Missfall pratar vi inte om,

Vi firade in det nya året med fina vänner och småttingar. Dessa små liv är de vuxnas allt, vilket jag förstår. När våran prinsessa kommer, finns heller inget alternativ för mig än att värdesätta henne först. Jag känner mig inte utanför, inte bortstött, men dum. För jag har ingenting att tillföra i samtalsämnet om hur mycket mitt barn äter eller vilka sovrutiner vi har. Jag kan vara delaktig i samtalet om hur det är att vara gravid, fram till vecka 29. Längre än så har jag inte kommit. Jag vet inte hur ont en förlossning gör eller hur dåligt man sover de första veckorna med det nya tillskottet.

Men jag vet hur det är att uppleva en förlust. Jag vet hur förjävligt ett missfall känns. Men det är ingenting man pratar om på nyårsafton. Speciellt inte med dom som aldrig ens haft en tanke på att det ofattbara faktiskt kan inträffa. Jag hade inte heller det, missfall fanns inte på kartan. Tills den där lördagen i april då min kropp stötte ut det som skulle bli mitt barn. Där och då insåg jag att livet inte är någon självklarhet. Jag skämdes. Skämdes för att min kropp inte klarade av att bära ett barn. Skämdes för att jag sörjde något vars hjärta kanske aldrig ens hade börjat slå. Men det skulle ju ha blivit mitt barn!

Jag blev gravid igen bara några månader efteråt. Och jag var så otroligt rädd för att behöva uppleva det ännu en gång. Den där upplevelsen jag inte ens önskar min värsta fiende! Jag gick på flera kontroller och ultraljud i början av graviditeten av olika anledningar. Trots att min kropp ibland slagit bakut, så har bebis alla gånger visat sig frisk och kry. Och tanken på att förutsättningarna för att vi får en frisk bebis i mars är 99.9% får mina ögon att fyllas med tårar av glädje. Glädje och en massa kilo lättnad.

Det är klart att det finns dagar, som igår, då jag tänker på hur det varit om jag inte fått uppleva det där. Då hade jag setat med en nyfödd på armen och kunnat delta i samtalsämnet och talat om hur mycket jag sprack vid förlossningen. Och det är klart att det finns dagar då tankarna tar mig till ett annat land. Var det en pojke? Var det två? Varför kunde den inte stanna? Gjorde jag något fel? Det är frågor som aldrig någonsin kommer att få ett svar.

Men jag vet att i min växande mage bor en flicka som beräknas födas i mars. 
Och jag vet att från den nionde juli då drömmen blev verklighet på stickan,
så har jag prioriterat henne först. /Elin