Att gå in i vecka 30 var som att passera någon magisk gräns och jag som hela tiden pratat gott om mina fogar, får plötsligt tillbaka med dubbelt upp. Tröttheten har slagit till som en käftsmäll och kroppen känns inte som den kropp som tillhört mig.
Ett besök hos barnmorskan förklarade det hela. Järnvärdet under 100 bidrar till min orkeslöses. Att bebis börjat borra ner huvudet i mitt bäcken förklarar varför jag helt plötsligt går som en kärring och måste kissa varannan minut.
Det känns okej ändå. Nu vet jag vad saker och ting beror på.
Och det finns åtgärder. Tänk vilken tur att vi lever i Sverige. /Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar