Första träffen med föräldragruppen är nu avklarad och det känns helt okej för mig. Johan däremot jublar väll inte sådär jätte högt åt att det återstår tre. På sätt och vis förstår jag. Det mesta som togs upp har man redan vetskap om. Men jag kan tycka att det är skönt att träffa andra par i samma situation. Flera tjejer som är lika rädda för att spräcka hela härligheten när det väl är dags.
Tog upp den punkten under en fika med Johan, mamma och lillebror. Jag berättade om skräcken att helt plötsligt inte ha något ingenmansland kvar. Mamma lugnade med att det inte händer allt för ofta och säkert inte känns för tillfället då man har världens adrenalin påslag och lillebror började nynna på "när vi två blir en"
Det är skönt att kunna skämta om saker och ting.
Verkligheten blir liksom lite mindre läskig då. /Elin
Hej Elin. Jag råkade hitta in till din blogg och såg att du hade gjort en käkoperation. Jag undrar om du skulle vilja svara på lite frågor och funderingar som jag har om det? Det är nämligen så att jag planerar att göra sådan operation och har en del funderingar.
SvaraRaderaDessa funderingar har jag:
- Hur känner du nu, några år efter operationen, skulle du göra operationen om du fick välja igen eller avstå?
- Vad är det jobbigaste efter operationen?
- Känselbortfall, har du haft det och har det försvunnit?
- Hur har du det med känsel i läppen nu?
- Är det någonting som har uppstått efter operationen som de inte sa till dig innan?
- Gick du ner mycket när du fick äta flytande eller gick det bra att få i sig tillräckligt med näring?
Tack på förhand!
Hej Frida! Det är exakt det här jag haft som syfte med bloggen från början. Att ni som ska genomgå något liknande kan fråga vad ni vill och jag ska svara så gott jag kan!
RaderaOperationen räddade mitt liv. Det var det absolut bästa val jag gjort! Innan hade jag så kraftigt underbett att mitt psyke var det som tog mest stryk. Det tog ett tag att acceptera mig själv, trots ett fint bett men idag gör jag det utan problem.
Det som var jobbigast efteråt var att må dåligt, ha ont och må illa. Det är inte så farligt som det låter men för mig vart det psykiskt påfrestande då jag tänkt att den dagen jag opererar mig kommer allt att vända på en gång. Det gjorde det inte, det tar tid. Den första veckan var mörk, sedan hittade jag en helt ny energi till att leva.
Känseln tog en tid att få tillbaka. Än idag har jag en liten punkt på höger sida mellan läppen och hakan där jag har känsel men de känns annorlunda när jag tar där. Känseln i läpparna fick jag tillbaka ganska omgående.
Jag kan inte komma på någonting just nu som dom inte sa innan. Något jag däremot hade önskat är en ungefärlig bild av hur jag skulle se ut. Jag upplevde till en början att jag fick dubbelhaka av den "överflödiga" huden men det var inget som andra tänkte på. Däremot tog det ett tag att få en ansiktsform som jag var nöjd med.
Nej jag gick inte ner. Fick i mig ändå. Mamma mixade all mat och blandade ut med grädde och smör. På så sätt höll jag min vikt, även om jag önskat att jag tappat något kilo eller två ;)
Hoppas att du fått de svar du söker! Du är välkommen att läsa inlägg om operationen och fortsätta ställa frågor. Mejla mig om du vill och lycka till med ditt val av operation! Tjejen_best@hotmail.com