Imorse ville jag inte gå upp. Låg kvar i sängen in i de sista och tänkte: "Nej, jag skiter i det här. Jag stannar hemma så får dom lösa dagen på jobbet bäst dom vill" sedan insåg jag att det inte var så moget tänkt. Tog mig i kragen jag inte hade på mig och gick upp.
Dagen gick och jag överlevde utan att få min lunchrast. Tog igen det hela och fyllde magsäcken med buffé under kvällen. Vi passade på att kika efter säng och skötbord när vi ändå var i stan, han vet precis hur han ska få mig på bra humör. Min Johan.
Senaste tiden har jag tänk på hur han blev min. Hur det gick till när vi träffades första gången och hur vi tog det vidare. Men det blir alldeles för känslosamt och rörigt att prata om. Jag spar det till en annan dag, då hormonerna sover. /Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar