Idag var vi hos pappa och fikade. Agnes lekte doktor och tog tempen. "Jag inte kuk" Är du inte sjuk, frågade jag. Hon funderade en stund sedan sa hon: Jag visa min fammor? Innan jag hunnit fråga om hon verkligen sa farmor eller svarat på hennes fråga, som tydligen var ett påstående, hade hon sprungit iväg. I köket hörde jag hur hon sa till pappa att hon ville visa sin farmor. En liten stund senare kom hon tillbaka med pappas telefon i handen och en blick som tindrade mer än någonsin. Med hennes små fingrar drog hon isär fotot, som för att zooma in. Sedan kommer hon fram till mig och säger, med hennes gladaste ton: Titta! Här min fammor! Bilden hon håller upp föreställer farmors gravsten. Det hon zoomat in är fotot utav henne som sitter på stenen. En liten stund senare kliver Kristoffer innanför dörren och Agnes är snabb fram. "Titta min fammor, säger hon glatt. Kristoffer svarar något kort och som för att muntra upp honom forsätter Agnes ivrigt: De din fammor osså!
Agnes är snart tre år och har inget minne av att hon som bebis hann träffa sin farmor innan hon gick bort. Vi har sagt att farmor var jätte sjuk och därför dog hon. Bara av ordet sjuk kopplar hon nu till farmor. Men jag har aldrig sett sådan lycka och stolthet i någons ögon, vars händer håller upp ett foto av en gravsten. /Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar