Så är det 3 veckor sedan jag vart opererad. Tiden går fort. Men det känns som om att jag levt utan underbett större delen av mitt liv, redan. Tokigt, ja det kan man säga. När det gäller att få i mig mat gör jag så gott jag kan, försöker tugga. Går det absolut inte mixar jag maten, värmer en barnmatsburk, gör lite soppa eller dricker en naturdiet. Hur perfekt som helst. Jag har inte haft så ont, några enstaka gånger känner jag av det. Det blir ingen ansträngande idrott för min del på ett tag. Men idrottsläraren förstod så väl!
Jag är nöjd och tror att slutresultatet när svullnaden lagt sig och snébettet fixats kan blir bra! Jag har fått många komplimanger för mitt utseende nu. Jag vågar mer. Jag tar inte åt mig allt negativt på samma sätt som förut. Jag trivs ganska bra med mitt nya jag. Jag har mina små lyckorus, lika väl som jag haft mina små dipper. En sak jag ännu inte klarar är att vara med på foton eller titta på gamla foton av mig själv, men det kommer väll. Så småning om.
Operationen var en bra grej för mig. En räddning. Jag vågar inte tänka på vad som hänt om operationen inte blivit av.. Det är som om att jag flyger, tidigare har jag behövt massa stöd för att ens hålla mig kvar i luften. Och visst, jag behöver det nu med men inte alls lika mycket. En del som alltid varit något jag mått dåligt av är borta och jag hoppas ni förstår hur mycket det betyder för mig.
"And when you know how much that means
You've found that special thing
You're flying without wings" /Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar