Genom eld min vän,

Jag är helt slut i huvudet, kan inte tänka klart. Vilken dag.. Goda nyheter, viktiga beslut, välbehövda pratstunder. Det är min dag på det stora hela, tuff men bra. Att jag får en chans att förklara mig, möjlighet att göra om och göra rätt. Det är stort, det är viktigt, men det händer inte ofta. Att någon vågar prata om saker i verkligheten och få ärliga svar, istället för att försöka reda ut allt på otydliga sms, det är faktiskt starkt gjort. Det är tufft för stunden, men känns 100 gånger bättre efteråt.. Nu ska jag göra allt vad jag kan för att det ska bli bättre. För jag är inte beredd att bli lämnad utav någon. Det kanske tar tid, men snälla lämna mig inte.

"Genom eld, bara för ikväll
Håll den tänd, vi kan gå i eld"/Elin

Someone else´s life,

För att lära känna nya människor krävs en öppenhet. För att släppa in dem en bit på sitt liv krävs både tillit och respekt. Jag gillar att lära känna nya, tycker det är lika imponerande varje gång hur slumpen avgör att man träffas på ett ställe och sedan fortsätter hålla kontakten på ett annat.

Till dem personerna som jag släpper in så har jag en tillit. Annars skulle jag aldrig göra det. Men ibland blir det fel, väldigt fel. Jag vill så gärna visa hur glad och tacksam jag är, men så i vissa situationer visar jag raka motsattsen. Hur kan det bli så? Personer som verkligen lärt mig våga, som fått mig att bli en starkare och kanske lite bättre människa. Hur kan man låta bli att inte älska dem?

Det är på väg tillbaka. Min rädsla och ständiga panik. Jag vet inte varför. Hur som helst så måste jag ta tag idet. Den ska inte få ta över mig och mitt liv, en gång till.

"My hands shake, My knees quake. It's every day, The same way.
I'll show you every way I've grown, Since I met you" /Elin

37 veckor efter operation,

Igår var jag äntligen hos käkkirurgen tack vare denna äckliga smärta i käken. Det visade sig vara streptokocker som tagit sig in till körteln under vänster käke, tack vare något som från början var en finne och en blåsa i läppen som tandhygienisten råkade göra i tisdags. Tänk vad lite hormoner kan ställa till med! Nu blir det antibiotika 10 dagar. Mindre kul, men blir det bättre utav det så är jag glad. I övrigt så är allt bra. Jag börjar få tillbaka lite mer känsel på högersidan. Det är väll på tiden.. Men som sagt; Vill man vara fin får man lida pin.

"Djupa andetag. En människas kärlek och lag.
En människas renaste slag. Att vara precis den hon är.
Även i barnet, Även på jorden. Även som blomma, Djupa andetag.
En människas renaste slag. Att vara precis den hon är" /Elin

Tankar blev krönika,

Ge människor en chans, ge dem en plats

De flesta klagar på att det finns dåligt om platser ombord på stadsbussarna. Det skrivs mycket om att antalet platser borde utökas för att minska antalet stående på grund utav ren säkerhet. Men antalet platser ska inte behöva utökas, det räcker med att vi vågar ge lite plats åt våra medmänniskor.
Igår när jag åkte linje 19 från sjukhuset så satte jag mig längst bak. Efter en stund såg jag att ett flertal människor stod upp, där det egentligen ska finnas plats för den som är rullstolsburen eller har med sig en barnvagn. Jag började titta på sätena framför mig, så många var vi väll inte? Nej, så många var vi inte, men nästan varenda människa hade satt sig längst in och sedan lagt sin väska på sätet bredvid?! Jag har sett det flera gånger och jag har reagerat, såklart utan att säga något. Jag har även tänkt på att, så fort någon kliver på bussen blir den personen genast synad från topp till tå och strax där efter har man lagt väskan på sätet bredvid för att markera att: här är det minsann upptaget! Men då kan jag inte låta bli att undra, vad är det som är upptaget?

Jag tror säkert att vissa människor har en anledning till varför dem reagerar som de gör. Det kan ju finnas personer som har en hel del bakom sig, eller för den delen är rädda för närkontakt eller bakterier. Om man nu har något sådant som anledning, så respekterar jag det. Men jag tror att det är långt ifrån alla 25 personer som ens har en anledning.

För har ni tänkt på att om bussen, mot all förmodan skulle vara med i en olycka, så skulle hälften av människorna på bussen bli svårt skadade eller kanske inte ens överleva. Och vet ni vilka? Dem som står upp, dem som klivit på bussen och inte haft så mycket annat till val än att stå där och få alla blickar på sig. För skulle personen fråga om det var ledigt där en väska låg, så lovar jag att de där 50 ögonen skulle stirra ännu mera. Ägaren till väskan skulle i och för sig säkert flytta på sin väska och samtidigt flytta sig själv en decimeter in. Det är så typiskt oss svenskar. Vi är så otroligt rädda. Rädda för att bli sedda, kända. Vi är rädda för närkontakt, diskussion och så mycket mer. Vi är så iskalla människor, som om det var murar av is emellan oss. Men lyckas man bryta den där isen så tror jag att det kan bli jätte bra. Personen som sätter sig bredvid kanske till och med går att kommunicera med? Det kan även hända att man fått sig ett par goda skratt när man kliver av bussen. Det finns så mycket vi har att vinna, men egentligen ingenting att förlora.

Om vi alla kunde börja tänka efter lite, inte bara på oss själva utan även på våra medmänniskor, så tror jag att det här problemet skulle kunna få en annan innebörd. Istället för att låta det bygga våra murar högre och tjockare, så skulle det kunna vidga våra vyer och bredda vårat nätverk. Det blir liksom ett tillfälle att lära känna nya människor, tillfällen vi aldrig annars vågar utnyttja. Det finns så otroligt många fina människor där ute, vars insida vi ännu inte har en aning om. För att vi inte ens har gett dem en chans. /Elin

En krigares styrka,

Idag fyllde lillkusin Rasmus 2 år. Mycket folk som ville fira honom kan man ju säga! Min stålkvinna hade fått permission, så även hon kunde vara med att kalasa lite. Det var så roligt att se. Du åt, du gick, du pratade, du skrattade och du gjorde det med hela själen. Men jag förstår dig och jag tror att har man cancer för tredje gången så lär man sig nog att se det stora i det lilla. Du bevisar om och om igen för mig och alla andra vilken krigare du är. Du säger att du ger upp och inte orkar mer, ändå sitter du där på kalaset. För några dagar sen åt du inte, ditt ansikte var likblekt och ansiktsutrycket var ganska matt. Det har gjort ont att se dig sista tiden. Men idag kändes det så mycket bättre. Du ger mig hopp.

Det gör ont men du går ändå. Du vet inte vart det bär, du bara gör det. Och det kallar jag verkligen för styrka. Jag visste att du hade det i dig. /Elin

Underbara personer,

Jag gillar personer som känner mig, dem som kan mig. Vet hur jag fungerar. Och det är så skönt. Jag behöver inte säga eller skriva hur jag mår, personerna förstår på det sättet jag uttrycker mig. Och dom gör så gott de kan med den information dom har. Så mycket mer kan man inte kräva utav underbara personer. Jag behöver er, så håll mig hårt och släpp inte taget. /Elin

Riktig smärta,

När jag vaknade igår hade jag så fruktansvärt ont under vänsterkäken. I körteln som sitter där. Värken gick ända fram till hakan. Jag väntade till lunch, tog alvedon och ipren som inte gav någon verkan och sedan bad jag mamma ringa till käkkirurgen. Hon ringde hela dagen igår och dom skulle ringa upp. Ingenting hände så mamma ringde dit under förmiddagen och nu har jag äntligen fått en tid på måndag morgon. Det här är olidligt. Jag hoppas dom förstår att jag är ärligt. Jag tackade nej till smärt stillande efter operationen och nu gör det så ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

Med eller utan smärta tog jag mig till Åsby för att överaska Mariel som fyller 17. Trevligt att träffa människor som jag inte brukar umgås med. Människor som gör att smärtan för en liten stund, känns lite mindre. /Elin