Veckorna rullar in och idag var det 5 veckor sen jag låg under kniven. Jag är inte lika mycket på topp längre, det var nog bara ett slags lyckorus. MEN jag är inte nere. Det är normalnivå liksom. Jag har haft mina dåliga dagar. Jag sover fortfarande med min trygga trasa. Men jag har inte använt sjal. Jag är rädd för att börja. Jag känner ibland hur dem lockar. Inte för att täcka men för att liksom ha något tryggt i närheten.. Jag vill verkligen inte fastna i skiten igen. Och jag gör det säkert inte. Men jag vågar inte ens prova. Jag är för rädd.
Jag är nästan helt återställd Några stygn kvar. Ingen idrott, men snart. Tuggar maten så gott jag kan, fortfarande ovan. Börjar få tillbaka mer och mer känsel i hakan nu också, vilket resulterar i mycket mindre kladd och dregel.
Jag kan se mig själv i spegeln, oftast. Förut kunde jag det nästan aldrig. Eller visst, jag tittade men det kom bara upp en massa negativa tankar och ord i huvudet. Nu ser jag mig själv och tänker; Jag är inte perfekt, men jag duger. Och för mig är det huvudsaken. Att faktiskt känna att jag duger. Det har tagit mig flera, flera år. Och nu snart äntligen så klarar jag av det. Men som sagt. Det tar tid att reparera något som varit trasigt större delen av ens liv. Overkligt.
"Is this my past here before me
Is this my story unfolding?
It`s all here to discover
Everything that I am
Can this be what I`ve been seeking?
All my life I`ve been waiting for this" /Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar