Efter operationen har jag varit känslig. Kan börja gråta för minsta lilla. 10 tårar för ingenting och sen är det bra liksom. Känner mig helt tokig. Läkaren sa att det kunde vara ett sätt att bearbeta något trasigt. Så jag får tro på att det är så.
Igår kväll var jag på ku med en massa underbara människor. Christoffer och Ida kom dit med deras lilla Ellen. Hon var SÅ söt.. Det är ett sånt där "10-tårars-tillfälle" När man tittar på dem små liven och ser att dem är helt perfekta. Inte en skavank, inte en endaste operation kommer krävas. Jag blir rörd.
Jag är rädd för att få egna barn. Jag älskar små barn. Jag kan mata dem, gosa med dem, hålla i dem, till och med byta blöja. Inga problem. Jag skulle klara det. MEN underbett kan gå i arv. Oavsett om jag opererat bort mitt så är det liksom genetiskt. Och jag skulle aldrig utsätta mitt barn för den resa jag själv gjort.
Så mycket tankar och tid jag lagt ner på utseendet, så otroligt många tårar som förekommit av ren komplex. Vissa dagar kunde jag inte se mig själv i spegeln eller visa mig ute bland folk och dem dagar jag gjorde det hade jag ständigt sjal, minst 2 st i väskan och en på mig. Idag kan jag se mig i spegeln och alla 17 sjalar jag äger har legat i garderoben i 3 hela veckor. Och jag hoppas att dem får stanna där, ett bra tag till. För jag tänker aldrig mer låta mig själv gå så långt. / Elin
Starkt
SvaraRadera