Trevlig regnig valborg,

Vi har precis kommit hem efter en grillkväll på självaste Valborg. Vädret var inte på vår sida så jag och Astrid fick stå under tack medan pappa Johan tappert grillade korv över öppen eld.. Ska det va så ska det! Vi stannade en bit in på kvällen och traskade hem när vi kände att det var lagom. Astrids mage skötte sig bra och de små ont-stunder hon fick var lätt-tröstliga. Någon gång ska väll vi också ha tur! ;)

Nu ligger vi med täcke och kudde på soffan. Astrid sover i vagnen.
Vi ska för första gången sen hon föddes, försöka titta på en film. /Elin

Dopdag är nu spikad,

Då var kyrka och präst till dopet bokat! Det blir ett sommardop för Astrid då det inte fanns många tider att välja på och jag tycker nog att hon kommer vara i en lagom ålder då. Så nu vet vi vad jag ska pyssla med de stunder jag får över (vilket inte är många, men några) Jag känner att planera är en bra uppgift för någon som är lite av en kontrollfreak.

Så nu ska min kontrollsida bli stimulerad
och min dotter ska få en riktigt fin dopdag. /Elin

Varje kväll är en kamp,

Vi fick en inbjudan till grillkväll med gänget på Valborg. Spontant kände jag JA! Sedan kom alla tankar och orosmoment som våra kvällar innehåller. Kommer Astrid skrika? Isåfall, när börjar hon och hur länge? Tänk om hon behöver ammas under tiden vi är där, vilket med största sannolikhet inträffar. Hur gör jag då? Jag är inget fan av att amma med publik men vill gärna inte behöva be om ett rum. Ska vi kanske ta bilen dit så jag kan amma i den? Fast om vi promenerar somnar hon nog i vagnen. Glömde jag säga att det är miljoner tankar som snurrar i mitt huvud just nu?

Tankar som gör det hela värre än vad det är.
Men det går inte att styra. Jag är så inkörd.
Inkörd på att varje kväll är en ny kamp. /Elin

En motorcykel rikare,

I brist på intresse såldes motorcykeln. Mig spelade det liksom ingen roll, då vi nu i sommar med säkerhet inte kommer att kunna åka så mycket. Johan köpte därför en cross som han kunde ha och "leka av sig" på.

Nu i sommarvärmen har andra börjat rasta sina motorcyklar och jag ser att han känner suget av fart. Liksom saknar att få ligga limmad mot tanken på någon fartfylld mc. Och jag måste erkänna att jag gör detsamma! Därför bad jag honom ringa på en annons på en mc som kom ut under eftermiddagen. Sagt och gjort. Några timmar senare står den i vårt garage och jag undrar vem av oss som är gladast.

Just nu försöker jag avgöra om pirret i magen beror på att jag ska få mig en åktur i sommar eller att jag blir sådär nykär när jag ser honom blåsa förbi. /Elin

Allt runt hennes dop,

Samtalsämnet just nu här hemma är dop. Ska vi döpa? När? Var? Och framför allt.. Vilka ska få komma? Eller vilka vill komma?!

Jag är både döpt och konfirmerad. Johan är inte ens döpt. Vilket resulterar i att han inte känner något behov av att döpa vår dotter medan jag mer än gärna vill, eftersom att det hör till. Vi försöker kompromissa lite. Försöker mötas någonstans på vägen. Har kommit så långt att Johan sa: Vi åker dit, häller vatten på hennes ansikte sen åker vi hem igen! Ja, jag ska nog ta och förklara det där med dop lite bättre för honom..

Jag funderar på att skriva en text eller hålla tal.
Men hur ska jag få någon så liten att förstå,
att hon är det vackraste jag fått uppleva? /Elin

När saknaden kommer,

Vi åkte förbi farmor och farfars hus. I sovrumsfönstret på övervåningen sken en lampa svagt. I den stunden kom saknaden. Likt en våg som rullar in mot land, från ingenstans. Min farmor fattas mig. Dagarna jag spenderat där hemma är förbi. Kvällarna i husvagnen är ett minne blott. Det bästa minnet från min barndom.

Cancer är en vidrig sjukdom som bryter ner både kropp och själ. Det är tufft att se någon man älskar må så fruktansvärt dåligt. Se hur smärtorna varvas med ett illamående, se hur ögat liksom tappar sin glans. Kvar blir en trött och slut människa som gör sitt bästa för att klara dagen, ibland med ett ansträngt leende. Om hon bara visste hur mycket jag beundrar henne. Modet, viljan, kraften och styrkan. Styrkan som tillät henne att vara svag.

Jag glömmer aldrig den dagen strax innan hon gick bort. När jag sagt hejdå och hunnit ut i hallen, då brast det. Som om att jag kände på mig att det kunde ha varit sista gången. Jag ville vara stark men jag vet att hon hörde att jag grät. Tårar som inte gick att trösta. Ingen är superhjälte när det gäller cancer. /Elin

Kärleken övervinner,

Kärleken övervinner allt, är det verkligen så? Klarar ett förhållande precis vad som helst? Att familjen plötsligt består av tre är givetvis en stor förändring. Plötsligt har man inte bara varandra att sätta i första rummet utan en liten människa vars behov alltid ska gå först. Förändringen behöver inte vara negativ. Under graviditeten och förlossningen kom jag närmare Johan än vad jag någonsin varit. Förhållandet togs till en helt ny nivå. En nivå av en klass jag inte trodde existerade i denna värld.

Nu är det jag och Astrid mot världen. Johan är givetvis med men det blir inte på samma sätt. Under eftermiddagen stod jag och lagade mat. Astrid satte igång med sitt kolik-skrik och det enda som hjälper för tillfället är amning. I den stunden är det ganska svårt för Johan att göra något, även om han vill. Istället får han fortsätta med den sysslan jag gör så att jag kan sätta mig för att amma. Det funkar bra för oss, ändå blir det en frustration för mig att aldrig kunna slutföra något. Jag känner mig inte tillräcklig.

Idag är det många tankar som snurrar i huvudet.

Att kärleken övervinner allt är ingen självklarhet.

Men jag hoppas verkligen att det oftast är så. /Elin

Och så kom koliken,

Full av energi från solen bar benen mig på en promenad i grannhålan. Träffade lillebror, fikade med Natalie och hälsade på mammas jobb. Passade på att gå förbi "mitt andra gamla hem" och väl där satte skriket igång. Många timmar innan den vanliga skrik-tiden. Så jag packade ihop lika snabbt som jag kom och skjutsade en skrikande bebis i vagnen genom centrum.

Några timmar senare har hon inte tystnat och Johan ska snart ska åka till jobbet. Hela min själ vänder sig ut och in. Liksom skriker att han inte kan lämna mig i sticket. Jag klarar inte det här. Fast det vet jag ju att jag gör, tillslut.

Vem i helvete kom på kolik men struntade i att ta fram ett botemedel?
Den människan borde ha en fet jävla höger. En vänster åtminstone. /Elin

Börjar tänka på dop,

Det är dags att boka dop. När ska vi ha det? Hur ska det vara? Vilka ska vi bjuda? Och vad ska vi äta?  Tusen frågor och vi är inte överens om hälften utav dom. Eller, vi tycker lika men jag vill mer. Vi båda vill ha ett litet dop men jag vill ändå bjuda några vänner. Vart drar man gränsen i släkten och vart drar man gränsen bland vänner? Ska vi bjuda alla från gänget, även dem vi inte umgås med, bara för att det ska bli rättvist?

Och så det där med faddrar. Gudmor och gudfar. Johan undrar vad det är till för och jag anser att det är något man bara ska ha! Jag hade en tanke om vilka som skulle få bli det. Även där ser det ut att skita sig då jag tänker på rättvisan som krockar med realisten inom mig.

Jag tar hänsyn till någon som har noll respekt för mig.
Så för att slippa diskussion struntar vi i hela grejen. /Elin

Kämpar åt olika håll,

Som ammande mamma var det inte ett smart drag att ta på sig ljusgrå tröja under dagens promenad. Sommarvärmen och kroppens natur skapade ringar lite här och där så att säga. Om jag gick fort hemifrån var det ingenting mot den fart jag fick efter halva vägen. Likt ett frustande vilddjur kom jag hem igen och kunde inte låta bli att undra hur många kalorier man bränner i eftersvettningarna..

På tal om promenader och eftersvettningar, borde jag inte få börja med lätta magövningar nu? Det har ju trots allt gått 7 veckor sedan Astrid lämnade min kropp och något borde man ju få göra för att grädda degen på magen så att säga?

Degig eller inte, svettig eller iskall.
Vi kämpar på. Jag ner, Astrid upp. /Elin

Ljud från lilla munnen,

Jag hade laddat upp med ett sjujävla negativt inlägg om hur dålig vår påsk varit. Jag menar, Astrid har skrikit större delen utav den och vi har av den anledning hållit oss hemma. Jag har bara tagit promenader så att pappan i huset ska få sova ikapp.

Under förmiddagen hade jag Astrid liggandes mot mina ben och pratade med henne. Till svar får jag världens smile. Hennes mun formar ett O och ljud jag aldrig hört kommer där ur. Så fortsätter förmiddagen med lek och joller i babygymmet. Alla negativa tankar om helgen är som bortblåsta. Liksom finns inte mer. Det goda besegrar det onda.

Det krävs ganska mycket skrik för att jag ska tappa tålamodet.
Men det krävs bara ett leende för att jag ska återfå det igen. /Elin

Får ta mig som jag är,

I min familj har det alltid funnits djur. Min uppväxt har innehållit både katter och hundar, hamstrar och fiskar. Och tänk att varje gång vi skaffade ett nytt djur blev vår familj attraktiv. Människor vi aldrig annars sett röken av började dyka upp. Kompisar jag aldrig lekt med ville bli mina närmsta, för oj va mysigt det är med hundvalpar! Får man hålla i kattungen?

Därför får jag flashbacks. När Astrid kom blev vårt hem en attraktiv besöksplats. Sedan var det inte så kul längre, när man liksom fått gosa med vår bebis en gång. Precis som ett par bröst som inte blivit ammade på ett tag. Sitter som fasta bollar på kroppen tills lilla bebisen kommer och suger ur allt vad man äger och har. Kvar bli ett par hängiga bröst och allt är som förut igen.

Jag vill inte behöva skaffa mig fler barn eller berika vårt hem med ett husdjur för att få vänner. Jag vill ha kvar de som jag har kontakt med och hoppas att dom tar mig, som den jag är med all min bräcklighet och mjölksura lukt. /Elin

En riktigt lång fredag,

Att dagen kallas för långfredag är något som Astrid tagit på stort allvar. Detta ser ur att bli den längsta natten i hennes korta liv. Sedan klockan slog 16 har hennes lungor fått arbeta en hel del och mina öron hör inte längre ljudet. Liksom stänger av trots att hennes skrik skär långt in i hjärtat. Det är nog det enda sättet att orka härda ut på.

Min förtvivlan övergår till frustration och jag vet inte varför.
Vaggar en skrikande Astrid och tänker att det här är påsk det.
Tid med nära och kära får jag se mig i arslet efter. Glad påsk. /Elin

Som nybliven mamma,

Ikväll skriker hon, värre än på länge. Som någon pay-back-time för de bättre kvällarna hon haft. Därför lyckas jag hålla mig lugn. För jag vet att hon kan ha bra kvällar, då hon just råkat haft två stycken på en vecka. Innan de bra kvällarna var det rena helvetet. För en vecka sen sa jag till min sambo att det här är den värsta tiden i mitt liv. Och jag minns hur ledsen jag blev. För jag verkligen kände hur sant det var, om man tolkar det på rätt sätt. Astrid är det bästa som hänt mig men att se henne ha ont och skrika i ren panik, samtidig som jag står där helt hjälplös och vet att det bara är att vänta ut.. Det är den värsta känslan jag vet.

Många av dem jag berättar om mina tankar, känslor och upplevelser för säger menande: "Jag minns precis hur tufft det var" "Första veckorna undrade jag vad jag gett mig in på" "Jag grät varje dag när min sambo kom hem" och där står jag och undrar varför i helvete ingen har sagt något! Ganska snabbt besvarar jag själv min fråga: Det är ett tabubelagt ämne. Man är konstig om man inte är världens lyckligaste när man fått barn. Fast det egentligen är hur normalt som helst. Jag menar, vem reagerar inte på den största förändringen i livet?

Såhär med facit i hand ångrar jag inte ett skit. Men nu vet jag att det är möjligt att känna sig överdrivet lycklig och helt tom på samma gång.
Hade jag fått chansen att backa tillbaka, hade jag valt precis samma väg som tidigare. Skillnaden hade bara varit att jag den gången haft en kompass. /Elin

Upptagen med inget,

Vädret är som gjort för promenad. Vet inte hur mycket tid jag spenderat utomhus idag. Jag riktigt suger i mig D-vitamin och känner hur jag blir piggare i både kropp och själ. En bra låt i lurarna och farten på mina stackars ben ökar genast.

Sedan kommer jag hem och det ska tas tag i städning och matlagning innan Johan kliver innanför dörrarna, enligt mig. Johan däremot kräver inte att maten ska stå serverad när han kommer hem. Han ser heller aldrig om det blir smutsigt på golven så den pressen kommer endast från mig själv. Det känns som om att jag inte hinner med någonting om dagarna samtidigt som jag inte vet vad jag gör. Jag ammar Astrid var tredje timme och gullar lite med henne den tid hon är vaken, men sen då?! Jag känner mig upptagnast i världen med att inte göra någonting.

"I'm busy, busy, busy
Doing nothin' at all
I'm stressin' over nothing
Don't bother to call" /Elin

Allt som är viktigt nu,

De senaste dagarna har Astrid varit nöjd och glad (peppar,peppar)

Hon har inte panik-skrikit av smärta. Jag har sett att hon mått bra.

Och jag kan lova er att ingenting annat känns mer viktigt just nu. /Elin

Förlossningsjournalen,

Hade tid hos barnmorskan för återbesök idag där vi bland annat gick igenom min förlossningsjournal. Jag är ganska full av tankar men tom på ord. Barnmorskan rekommenderade mig att skriva ett brev till klinik-och avdelningscheferna. Det handlar inte om vad dom gjort utan vad dom inte gjort. Jag fick det bevisat, ingen trodde på mig. Inte en jävel fattade att jag gick från 2-10 cm på en natt trots att jag låg på larmet och berättade om den fruktansvärda smärtan och mina kaskadkräkningar. Från det att jag blev inlagd 22 på kvällen och fick två alvedon tills att morgonpersonalen tar över klockan 07 finns inte en endaste anteckning, notis eller mening. Nästa anteckning kommer 08:40 patient ter sig smärtpåverkad 
(No shit! Det var ju liksom dags för förlossning..)

Men sedan kommer en mening. Min absoluta favorit. Den liksom lyfter upp hela journalen. 09:37 flicka föds i framstupa kronbjudning. Skriker genast. Det var du Astrid. Det var du som kom och livet har aldrig varit så vackert. /Elin 

Inte med en liten tjej,

Saker och ting blir inte alltid som planerat.

Men det behöver inte betyda något negativt.

Planen för helgen var att jag skulle "gå ut" i lördags. Vi var några stycken från jobbet som skulle träffas över en bit mat. Sedan skulle jag åka hem, hade jag bestämt. Men kvällen närmade sig och jag märkte på Astrid och mig själv att vi inte var redo. Framför allt inte jag. Hon hade säkert haft det jätte bra hemma med Johan men jag vet hur skönt det är att vila mot mammas bröst när det gör ont. Jag själv kände mig inte heller helt hundra, måtte jag få provsvaren snart!

Saker och ting blir inte alltid som planerat.

Speciellt inte med en liten Astrid i familjen. /Elin

Ska byta bloggnamn,

Ni trogna läsare kan se att jag ändrat lite utseende på bloggen. En vacker dag ska jag få den att se mer professionell ut.. Kände att det blev lite väl puttinuttigt med rosa bebisdekor. Hur som helst, jag gjorde det under tiden jag funderade ut ett nytt namn på bloggen. Känner att "bakomsjalen" inte längre är aktuellt. Har inte använt mina sjalar på 4 år så nog är det läge att byta och heta något som matchar sura kräkor och kolik-skrik lite bättre.

Jag startade "bakomsjalen" 2009 och skrev då tankar och förväntan på operationen som blev av 2010. Därefter handlade bloggen om hur jag sakta men säkert byggde upp min självkänsla igen. Idag sitter jag här med sambo och barn och känner att jag inte vill sluta blogga men har inte så mycket mer att skriva angående "bakomsjalen" De gamla inläggen kommer däremot att vara kvar!

Att hitta ett bloggnamn som inkluderar allt blir nog svårt.
Men jag ska göra så gott jag kan. Håll utkik! /Elin

Alla skyller på ångest,

Varför blir jag aldrig tagen på allvar i vårdsammanhang? Det verkar inte spela någon roll vart jag vänder mig eller vilka symtom jag har. Alla snäser av mig och försöker hitta svaret i det som tydligen står med stora bokstäver över hela min journal. Ångest.

En tid i mitt liv var allting turbulent. Jag mådde konstigt och fick diagnosen ångest. Sedan den dagen har det alltid blivit lite svårare att få en läkartid. Alltid fått anstränga mig lite mer för att bli tagen på allvar. Jag har uppsökt vårdcentral och akut för alla möjliga åkommor men alla pratar om samma sak.
"Jag ser här att du lider av ångest" "Hur mår du annars?" "Känner du av din ångest?" "Du vet att det kan visa sig i kroppsliga symtom?" 
Så fort dom fraserna kommer, då vet jag att läkaren inte har hittat något större fel på mig men ändå vill ge mig ett svar. Som om att jag vore dum i huvudet. Det är så lätt för dem att alltid skylla på min ångest. Som en ständig bortförklaring.

Jag glömmer aldrig den gången jag uppsökte akuten 3 gånger inom en vecka på grund av misstänkt njursten. Jag fick en smärtstillande spruta i ryggen och smärttopparna gav med sig. Blev skickad på röntgen där jag svimmade av någon anledning och fick därefter ett eget rum på akuten. En sköterska klappade mig menande på axeln och sa att läkaren skulle tala med mig. Det gjorde han inte. Han kom in, gick fram till mig där jag låg i sängen. Knackade mig på huvudet och sa: "Ditt fel sitter här" Det ögonblicken glömmer jag aldrig.

Än i dag kan jag ångra mig tusen gånger om att jag en gång i mitt liv sökte hjälp för mitt psykiska välmående. För det har jag fått äta upp, resterande delar av mitt liv och jag kommer säkerligen få fortsätta med det. Samtidigt vet jag inte hur mitt liv hade varit idag om jag inte tagit det där steget. Steget som gör att jag får anstränga mig lite mer för att andra människor ens ska ge mig en chans. /Elin

Att orka en stund till,

Ibland känner jag en sådan otrolig tacksamhet. Just nu är det en sån period.
Astrid är missnöjd större delen av sin vakna tid och inte bara på kvällarna. Hon börjar när Johan åker till jobbet och lugnar ner sig lagom till dess att han kommer hem. Det enda som hjälper för tillfället är bil och vagnåkning.

Två av dagarna den här veckan har jag varit hos min mamma. Hon har tagit över med sin lugnande effekt och vaggat henne en stund. På köpet har jag fått mat och fika, vilket det annars inte blir så mycket av då Astrid blivit någon typ av mänskligt plåster.
En annan dag var jag på kalas men åkte hem så fort hon började visa tendenser till skrikande. (Jag har lärt mig höra på skriket om det kommer gå över eller inte) Jag blev ändå erbjuden att låna ett rum till att amma. Jag fick frågan om jag behövde hjälp. Jag fick bekräftelse från någon som vet precis hur det känns. Och det var så otroligt skönt!
Idag har Natalie varit här och Astrid sov så skönt på hennes arm en stund.

Hela veckan har jag fått otroligt bra hjälp utan att be om det rakt ut. 
De i min närhet har läst mellan raderna och det är jag så tacksam för!
Tack för att ni känner mig. Tack för att ni får mig orka, en stund till. /Elin

Leder till spontanprat,

Sverige är ett land där det hälsas allt för lite och spontanpratas mycket sällan. Men så fort vi hittar en gemensam kvot med någon är vi då inte omöjliga. Som gravid får man menande blickar från andra gravida, eller avundsjuka. Och som mamma får du en helt ny värld av kontaktnät. Det är som om att barnen tar bort den mentala spärren. I amningsrummet får du frågan hur gammal ditt barn är och om allting går bra. På BVC träffar du någon, för dig, helt främmande person som du plötsligt får reda på ganska mycket om. Allt bara för att ni båda har barn.

Det här tycker jag är väldigt fascinerande.
Du kan få tips och råd av okända människor!
Säga vad man vill om Sveriges befolkning,
men ibland blir jag riktigt imponerad. /Elin

En personlig tränare,

Alla ni skadeglada människor som tjatat om att jag aldrig kommer att få på mig mina kläder igen: in your face! Idag kom jag i mina gamla byxor. Okej, dom sitter kanske inte precis som dom satt förut men jag kom i dom.

Därmed tackar jag Astrid för ett bra jobb. Världens bästa pt.

Hon suger ur mina kilon och får ut mig på vagnpromenader. /Elin

Sova i sin egen säng,

Inatt gav jag operationen sova-i-egen-säng ett seriöst försök. La till och med tillbaka henne efter att jag ammat, vilket resulterade i att jag låg vaken många timmar trots att Astrid sov så gott. Då spjälsängen står precis mot min sida av vår säng är hon max 10 cm och några spjälor längre bort. Men ändå skriker det nej i hela mig. Vid morgonkanten när jag ammat ännu en gång lät jag henne ligga kvar i vår säng och vips så fick jag också sova några timmar. Det är ganska uppenbart att jag inte gör det här för att jag vill. Jag tvingar mig igenom det för att alla andra säger att det ska vara så.

Astrid har sovit i sitt babynest i vår säng, av den enkla anledningen att jag inte vill att hon ska känna samma ensamhet som jag gjorde innan Johan kom in till förlossningen. Nu tänker ni att jag är dum i huvudet och att det var ett jävla tjat om den där förlossningen. Men vet ni? Vissa saker tar man sig bara igenom genom att älta.

Jag ska fortsätta träna på att ha Astrid i sin säng.
Och jag tänker fortsätta att älta min förlossning, 
till den dagen jag kan göra det utan att bli ledsen. /Elin

Agnes visade farmor,

Jag tror verkligen att barn har något viktigt att lära oss. Deras syn på livet är så otroligt vacker. Lillasyster Agnes är ett bra exempel.

Idag var vi hos pappa och fikade. Agnes lekte doktor och tog tempen. "Jag inte kuk" Är du inte sjuk, frågade jag. Hon funderade en stund sedan sa hon: Jag visa min fammor? Innan jag hunnit fråga om hon verkligen sa farmor eller svarat på hennes fråga, som tydligen var ett påstående, hade hon sprungit iväg. I köket hörde jag hur hon sa till pappa att hon ville visa sin farmor. En liten stund senare kom hon tillbaka med pappas telefon i handen och en blick som tindrade mer än någonsin. Med hennes små fingrar drog hon isär fotot, som för att zooma in. Sedan kommer hon fram till mig och säger, med hennes gladaste ton: Titta! Här min fammor! Bilden hon håller upp föreställer farmors gravsten. Det hon zoomat in är fotot utav henne som sitter på stenen. En liten stund senare kliver Kristoffer innanför dörren och Agnes är snabb fram. "Titta min fammor, säger hon glatt. Kristoffer svarar något kort och som för att muntra upp honom forsätter Agnes ivrigt: De din fammor osså!

Agnes är snart tre år och har inget minne av att hon som bebis hann träffa sin farmor innan hon gick bort. Vi har sagt att farmor var jätte sjuk och därför dog hon. Bara av ordet sjuk kopplar hon nu till farmor. Men jag har aldrig sett sådan lycka och stolthet i någons ögon, vars händer håller upp ett foto av en gravsten. /Elin

Älskar mer än förut,

Efter att jag ammat Astrid på natten brukar jag ligga vaken en stund. Lite egentid i mörkret, med Johans snarkningar på ena sidan och Astrids andetag på den andra. Ibland har hon svårt att somna om, är lite orolig i kroppen. Inatt var det så. Därför la jag mig mot henne, så att hon kunde känna mina andetag mot hennes kind.

Ju längre tiden gick desto djupare blev hennes väsande som ska föreställa små andetag. Medan jag ligger där och andas in hennes doft ser jag i ögonvrån hur hennes hand formar en knytnäve i luften. Sedan faller den ner mot mitt ansikte och hennes små fingrar hittar min näsa. Hon tar ett andetag som låter mera som en suck. Plötsligt kommer känslan, från djupet på något sätt. Men lilla vän, jag älskar ju dig!

Där ligger vi och andas på varandra. Och jag förstår, mer än förut, hur otroligt mycket denna lilla människa betyder för mig. Hur otroligt oviktigt allt annat känns. Jag tittar på klockan: 06:09 det här ögonblicket glömmer jag aldrig. /Elin 

Väntar på att flytta,

Sånna här dagar då solen skiner så mycket att jag kan se hur skitiga våra fönster är, då saknar jag att bo i hus. Vi kommer att flytta, någon gång. Tänk att bara kunna gå ut på sin egen tomt. Inte behöva bära upp för en massa trappor eller ta hänsyn till andra.

Att bo i lägenhet har sina fördelar, även om dom inte är många. Men tills vi hittat huset som säger klick vid första ögonkastet får jag njuta utav dom. /Elin

Viktigt att hålla ihop,

Fyra timmars skrik-tid avverkade, idag igen. Fyra timmar av sura miner och trytande tålamod. Fyra timmar av total förvirring och en känsla av hjälplöshet, hopplöshet. Jag står där som en hjälplös förälder och hopplös sambo. Vaggar mitt barn och viskar de finaste orden jag vet. Svarar min sambo då och då genom att överrösta skriket.

Tårarna smyger sig på. Tårarna som säger: jag orkar inte längre. Sedan kommer ilskan. Frustrationen över att jag är redo att ge upp när det bara gått några veckor. Jag måste stå ut, har inget annat val. Men hur i hela helvete ska vi ta oss igenom det här? 

Jag blir rädd för att tanken ens når mig. Har inte råd att tänka negativt.

Jag älskar både min dotter och min sambo, klart att vi fixar det här. /Elin

Astrid kommer först,

Så var det kalasdags igen och jag fick tid över till att fixa håret för första gången på sisådär fyra veckor. Och vad händer? Plattången fungerar inte! Den blir bara ljummen. Så där står jag, med ett hår som ser ut som ett fågelbo och en topp som luktar surt. Lite deo och mascara får jag på mig medans jag tänker ut vilket nytvättad topp jag ska unna mig idag. Ja jävlar va kalasfin hon blir, den där Elin.

Det där med vardagslyx har fått en helt ny innebörd.
Jag kan bli lite sur av tanken. Men så inser jag varför.
Jag har ett barn. Astrid först, mamma sen. Självklart. /Elin

Jag luras inte längre,

April, april! Tänk va kul det var att som barn få säga det efter att ha lurat någon utav föräldrarna eller självaste fröken. Varje gång låtsades dom bli lika förvånade. Den som blev mest lurad var ju jag som faktiskt gick på att dom blev lurade.

Men första april har blivit en viktig dag för mig, i ett annat syfte än att försöka blåsa den jag lever med. Det är ju din dag idag farmor. 63 år skulle du ha blivit och jag skulle ju komma på fika. Du skulle bli sur för att jag köpt blommor och jag skulle bara skratta bort det, säga att det var så lite. Du skulle säga att det räcker med att vi kommer, att din födelsedag inte är något att fira. Men för mig var det de. Och alla dessa jävla "skulle" gör mig galen.

60 år är ingen ålder att avsluta livet vid.
Speciellt inte med så mycket kvar att ge.
Cancern tog min farmor. Fuck cancer. /Elin