Efter att jag ammat Astrid på natten brukar jag ligga vaken en stund. Lite egentid i mörkret, med Johans snarkningar på ena sidan och Astrids andetag på den andra. Ibland har hon svårt att somna om, är lite orolig i kroppen. Inatt var det så. Därför la jag mig mot henne, så att hon kunde känna mina andetag mot hennes kind.
Ju längre tiden gick desto djupare blev hennes väsande som ska föreställa små andetag. Medan jag ligger där och andas in hennes doft ser jag i ögonvrån hur hennes hand formar en knytnäve i luften. Sedan faller den ner mot mitt ansikte och hennes små fingrar hittar min näsa. Hon tar ett andetag som låter mera som en suck. Plötsligt kommer känslan, från djupet på något sätt. Men lilla vän, jag älskar ju dig!
Där ligger vi och andas på varandra. Och jag förstår, mer än förut, hur otroligt mycket denna lilla människa betyder för mig. Hur otroligt oviktigt allt annat känns. Jag tittar på klockan: 06:09 det här ögonblicket glömmer jag aldrig. /Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar