet när man inte pratat med en person på ett par dagar. Och så helt oväntat får man ett sms eller ser personen och allt känns så mycket lättare, så var det för mig idag. Så lite kan göra så mycket för mig. Alla människor runt om mig, alla kontakter jag har. Alla älskade vänner. Alla speciella relationer, det gör mitt liv stabilt. Och dels tack vare dem, så kan jag utforska vart jag står i livet. Vart jag har mig själv och vem jag är.

"When you find yourself in some far off place, and it causes you to rethink some things. You start to sense that slowly you're becoming someone else. And then you find yourself. When you meet the one, that you've been waiting for. And she's everything, that you want and more. You look at her and you finally start to live for someone else. And then you find yourself, yeah that's when you find yourself" /Elin

33 veckor efter operation,

"En modig människa vågar vara sig själv och avstår från att skönhetsoperera näsan"
Den texten läste jag i en bok som fanns utanför skolsköterskan. Den texten gick rakt in i mig. Den texten stämmer så jävla bra och jag hatar att säga det. Jag var svag. Jag var desperat. Jag var någon jag inte ville vara. Hur kunde jag?! En del av mig känner så. Den andra delen vet hur sjukt bra mitt liv är nu. Jag har aldrig levt såhär mycket. Därför ångrar jag mig absolut inte, men sånna där texter får mig att börja fundera över hur svag jag egentligen var. Hur rädslan riktigt tog över varje dag av mitt liv. Elin förihelvete, hur kunde du?

"Mod är inte detsamma som frihet från rädsla. Mod innebär att man ingriper trots att man är rädd. Rädsla är en sund känsla" /Elin

Alla har vi dagar,

Alla har vi dagar då ingenting är som det ska, ingenting blir som man vill. Alla har vi dagar då man inte orkar höra hur man ser ut, minsta lilla kommentar sårar djup. Alla har vi dagar då kroppen är trött och varje liten rörelse gör ont. Alla har vi dagar då ensamheten tar över och frågan varför ekar i huvudet. Alla har vi dagar då man känner att gränsen är nådd, idag har jag en sån dag. /Elin

Som en enda gröt,

Idag är ingen bra dag. Jag saknar att ha det som förut även om jag trivs otroligt bra med som det är nu. Jag saknar pappa, men faktiskt inte vårat gamla radhus på Hagbygatan. Jag trivs bra i lägenheten med mamma. Kan vara för att huset är så mycket gamla Elin. Jag har många vänner, nya vänner som verkligen betyder något. Men ändå känner jag mig ensam. Ensam och lite förvirrad. Jag hatar att inte ha kontroll, att inte veta. När tålamodet sviker, orden fastnar som någon slags gröt i munnen och fingrarna inte vågar trycka på enter.

"Om du går och tänker på en formulering,
några ord för det vi redan vet.
Vill jag be dig sluta, det gör för ont,
låt mig behålla det sista av min värdighet" /Elin

Är det här platsen,

Jag känner mig förvirrad. Jag som varit på topp så länge börjar nu tvivla. Eller vad är det jag gör? Tvivlar på något som inte ens finns? Hoppas på något som aldrig kommer bli? Elin för tusan, ta tag i det här. Var ut till Finnåker 2 timmar vid lunch och kikade hur dem hade det på Roc for Moc. Det är nog ingenting för mig det där. Men platsen är helt underbar. Platsen, människorna och typ livet.

"Är det här platsen jag kan finna ro,
Lägga ner mitt huvud och våga känna tro.
Är det här tiden jag väntat på,
Säg att jag har fel så ska jag gå.
Är det här platsen där man får en ny chans,
Det har varit en lång väg för att komma fram.
Är det här året då allting vänder,
Steg för steg en dag i sänder.
Är det här platsen där tårar kommer,
Från alla förlorade år som gick bort.
Är det här platsen där själen läker,
Säg att det är så" /Elin

Alanya? -Nej tack,

Idag hittade jag en tröja som var lite högre i halsen. En sån där tröja som den gamla Elin skulle använt för att gömma sig bakom. Men jag får inte fastna där, jag kände bara att någongång måste jag ju kunna använda sånna kläder också.
När jag kom hem från stan, något tvivlande på den där tröjan, åkte jag hem till Johan och Sanna för att säga hejdå till gänget som sticker till Alanya inatt. Jag skulle följt med. Jag fick ju, sällskapet skulle varit toppen. Pengarna fanns ju på plastkortet. Modet hade jag kanske kunna jobbat på! Och så den där förbannade skolan, jag kan bara inte missa tredje veckan i skolan. Det känns liksom inte okej.

Jag fick ta tillvara på den där lilla stunden i soffan. Att bara få vara en stund. Sedan fick jag glatt sätta mig på cykeln och trampa hem, medans deras väskor stod färdigpackade i hallen, redo att snart rulla på Alanyas gator. /Elin

Farewell to the old,

Gick på stan efter skolan för att hitta något till mig själv. Som varje Torsdag/Fredag eftersom att det är 32 veckor utan sjal nu.. Måste berömma mig själv för att försöka inse och själv tycka att jag är duktig. Hittade ingenting idag men tar en tur i morgon också. Sjalarna som hänger där på sina krokar i butikerna lockar mer och mer. En del är riktigt snygga, färger och mönster. Allt ger liksom liv. Grejen är att sjalarna i mitt liv var något negativt. Något att gömma sig bakom och därför har jag bestämt mig för att inte använda sjal. Är rädd för att fastna där igen. Det är liksom för mycket utav den gamla Elin. Och den gamla Elin har jag sagt hejdå till för länge sen.

"Farewell to the old me, farewell to the old me.
My life is working better now, it´s always changing anyhow" /Elin

Gräset blir inte grönt,

SvenskaB. Jag satt längst bak i klassrummet, nära fönstret. Högt upp och långt till backen, Arosvallen en bit bort. Där springer några på sin idrottslektion. De orange färgade konerna står hånande där i varje hörn för att markera svängarna som måste tas ut utav den som springer. Jag får ont i magen, har IG i idrott och vet varför. Jag lät något ta över mitt liv. Paniken, ångesten, komplexen. Gräset under fötterna på dem har blivit grönt igen, säkert en sista gång innan hösten. Men för mig kommer det gräset aldrig att bli grönt. /Elin