Reminds,

Idag är en lika pissig dag som igår. Spegelbilden känns tjock. Ful. Äcklig. Utan underbett iallafall. Så det är ju något positivt. Vissa saker som händer i mitt liv kan jag bara inte släppa. Jag blir liksom påmind om det hela tiden. Jag mår fortfarande illa. Känner mig smutsig. Som om att det var igår.

"No, I can’t even read the news today,
Cause everything reminds me of yesterday" /Elin

Never ever,

Dålig dag. Känner mig äcklig, fet och smutsig. Jag vet, jag är inte fet. Och jag är inte smutsig med tanke på alla gånger jag duschat. Min dag har spenderats i sängen och duschen. Har gått emellan liksom. Tog en promenad i en timme. Det behövdes. Efter det duschade jag, sen har jag bara legat i sängen. Tänkte ta mig ner till Ica, men nejnej. Under tiden jag var ute och gick han jag tänka mycket. Både bra och dåligt. Dagarna har tillsammans bildat en vecka och jag känner mig fortfarande lika smutsig, som om att det var igår.

Det finns personer jag älskar. Personer jag saknar. Personer som jag inte gillar. Personer som äcklar mig. Personer som betyder något. Alla dessa personer tänkte jag på när jag gick där ute i snö/regnet. Och jag vet inte om jag grät eller om det var regnet som gjort sitt, men mina kinder var våta när jag kom in.

"It's a good thing tears never show in the pouring rain
As if a good thing ever could make up for all the pain
There'll be no last chance to promise to never mess it up again
...But you never were, and you never will be mine
No, you never were, and you never will be mine..." /Elin

Kalas med läppglans,

Sista dagen i skolan innan lovet, nice. Efter skolan åkte jag hem och fixade mig för att sedan bege mig vidare hem till en kompis som fyllde 18. Det var en riktigt kul kväll med en massa underbara personer. Såklart hade jag ingen sjal på mig. Men jag hade något annat som jag undvikit att använda hela mitt liv. Läppglans! Jag älskar läppglans men har nästan aldrig kunnat använda det, dels för att läpparna och underbettet sett större ut men också för att jag inte kunnat hålla in underläppen för att det blivit för "glidigt" Jag vet. Det är helt sjukt. Men som sagt, har man komplex, så har man. Det var ovant att det liksom var en grej till som skulle på när jag stod där och sminkade mig. Något som jag saknat.

Det glänste om läpparna, nästan som neon.
Och det som jag så länge hållit mig borta i från.
Det gör ett avtryck på glaset, men inte lika stort som förut.
Det blir aldrig samma sak, tiden med underbett är slut. /Elin

Käkkirurg besök,

Idag var det dags för ännu en kontroll utav käken som fått uthärda det mesta.. Det såg bra ut, det ändras som det ska. Det liksom flyter på. Därför fick jag en ny tid först i April. Skönt. Anders (käkkirurgen) Var fortfarande otroligt nöjd med hur det såg ut. Han sa att han tittat på bilder från förut, att man ser en stor och fin förändring. Så sa han: -Man glömmer lätt hur du det såg ut innan.
-Jag glömmer aldrig, sa jag.

För det gör jag inte. Ibland när jag ser mig i spegeln kan jag fortfarande se underbettet, trots att det är helt omöjligt. Jag har liksom printat in i skallen att jag är ful. Att det kvar är där. Och jag förstår inte varför. /Elin

Förlåtelseord,

Jag har aldrig förstått hur man kan vilja någon annan person så illa. Hur i hela världen man kan säga att någon är ful. Har man ens tittat sig själv i spegeln då? Det är hemskt vilken värld vi lever i. Jag förstår heller inte hur man kan vilja någon annan person, eller sig själv för den delen, illa. Hur kan man?

Var på mässan idag. Under förlåtelseorden tänke jag på dig, jag borde inte göra det. Men jag bara undrar om du har bett om förlåtelse? Nej, du förnekar. Det gör så förbannat ont i mig. Jag tände ett ljus. För någonting, för ingenting. Bitarna faller på plats. Jag tror inte du fattar vad du gjort. /Elin

5 veckor efter operation,

Veckorna rullar in och idag var det 5 veckor sen jag låg under kniven. Jag är inte lika mycket på topp längre, det var nog bara ett slags lyckorus. MEN jag är inte nere. Det är normalnivå liksom. Jag har haft mina dåliga dagar. Jag sover fortfarande med min trygga trasa. Men jag har inte använt sjal. Jag är rädd för att börja. Jag känner ibland hur dem lockar. Inte för att täcka men för att liksom ha något tryggt i närheten.. Jag vill verkligen inte fastna i skiten igen. Och jag gör det säkert inte. Men jag vågar inte ens prova. Jag är för rädd.

Jag är nästan helt återställd Några stygn kvar. Ingen idrott, men snart. Tuggar maten så gott jag kan, fortfarande ovan. Börjar få tillbaka mer och mer känsel i hakan nu också, vilket resulterar i mycket mindre kladd och dregel.
Jag kan se mig själv i spegeln, oftast. Förut kunde jag det nästan aldrig. Eller visst, jag tittade men det kom bara upp en massa negativa tankar och ord i huvudet. Nu ser jag mig själv och tänker; Jag är inte perfekt, men jag duger. Och för mig är det huvudsaken. Att faktiskt känna att jag duger. Det har tagit mig flera, flera år. Och nu snart äntligen så klarar jag av det. Men som sagt. Det tar tid att reparera något som varit trasigt större delen av ens liv. Overkligt.

"Is this my past here before me
Is this my story unfolding?
It`s all here to discover
Everything that I am
Can this be what I`ve been seeking?
All my life I`ve been waiting for this" /Elin

Vikt,

Just nu har jag många runt om mig som pratar om vikt och utseende. Jag tycker det är otroligt jobbigt. För jag har mina perioder då spegelbilden bara ser tjockare och tjockare ut för varje gång jag ser den. Men jag vet att jag inte är tjock. Inte smal. Jag är normal. Det duger liksom. Men när tränade, smala personer säger att dem har fått "tjockismage" eller nämner minst 10 kroppsdelar dem ska tappa vikt ifrån blir jag så otroligt ledsen.

Jag vet att media påverkar. Sommaren 2010 är "snart" här, men snälla. Du DUGER som DU är. Försök inte tappa en massa vikt. Kom tillbaka och säg det igen när du är överviktig. Men nu, i en helt perfekt kropp. Det är bara onödiga tankar. Det finns bättre saker att lägga din energi på. Men jag vet att det är svårt. Modellerna är smala som pinnar. Från och med det att vi är små börjar det snurra i huvudet. Barbie dockorna är smala som jag vet inte vad. Kläderna är i miniatyrer. Sminket sitter där det ska och håret lägger sig så fint. Klart som f*n att vi blir påverkade.

"Barbie, Bratz, disneyprinssessor
till exempel de är alla smala och söta.
Jag har aldrig sett en tjock eller mullig Törnrosa" /Elin

Kan inte förklara,

Hemsk dag. Har legat i soffan och tänkt. Försökt glömma. Duschat 8 gånger sen vi kom hem igår vid lunch. Jag som var på topp. Så glad, så fri. Och nu vill jag bara ta alla sjalar jag har och lägga mig i sängen med dem. Stanna där för evigt och låta dem täcka mig. Jag är på väg åt fel håll. Ska det där verkligen få förstöra Elin? Kan som sagt inte säga vad det var som hände men den här lilla texten får förklara lite. Den känns rätt nu. Hoppas på en bättre dag i morgon.

"Det finns saker i livet vi inte förstår.
Det finns upplevelser som saknar ord.
Det finns hemligheter vi vill bära,
Och det finns hemligheter vi inte kan dela" /Elin

Sala Open,

"Beastie Ballz" kom på andra plats av 12 lag!(?) Så SJUKT duktiga var ni. Alla kämpade. Kul att se. Jag hade sån lust att springa ut på planen jag också, det såg så kul ut.. Men jag fick nöja mig med att titta. Jag var vaken från igår morse klockan 05:11 till lunchen idag. Då somnade jag 2 timmar. Och 6 timmars sömn på 2 dygn känns inte så stabilt.. Jag är inte så trött. Mest seg bara. Men jag känner att det gör inget, för Sala Open gav mig någonting. Jag har skrattat, haft kul. Vågat, varit modig. Och jag har lärt känna både mig själv och några andra från laget lite bättre. Tänk att små, små saker kan föra 2 personer närmre varandra. Helt sjukt. Det hände en liten dålig grej där borta också. Men det går inte att ta upp här. Ni som hjälpte mig, tusen tack. Ni är underbara!

På vägen hem åkte jag och Lisa med Christoffer igen. Alla ville bara hem så fort som möjligt. Det vart lite musik och ganska mycket prat om allt mellan himmel och jord. Ganska skönt faktiskt. Tänk att allting kan kännas så mycket lättare om man får dela med sig utav det.. Jag ska ta till mig att allt vi sa. Ska verkligen försöka. Jag ska låta det ta sin tid. Jag ska inte skämmas för allt och det ÄR okej att säga nej. Livet går vidare, oavsett vad.

Jag tittade ut genom fönstret och såg hur snön yrde där utanför. Tankarna snurrade i huvudet. Jag började bli trött. Men jag var otroligt tacksam för att det finns personer som bryr sig. Som kanske till och med känner igen och förstår. Och som lovar att finnas där, vad som än händer. /Elin

Akuten och Sala Open,

Min morgon började inte alls bra. Bussen jag åkte med till skolan körde in i en annan bil på E18. Jag blev mest chokad. Men åkte in i sätet framför med käken före. Snyggt jobbat. Eller inte. Så jag tog mig till skolan trots allt. Är fortfarande chokad. Läraren ber mig gå och vila. Det hela slutar med att pappa hämtar mig och vi åker upp till akuten. Där blir vi sittande 6 timmar. Tills dem slut konstaterar att det inte var någon större fara med nacken. Man kan lätt spänna till sig så vid en krock. Jag vägrade nackkrage. Dem fick dem ta bort. Och käken, inget att göra åt. Dem kunde se en liten förändring. Men det kan ju ändras igen med tanke på att den är "lös" nu under läkningstiden. Ska tillbaka på torsdag..

Så vi åker direkt från akuten, hem och slänger ihop lite grejer och sticker ner till S:t lars där bilarna står laddade för att köra till Sala. Jag och Lisa hamnade i Christoffers bil tillslut. Det blev musik på hög nivå kan man ju säga. Och mycket skratt såklart, en bra början på en lång natt. När jag satt på akuten och väntade på röntgen svaren så rullade radion på för fullt. Precis när jag sitter och tänker på hur Sala Open kommer blir så kommer låten: "I got a feeling" Det är nog så. Det här blir en bra natt.

"I gotta feeling that tonight’s gonna be a good night
that tonight’s gonna be a good night
that tonight’s gonna be a good good night" /Elin

Sköna människor,

Idag får det räcka med att ja delar med mig utav en låttext som vi har sjungit i kyrkan. Mycket kyrklåtar hon kan den där tjejen. Hm, ja kanske det. Men jag tycker att dem flesta har ett viktigt budskap. Likaså den här.

"Det finns så många sköna människor
som liksom aldrig kommer fram
Precis som böcker i ett bibliotek
som bara står och samlar damm
Och om man bara tittar utanpå
då missar man en värld
som man aldrig får en enda aning om
Fast hela tiden finns den där

En del är långa, andra korta
En del är hemma, andra borta
En del är tunna, andra tjocka
Men alla har dom nåt att ge
Yeah yeah yeah, nåt att ge

Det finns så många sköna människor
som liksom aldrig får en chans
Dom blir bedömda efter pärmarna
precis som om resten inte fanns
Men det som öppnar sej där inuti
är värt sin vikt i guld
För varenda människa har sin egen saga
Viktig för sin egen skull

En del är långa, andra korta
En del är hemma, andra borta
En del är tunna, andra tjocka
Men alla har dom nåt att ge
Yeah yeah yeah, nåt att ge

Det finns så många sköna människor
som liksom alltid kommer snett
Precis som böcker i ett bibliotek
Dom kommer aldrig till sin rätt
En ynklig rygg utav ett mäktigt verk
är allt som sticker fram
Av alla andra sidor ser man ingenting
Och det är både synd och skam

En del är långa, andra korta
En del är hemma, andra borta
En del är tunna, andra tjocka
Men alla har dom nåt att ge
Yeah yeah yeah, nåt att ge" /Elin

Återbesök hos tandreg,

Så var det dags för ett återbesök hos tandregleringen för första gången efter operationen. Jag hade en annan sköterska. Jag vill ha tillbaka den andra.. Hon har ju liksom följt hela min resa. I vilket fall var Boel (Specialisten, min ansvariga tandläkare) där och kom för att titta i munnen. "Nej men oj, här ligger en helt ny tjej!" Var hennes reaktion. Hon sa att det var inte alls svullet jämnfört med de andra som genomgått samma operation. Men som sagt, jag var ju jätte svullen första 5 dygnen sen, pang så var nästan allt borta.. Hon tittade även att bettet såg fint ut. Hon var nöjd. Över förväntningarna som hon själv sa. Det var kul att träffa henne. Hon är alltid så positiv! :)

Efter mässan idag gick jag för att titta när resten av gänget tränade innebandy. Det är ju Sala Open på fredag. En typ "innebandy-cup" som de i kyrkan fixar. Man åker dit fredag kväll, spelar matcher hela natten och åker hem på lördagen någon gång, om man inte åker ut tidigare så klart.. Så på fredag får jag vara riktigt kristen! Jag ska självklart inte vara med och spela.. Käken är alldeles för ostabil för det, men jag ska peppa mitt lag tänkte jag. Försöka iallafall. Det är ju trots allt några utav världens bästa människor jag pratar om.

"Vi e vänner, vi e friends,
nånting händer, ja de känns,
att idag, kan vi alla va me.
Vi e vänner å vi fann,
de vi känner för varann,
så följ me, se va livet kan ge.

När du gråter kom ihåg,
när man delar är man två.
Å vi kan, hjälpa varann.
Ja tillsammans står vi här,
ser vart alla vindar bär,
å vår tro bara växer sej stark.

Vi e mer än vänner,
vi e friends" /Elin

4 veckor efter operation,

Så har det gått en HEL månad sen operationen. Helt sjukt. Tiden har gått fort men ändå sakta. Jag har hunnit med så mycket. Känns som om att jag levt med normalt bett hur länge som helst, men jag har ännu inte lärt känna "mitt nya jag" helt. Har fortfarande inte fått tillbaka känseln på hakan och underläppen, så vid måltiderna blir det lätt så att jag kanske spiller lite eller har mat på underläppen. Pinsamt. Jag har inte brytt mig så jätte mycket. Men i morse var det, tro det eller ej, men det var en spegelmorgon.. Har haft få sådana sen operationen. Men i morse var det en sån morgon så jag kokade vatten och tog med mig det i en termos till skolan. Vid lunchen tog jag med mig min lilla termos med varmt vatten och en påse med sopp-pulver i. Ingen höjdare det där..

Jag vet inte vad som är mest pinsamt. Att sitta med en egen liten mugg med soppa i matsalen eller spilla mat.. Det beror nog helt på hur jag mår och idag var det inge vidare. Inte alls faktiskt. Efter operationen har jag mått lite upp och ner. Det är dem sista 2 veckorna nu som det gungat på lite. Men jag är ju inte mer än människa och dåliga dagar måste man få ha. Trots dessa dagar kommer jag aldrig ångra operationen. Min stora räddning.

"Stunder utav lycka, alla tveksamma beslut,
Skrämmer och förtrollar som en saga utan slut.
Jag ångrar ingenting" /Elin

Svensk sjukvård,

What a day! Fick en akutläkartid pga min handled där droppen satt har svullnat. Eller själva kärlet. Fick höra förra veckan att slangen kan ha gått av och en bit sitter kvar. Det är en vass kant där inne. Där har den gottat till sig i 4 veckor.. Åkte till läkaren, fick träffa en sjuksköterska som klämmer lite, tittar. Och är nästan helt tyst. Oj, ja. Hm.. Var det enda jag hörde. Tills hon säger: Jag skickar in dig till barnakuten. Jag ska bara ringa och säga att du kommer! Okej, jag satt där fint och väntade. Hon tittar på mig och säger; Inget svar, då får du åka hem igen. Sagt och gjort jag åkte hem. Kändes ju tryggt.. Jag menar gränsen mellan akuten och hem är ju inte direkt hårfin!

Pappa som jobbar inom vården och ser på handleden att något är fel, blir galen och ber mamma ringa in till barn. Dem där inne blir helt chockade och anser att det var dåligt gjort utav sköterskan. Dem kopplar vidare till käkkirurgen som i sin tur kopplar vidare till narkos/ anestesiavd. Så jag fick en tid i morgon klockan 9 där, eftersom att det var dem från narkos som satte nålen. Det blir nog bra. Men för första gången på länge var jag faktiskt rädd för den svenska sjukvården..

Ibland undrar jag om vissa förstår vad ordet empati betyder. Inom vården är det en grund. En grund som alla ska kunna. En grund som denna sjuksköterska inte kände till /Elin

Alla hjärtans dag,

Den här dagen kan man fira med någon man tycker om. Någon som är speciell. MEN man behöver inte. Jag ska försöka ta död på alla negativa åsikter om den här dagen.. Jag själv var inte med han med stort H, jag var på familjegudstjänst på förmiddagen. Tema där var Vänskap istället för kärlek. Just för att alla inte har någon. Men vänskap är också en sorts kärlek.

Resten av dagen har jag bara varit ute i det underbara vädret som fick mig på strålande humör och sen har jag bara varit hemma och myst med min underbara men delade familj. Man behöver inte göra någon stor grej utav den här dagen. Just let it be liksom. Var tacksam för alla era vänner runt om er. Att ni har en familj. Det finns dem som inte har det. Det är många som saknar det du äger i överflöd.

"Vad det är bra att jag har dig.
Vad det är bra att jag har dig.
Vad det är bra att vi har oss.
Och jätte bra är det förstås,
Att vi får träffas varje dag
Och vara tillsammans du och jag.
För ingen. Nej ingen, vill vara ensam" /Elin

Gabriellas sång,

Det här är en otroligt fin låt med en helt underbar text. Den tåls att tänka på, verkligen. Under dagarna jag var hemma efter operationen lyssnade jag på den minst 3 gånger om dagen. Då tänkte jag mycket på texten. De rader jag gjort med fet stil är dem rader från låten som fastnade och betyder mest för mig. Den har ett otroligt bra budskap. Du lever ditt liv. Du väljer själv vilka vägar du ska ta. Du räcker till, precis som du är även om det inte alltid känns så. Har du en kraft och en egen vilja kan du gå hur långt som helst. Lev ditt liv nu, i morgon kan det vara för sent.

"Det är nu som livet är mitt
Jag har fått en stund här på jorden
Och min längtan har fört mig hit
Det jag saknat och det jag fått

Det är ändå vägen jag valt
Min förtröstan långt bortom orden
Som har visat en liten bit
Av den himmel jag aldrig nått

Jag vill känna att jag lever
All den tid jag har
Ska jag leva som jag vill
Jag vill känna att jag lever
Veta att jag räcker till

Jag har aldrig glömt vem jag var
Jag har bara låtit det sova
Kanske hade jag inget val
Bara viljan att finnas kvar

Jag vill leva lycklig för att jag är jag
Kunna vara stark och fri, Se hur natten går mot dag
Jag är här och mitt liv är bara mitt
Och den himmel jag trodde fanns
Ska jag hitta där nånstans

Jag vill känna att jag levt mitt liv" /Elin

Nytt beroende,

Tro det eller ej, jag har fått ett "nytt beroende" av något som är runt halsen.. Halsband! Det trodde jag aldrig.. Innan operationen märkte jag att jag samlade på mig fler och fler halsband. Så fort jag gick på stan kikade jag på dem. Köpte ofast. Och vad ligger i kassen när jag kommer hem från stan idag, efter att jag spenderat föör mycket pengar? Jo, ett halsband så klart. Nu har jag 12 st. Men jag ser det positivt. För sjalarna hade jag för att täcka, men nu kanske det är så att jag har halsband för att dra fokus dit, eller liksom visa att något hänt.. För att folk ska titta på mig. Jag vet inte riktigt men i vilket fall så går livet vidare!

"So take a look at me now,
there's just an empty space.
There's nothing left here to remind me,
just the memory of your face.
So take a look at me now,
see there's just an empty space,
but to wait for you is all I can do,
and that's what i've got to face.
take a good look at me now,
'cause i'll still be standin' here.
and you comin' back to me
is against all odd's.
that's a chance i've got to take" /Elin

Bebisar,

Efter operationen har jag varit känslig. Kan börja gråta för minsta lilla. 10 tårar för ingenting och sen är det bra liksom. Känner mig helt tokig. Läkaren sa att det kunde vara ett sätt att bearbeta något trasigt. Så jag får tro på att det är så.

Igår kväll var jag på ku med en massa underbara människor. Christoffer och Ida kom dit med deras lilla Ellen. Hon var SÅ söt.. Det är ett sånt där "10-tårars-tillfälle" När man tittar på dem små liven och ser att dem är helt perfekta. Inte en skavank, inte en endaste operation kommer krävas. Jag blir rörd.

Jag är rädd för att få egna barn. Jag älskar små barn. Jag kan mata dem, gosa med dem, hålla i dem, till och med byta blöja. Inga problem. Jag skulle klara det. MEN underbett kan gå i arv. Oavsett om jag opererat bort mitt så är det liksom genetiskt. Och jag skulle aldrig utsätta mitt barn för den resa jag själv gjort.

Så mycket tankar och tid jag lagt ner på utseendet, så otroligt många tårar som förekommit av ren komplex. Vissa dagar kunde jag inte se mig själv i spegeln eller visa mig ute bland folk och dem dagar jag gjorde det hade jag ständigt sjal, minst 2 st i väskan och en på mig. Idag kan jag se mig i spegeln och alla 17 sjalar jag äger har legat i garderoben i 3 hela veckor. Och jag hoppas att dem får stanna där, ett bra tag till. För jag tänker aldrig mer låta mig själv gå så långt. / Elin

Özz Nujen om kvinnor,

Jag satt och kikade runt lite på you tube. Så hittar jag ett klipp med Özz Nujen, riktigt bra komiker det där.. Han ska i alla fall förklara att vi duger som vi är. Att all reklam påverkar oss. Vi påverkas nog mer av omvärlden än vad vi tror. Så här säger han:
Länk: http://www.youtube.com/watch?v=HoE3tH0laDcalldeles

"Det har blivit för mycket yta i vårat land, Alldeles för mycket utseendefixering.Svenska tjejer är världens vackraste folk, Ni är världens vackraste kvinnor.
Allt är perfekt på er, formen, längden. Allting är fint.
Ni är fina som ni är, men reklamen säger till dig:
-Du duger inte som du är. Du har för fett hår, för torrt hår.
För kort hår, för krulligt hår, för långt hår. Din hy, samma sak. Du har för mycket hy, för lite hy, för skrynklig hy. Till och med ditt mens är blått. Kvinna, du duger inte som du är" /Elin

3 veckor efter operation,

Så är det 3 veckor sedan jag vart opererad. Tiden går fort. Men det känns som om att jag levt utan underbett större delen av mitt liv, redan. Tokigt, ja det kan man säga. När det gäller att få i mig mat gör jag så gott jag kan, försöker tugga. Går det absolut inte mixar jag maten, värmer en barnmatsburk, gör lite soppa eller dricker en naturdiet. Hur perfekt som helst. Jag har inte haft så ont, några enstaka gånger känner jag av det. Det blir ingen ansträngande idrott för min del på ett tag. Men idrottsläraren förstod så väl!

Jag är nöjd och tror att slutresultatet när svullnaden lagt sig och snébettet fixats kan blir bra! Jag har fått många komplimanger för mitt utseende nu. Jag vågar mer. Jag tar inte åt mig allt negativt på samma sätt som förut. Jag trivs ganska bra med mitt nya jag. Jag har mina små lyckorus, lika väl som jag haft mina små dipper. En sak jag ännu inte klarar är att vara med på foton eller titta på gamla foton av mig själv, men det kommer väll. Så småning om.

Operationen var en bra grej för mig. En räddning. Jag vågar inte tänka på vad som hänt om operationen inte blivit av.. Det är som om att jag flyger, tidigare har jag behövt massa stöd för att ens hålla mig kvar i luften. Och visst, jag behöver det nu med men inte alls lika mycket. En del som alltid varit något jag mått dåligt av är borta och jag hoppas ni förstår hur mycket det betyder för mig.

"And when you know how much that means
You've found that special thing
You're flying without wings" /Elin

School and nothing else,

Första hela skoldagen på jag vet inte hur länge,. Typ 4 veckor. Det kändes. Jag var trött efter en lektion. Helt död efter dagen. Lade mig i badet en stund när jag kom hem, somnade där som den tokiga flicka jag är. Vaknade och mådde jätte dåligt. Yr, illamående. Kallsvettig. Ja usch det var en hemsk timme där, men så fick jag i mig lite barnmat och bubbelvatten och nu känner jag mig mycket bättre. Bara lite trött, men det är ju lätt att lösa. Sängen kommer vänta så fint på mig ikväll..

Jag står som sjukskriven i skolan tills efter sportlovet. Vilket betyder att jag kan "komma och gå" som jag vill, utan att missbruka det såklart. Jag vill kunna klara en hel dag, alla dagar. I morgon är en lång dag, varav en lektion idrott. Läkaren, läraren och pappa säger nej till det.. Typiskt. Okej jag gillar inte idrott speciellt mycket men det är ju bara en gång i veckan, så man överlever ju liksom. Jag får väll prata med läraren. Får stå där och skämmas för att jag inte får vara med! Men jag hoppas att han förstår, det tror jag nog. I vilket fall är jag opererad, det andra får inte spela någon roll i mitt liv just nu. Fokusera på det positiva. Alltid.

"So close, no matter how far
Couldn't be much more from the heart
Forever trusting who we are
and nothing else matters

Never opened myself this way
Life is ours, we live it our way
All these words I don't just say
and nothing else matters" /Elin

Det är nu,

Idag har det varit UP&DOWN verkligen.. Upp som en sol, ner som en pannkaka och så börjar vi om igen. Sånna här dagar försöker jag tänka positivt. Jag är trots allt opererad. Det värsta är över. Jag kan snart se att hela min spegelbild är komplett. Jag vill känna mig lika lätt och lycklig som jag gjort de senaste 1-2 veckorna. Det har varit helt underbart. Satt och tänkte och skrev några rader:

Det är nu jag ska känna mig fri
Det är nu jag ska känna mig lycklig
Det är nu jag ska våga skratta
Det är nu jag ska våga göra bort mig
Det är nu jag ska kunna se hela min resa
Det är nu jag ska kunna slappna av
Det är nu jag ska acceptera mig själv
Det är nu jag ska acceptera min spegelbild
Det är nu jag kan se tillbaka på en del av min resa
Det är nu jag kan börja leva, precis som jag vill /Elin

Börja om,

Nu när käkkirurgen gett mig tillstånd att börja tugga maten lite försiktigt så kan jag inte! Det är ju helt tokigt. Som ett litet barn ska lära sig äta sitter jag där vid bordet. Försöker föra gaffeln mot munnen. Ibland träffar jag hakan istället för att jag inte har någon känsel där. Jag gapar som en liten fågelunge, får tillslut in maten och så ska jag tugga. Det är en helt sjuk känsla i tänderna. Som om att det var segnad sement jag tuggade på. Jag tuggar så gott jag kan, men det ser nog lite roligt ut.

Idag har jag haft lite ont, kan vara för att jag börjat röra mer på käkarna när jag äter. Därför har det blivit barnmat idag. Var och införskaffade några fler burkar med mamma nu på kvällen. Och när jag senare träffade min kära vänner fick det bli chokladpudding för hela högen, men det gjorde inget för det är ju trots allt ganska gott. Och jag lovar att det är värt det. Det gör inget att jag inte har lärt mig tugga än. Mitt utseende är förändrat. Jag har fått en chans att börja om. Min resa är inte slut men jag har tagit mig förbi den största bron.

"För bortom broarna finns en annan sida som jag öppnat, till slut.
Och nu är jag där, jag är där nu äntligen" /Elin

Tänker för mycket,

Ja det gör jag verkligen. Jag tänker konstant. Jag vet ju att det inte blir bättre utav det.. Jag vill inte flytta. Inte alls. Men vet att jag måste. Och jag kommer aldrig kunna vara på två ställen samtidigt. Massa tankar flyger runt i huvudet. Jag förstår inte varför. Mitt liv har förändrats. Jag håller på att lära mig leva med mitt nya jag. Jag trivs bättre den här gången. Jag har inte träffat klassen på länge och känner hur jag riktigt bubblar över för att det finns så mycket vi inte kunnat prata om dessa 4 veckor. Det är också då jag förstår hur mycket jag pratar med er. Jag förstår inte hur ni står ut.

Ibland när jag är ute och går eller är och handlar känner jag hur tårarna vill tränga fram. Och det är av en helt sjuk känsla. Allting är vackert, om man bara ser det från ett annat perspektiv emot vad man brukar se det ifrån. Ibland kan jag få tårar i ögonen för att jag inte förstår vad jag ska göra av alla tankar eller vart jag själv ska ta vägen. Men sånt är livet och snart ska även jag lära mig hantera det.

Under dessa stunder får jag ibland en känsla av att det skulle vara väldigt skönt att bara få gräva ner sig för ett ögonblick. Strunta i allt. Men jag kan inte, livet är alldeles för vackert. /Elin

Rosor i snö,

Klockan är mitt i natten och jag vaknade nyss efter ha somnat 3 timmar med smink, tunika och hela köret. Skönt? Ja faktiskt. Jag är helt slut. Plötsligt slocknar jag bara. Jag vaknade nyss av att det spänner i munnen, smart var jag som tog ipren innan jag somnade, eller inte.. Var in till käkkirurgen idag för att ta bort stygnen och få käken ihopsatt med gummidrag. Det visade sig att vissa stygn måste sitta kvar ett tag till.. Och att det bara var ett drag som ska sitta på vänstersidan tills vidare. Det är en gummisnodd som jag själv ska trä på och av varje dag. Den ska omfatta 3 pluppar där uppe och 2 där nere. Trixigt värre, men jag lär man nog snart.

I morse tänkte jag överaska och komma till skolan på IV valet, MatteB. Det visade sig att det inte alls var många där från OP08, men er jag träffade - Det var jätte kul att se er, verkligen och tack för alla kommentarer. Skrattade så jag höll att avlida ett tag, men annars är det bra. Efter lektionen gick jag förbi stan med Linn innan jag skulle gå till bussen. Vilken tjej, har ni inte träffat människan? Se till att göra det isf. Ni kommer ha en sjukt bra stund! Det är så skönt med vissa personer som lyssnar och förstår, allt ifrån att man är rädd för fåglar till killproblem. De är dessa stunder och underbara personer i min omgivning som gör att jag känner mig lite mindre ensam.

"Det finns rosor i snö, röda rosor i snö
Det finns nån som vill gå där du vill gå
Det finns alltid en vän, som känner igen
Det finns rosor i snön längs vägen hem" /Elin

Känsligt läge,

Tog en riktig sovmorgon i morse. Sov till 11.30 Jisses! Det har inte hänt på år och dar. Skönt som tusan var det. Låg i sägen med datan framför mig ett bra tag. Hade ont i käken och huvudet. Sen tog jag mig upp. Plattade håret, fixade sminket och stack iväg till kyrkan. Hade samtal med Liling. Ett behövligt sådant. Det var ett positivt samtal. Hon sa att jag såg piggare ut, starkare. Att jag hade mer självdistans. Massa sånt där pratade hon om. Nyttigt att höra!

Sen var det dags för mässa. Det var ingen gråtmässa, inte alls. Men jag är så otroligt känslig nu, efter operationen. Jag är fortfarande i reparations stadiet. Här kan man vara en längre stund sa läkaren. Man ska lära sig leva med sitt nya jag, samtidigt som man ska gå vidare och förstå att en förändring har hänt. Jag kan helt plöstligt få tårar i ögonen för att allt är så vackert. En låt vi sjöng i kyrkan fick tårarna att tränga fram. Den är så kort och fin. Den passar in i mitt liv nu, mitt i reparationen av en trasig del i mig. Jag har skrivit den förut men skriver den igen för att ni ska förstå vad jag pratar om:

"Möt mig nu som den jag är
Håll mitt hjärta nära dig
Gör mig till den jag ska bli
Och lev i mig" /Elin

Världens bakslag,

Förmiddagen spenderades i Västerås med mamma för att hitta möbler till hennes nya lägenhet. Vi hittade en hel del. Det mesta är nog införskaffat nu. Vi åt mat på IKEA. Jag satt där och petade i mig maten och "hade hål i läppen" när jag skulle dricka. PINSAMT. All känsel är ju inte tillbaka ännu, så jag känner inte att det rinner. I bilen på vägen hem kände jag hur underbart allt var, solens strålar letade sig in genom rutan och trängde i ögonen. Men så kommer vi hem och det känns som om att allting bara rasar. Vad händer? Här har jag gått och mått sjukligt bra en hel vecka och helt plötsligt känns det inte alls bra. Jag är nöjd med min käke och det. Men allt annat. Det är kaos i huvudet. Jag har en flytt framför mig som jag inte alls ser fram emot. Och jag saknar vissa personer, så j*vla mycket.

Jag känner mig utmattad. Sen operationen har jag gått på högvarv. Alla veckor jag skulle vila, har bara rullat. Jag har mått bra och tagit tillvara på det, kanske lite för mycket. Jag har skrattat och jag har njutit varje minut av mitt liv utan underbett. Och så helt plötslig faller allt. Är det nu alla lättnadstårar kommer, efter operationen? Är det nu all sorg för flytten kommer? Är det en sån där period då jag saknar sådär förbannat mycket igen? Hur som helst. Det här var ett riktigt hårt bakslag.

"Det känns som tusen nålar, som att gå på krossat glas" /Elin

Stark händelse,

Jag hade tänkt dela med mig av en händelse som inträffade förra året i April. Det var "storläger" för våra konfirmander och vi var på Finnåkerskursgård. Det var lördag och ett lekpass hade precis rullat mot sitt slut. Nästa punkt på schemat var middag. En utav tjejerna i rummet mittemot var lite dålig så jag tänkte gå in och höra med henne om hon skulle med och äta. Jag knackade på och gick in. Det visade sig att en utav hennes kompisar redan var där för att göra henne sällskap. Vi pratade en liten stund och jag såg på "kompisen" att hon hade något att säga. Och så började hon; Alltså Elin. Jag tycker att du verkar vara en jätte bra assistent och så, men det är en sak jag ofta tänkt på.. Varför har du alltid en massa sjalar i handen? Hon tittade upp på mig, lite orolig för hur jag skulle tolka det hela. Jag tog inte illa upp, inte alls. MEN jag visste inte vad jag skulle svara. För vad säger man? Jag hade varken tid eller ork att ställa mig och berätta hela min livshistoria och det var inte det hon frågade efter. Tillslut svarade jag att det var för att jag inte visste vart jag skulle göra av mina händer, att jag liksom kände mig tryggare om jag hade dem med mig. För det var ju sant på sätt och vis och hon nöjde sig med svaret.

Det jag vill få fram genom att berätta det här är att vissa saker blir så självklara för en själv att man inte ens tänker på det. Jag menar, om jag har 10 sjalar i handen så hjälper ju inte det till att täcka mitt underbett överhuvudtaget. Omgivningen reagerar utan att du själv gör det. Och som sagt, jag tog inte illa upp. Men den där händelsen fick mig att börja tänka om. För svaret på hennes fråga var inte helt självklart, inte ens för mig. /Elin