Han gör mig övertygad,

Efter en trevlig lunch-dejt och ett besök hos specialistmödravården kommer jag hem och är ganska slut i både kropp och själ. Bara tanken på att åka och handla för att sedan kunna laga mat får mig att vilja gråta.

Men vad händer?! Johan hjälper mig ner i ett varmt bad medan han själv åker och handlar. Han kommer hem, hjälper mig upp igen och börjar med maten. Jag får order om att gå och lägga mig på soffan och göra ingenting. Sånna här små saker betyder så otroligt mycket för mig! Och jag önskar att jag kunde visa det lika bra som det känns.

För jag lovar att det känns. En känsla av övertygande.
Jag vet exakt varför jag en dag ska byta efternamn. /Elin

Bara en massa sex i tv,

Jag tillhör en av alla dom som måste titta på paradise hotel. Jag är hon som bänkar upp med varm choklad och tandpetare för att hålla mig vaken den där extra timmen. Och det är sjukt. För serien handlar då bara om att supa och knulla. I varje program kommer minst fem kommentarer i stil med: "fan va kåt jag är" eller "hoppas du får kuk inatt" "ska vi knulla?"

Helt plötsligt känner jag mig som en surkärring som inte accepterat dagens ungdom. Samtidigt bor det nog en liten tonåring i mig som fnissar åt det hela tiden. Men jag är inget utav det. Jag är gravid och jag vet exakt vad hormoner är. /Elin

Fick eftermiddagsbesök,

Efter att ha sovit oavbrutet i nästan 5 timmar under natten kände jag mig utvilad. Kröp ändå ner i sängen igen när Johan kom hem från nattskiftet och vips så sov jag igen! Äntligen ett dygn med så mycket sömn jag behöver. Det är värt mer än guld!

Under eftermiddagen fick vi besök av Niclas, Lina och Alva. Hakade på dom in till stan och åt fin onsdagsmiddag! ;) Så mycket mera har vi inte hunnit med idag men det känns faktiskt helt okej, en vanlig vardag helt enkelt.

Dagarna rullar på i sin lilla takt och jag följer snällt med.
Även om jag helst av allt vill ha mars och en bebis här nu. /Elin

Människor som stirrar,

Vi svenskar är så väldigt osmidiga. Jag menar till exempel när vi möter en rullstolsbunden människa. Vi tänker så mycket på att inte titta, att vi i en tydlig markering vrider bort hela huvudet. Tror vi att det känns bättre för människan i rullstolen?

Vi är också ett väldigt nyfiket folk, vi kan ju inte låta bli att titta! Kanske undra vad människan har för problematik bakom sig. Detta är något jag fått testa på sista veckan. Så fort jag kommer gående med mina röda fina kryckor, som jag förövrigt hatar att använda, får jag miljoner blickar. Och det är inte bara min uppfattning! Johan har också reagerat på att folk tittar. På Elgiganten mötte jag en man som tittade på mig, mina kryckor och tillsist frågande på mina ben för att sedan upprepa samma procedur igen. Ungefär som att han inte kunde förstå vilket av mina ben som smärtade.

Jag hade sån god lust att trycka upp kryckan i pannan på gubben och skrika: Jag är inte handikappad, bara jävligt gravid! Men jag hann bara högt och ljudligt säga: Fan va folk glor! Innan Johan sa att vi hade bråttom hem. Och det var väll kanske lika bra det. För allas skull. Men mest den där gubben, som annars fått ett kryckavtryck i pannan. /Elin

Blev mer beroende nu,

Sagt och gjort. En kort shoppingrunda blev det för att införskaffa skötbord och en burk till alla nappar. Nu är listan så gott som avprickad. Lite små saker kvar och vissa större men ingenting vi behöver stressa upp oss för. Jag menar, hon ska bo innanför mitt kött och blod i 8 veckor till. 8 veckor som just nu känns som 80 ungefär.

Säng och skötbord står på plats. Alla hennes kläder och lakan hänger nu på tork. Det var något jag ville få gjort, utifall att jag blir sämre. Då slipper jag känna pressen att ta mig ner i tvättstuga iallafall. Saker att pilla med här hemma finns det alltid. Saker som jag kan göra i sittande eller liggande ställning.

Det är de som gäller. Sitta, helst ligga. Stå och gå korta stunder. Jag får även duscha eller bada på bestämda tider. De tider min sambo är hemma och kan hjälpa mig i och ur. Och det, kära medmänniskor, känns förjävligt. Inte att han behöver lyfta mig helt naken, utan att jag är så otroligt beroende av honom. Mer än någonsin. /Elin

Den dagen glöms det,

Mina vakna timmar om nätterna är antalet fler än de med sömn. Jag drömmer om förlossningen och tänker än mer på den. Jag vet att det kommer gå bra men att hamna i en situation jag aldrig tidigare varit i, är en skräckblandad förtjusning.

Dagarna hemma blir ganska långa när jag inte kan göra så mycket. Men det ska vi råda bot på! Imorgon far vi in till staden för att köpa skötbord med mera, då har jag något att pyssla med en dag eller två. Sedan kan det få stå där och se fint ut i dagarna många.

Dagarna tills vår lilla skatt får se dagens ljus, känns många.
Men jag vet också att när dagen väl är här har jag glömt det. /Elin

Förändra en vanlig dag,

Då det var ett tag sedan sist tyckte min sambo att det var dags för en frukostdejt. Inte mig emot! Sagt och gjort, vi brummade iväg till Brynolf bagare och avnjöt en god smörgås. Passade på att uträtta lite ärenden och tog vägen förbi mamma hem.

Vi har haft en helt vanlig lördag.
Jag undrar hur en sån ser ut sen. /Elin

Så en positiv liten lista,

Efter ett besök hos specialistmödavården tog jag en lunch och shoppingrunda med Natalie. Svar nej, det gick inte fort framåt men vi kämpade på och just nu är jag soffliggandes. Payback is a bitch så att säga, men det var värt varenda minut.

Efter mycket negativt ältande för er läsare, beslutade jag mig för att göra en liten lista på vad som är positivt med att vara gravid och se på tusan, det finns ju faktiskt sånt!

Störst av allt är såklart alla förberedelser och förändringen man står inför. Men bara det faktum att du kan äta vilken tid på dygnet du vill utan att behöva förklara dig, är värt guld. Du har också en anledning till att bli tjock och behöver inte längre dra in magen. Plötsligt får du ett samtalsämne med människor du aldrig tidigare mött och du är aldrig mera ensam. Din sambo kan vissa dagar få förvandlas till slav. Och det viktigaste av allt: Vad du än diskuterar med din partner kommer ditt ord väga tyngst då du är någon form av two-in-one. /Elin

I ett vackert vinterland,

What a day! En helt perfekt vinterdag om jag får säga det själv. Minusgraderna är många men solen lyser starkt med sin närvaro vilket gör att saker och ting känns bra. Det märks att jag varit inne mycket den sista tiden. På väg till föräldragruppen sa jag flertalet gånger: "Titta va fint det är. Kolla vilket vinterland. Titta det glittrar! Ser du hur mysigt det ser ut?! Tycker du inte att det är fint?!" Johan som trott att jag åldrats 50 år på ett dygn, tittar skräckslaget på mig men håller med "Jo, ja det är fint"

Det är verkligen vackert. Som en saga ungefär.
Fast kanske lite bättre. Men bara kanske. /Elin

Slut på jobb för min del,

Jag klarar inte av att vara gravid. Kan inte kalla mig kvinna då min kropp gör allt för att ställa till det. Under hela graviditeten har jag mått ganska bra men det har alltid varit något. Illamåendet fram till vecka 15 räknar jag till det normala. Likaså det låga järnvärdet. Men allt annat då? Operationen av någon äcklig cysta som jag fick på köpet. Alla blödningar, urinvägsinfektioner och hotande missfall. Och nu det här.

Jag vill inte klaga då jag stundvis mått ofärskämt bra men jag blir så ledsen. Känner mig riktigt oduglig när det hela tiden är någonting. Efter läkarbesöket idag blev det skrivet på papper. Det är slutjobbat för min del, på obestämd tid.

Så jag åker hem och viker ihop mina jobbkläder.
Tänk att nästa gång dom används är jag mamma. /Elin

Någon tar mina krämpor,

Jag börjar på riktigt tröttna på de tjejer som inte kan ha en egen graviditet. Jag menar, nog för att alla graviditeten innehåller likvärda stadier osv men det är ganska sjukt att alla "komplikationer" jag mött sker hos någon annan dagen efter.

Jag donar hemma och syr eget, du gör detsamma.
Jag känner mig lite deppig och du blir deprimerad.
Jag får tidiga sammandragningar och du detsamma.
Jag känner av fogarna och det börjar knaka i dig också.
Jag gör ett besök hos förlossningen av olika anledningar
och du åker upp någon dag efter av samma orsaker.

Jag tror säkert att andra kan känna av allt det här, absolut! Men att det blir inom loppet av 48 timmar efter mig i exakt samma ordning, gör det hela nästan lite pinsamt hur uppenbart det är. Så snälla osäkra du, sluta läs min blogg eller inse själv att varje graviditet är unik. Så även din. /Elin

Lite som en spiderman,

Om jag hade kunnat hade jag klättrat på väggarna, så tråkigt har jag här hemma! Hade jag kunnat hade jag gjort någon nytta eller iallafall roat mig med umgänge. Men jag kan inte och det får treåringen i mig att vakna till liv och vråla "kan själv!"

Blev lite mer positiv av ett samtal från pappa. Han kommer med en spjälsäng åt oss imorgon! Och vi själva ska åka och köpa ett skötbord därefter.

Vi har inget bebisrum att inreda, men vi har ett hem.
Ett hem där kärleken är villkorslös och ärlig. Alltid. /Elin

Det är inte likt mig alls,

Jag känner mig svag, sårbar. Min kropp ömmar av smärta och min själ är delad. Jag är en tjej som tar sitt ansvar och fullföljer saker och ting. Ska jag göra något så gör jag det helhjärtat, aldrig några halvdana grejer. Därför var min tanke att jobba sista veckorna innan havandeskapet och liksom avsluta med flaggan i topp. Med den saken ser det ut att gå rakt åt skogen och det gör så ont i mig! Jag får dåligt samvete gentemot mina kunder och kollegor. Tänker mest på vilka konsekvenser jag skapar.

Det här inte likt mig alls, det är inte jag.
Men allting handlar inte bara om mig nu.
Det finns någon där inne värd mer än allt. /Elin

På din stora dag Johan,

Till människan som står ut med alla mina klagomål och krämpor. Till människan som alltid kan få mig på bra humör eller vara den tröstande famnen att gråta ut i. Till människan jag vill leva resten av mitt liv med, till dig Johan. Tack för att du är du och ett stort grattis på födelsedagen!

Att tycka om någon är stort.
Att älska dig är större. /Elin

I din sjukdomshistoria,

I din journal hos läkaren står all information. Vilka sjukdomar eller problem du haft samt vilka eventuella mediciner du tar. De kan gå tillbaka flera år och läsa exakt allt. Detta tycker jag sker på både gott och ont. Vissa saker behöver läkaren veta för att kunna ge dig rätt vård, behandling och bemötande. Men detta system kan också utnyttjas till max. För de gånger läkaren inte hittar några fel eller orkar gå vidare med det hela är det så lätt att plocka något från din tidigare historia och skylla på.

Alltså. Du kan komma till läkaren med ett magsår eller två. 

Eller du kan söka vård för ryggsmärtorna du kämpar med.

Och ändå alltid få frågan hur det är med din spricka i tån. /Elin

Skojar bort verkligheten,

Första träffen med föräldragruppen är nu avklarad och det känns helt okej för mig. Johan däremot jublar väll inte sådär jätte högt åt att det återstår tre. På sätt och vis förstår jag. Det mesta som togs upp har man redan vetskap om. Men jag kan tycka att det är skönt att träffa andra par i samma situation. Flera tjejer som är lika rädda för att spräcka hela härligheten när det väl är dags.

Tog upp den punkten under en fika med Johan, mamma och lillebror. Jag berättade om skräcken att helt plötsligt inte ha något ingenmansland kvar. Mamma lugnade med att det inte händer allt för ofta och säkert inte känns för tillfället då man har världens adrenalin påslag och lillebror började nynna på "när vi två blir en"

Det är skönt att kunna skämta om saker och ting.
Verkligheten blir liksom lite mindre läskig då. /Elin

Är ingen dokusåpa tjej,

Varm choklad är den nya favoritdrycken. Ja, nyttigare saker finns ju att hälla i sig men jag kan inte motstå. Efter en dags jobb traskande i minusgrader mellan kunder, finns det nog inget bättre än att krypa upp i soffan med en kopp framför farmen eller paradise hotel. För jag tittar faktiskt på sånt skit.. Även om det inte går ut på nått!

Om jag fick frågan om att medverka skulle jag tacka nej.
Så pass mycket självrespekt har jag kvar. Men samtidigt.
Hur ofta får man chansen? Once in a lifetime! /Elin

Lägg dig i ett varmt bad,

Varma bad kan vara det skönaste som finns! Det lindrar sammandragningar och minskar på oron. Att få ligga där band kokosdoftande skum är ljuvligt! Jag rekommenderar er alla att testa, avsätta lite tid för att bara få ligga där som en annan badboll. Skumpa runt och tycka att livet är ganska bra ändå.

För i grund och botten är livet jävligt bra.
Det är bara innehållet som varierar. /Elin

Målet med denna vecka,

En ny vecka med nya möjligheter! Ett nytt schema ska testas och en föräldragrupp påbörjas. Hoppas också på att få det där samtalet jag ännu inte mottagit. Ett samtal som förhoppningsvis ska göra min tillvaro lite lugnare, för tillfället.

Målet med veckan är att må bra. Med det menar jag inte att jag behöver le dygnet runt eller alltid vara positiv. Nej, att må bra är att acceptera det faktum att det ibland är okej att inte vara okej. Och ändå vara lugn med det. /Elin

Fixade i lillans garderob,

Jag fick något ryck och började plötsligt tömma en garderob i sovrummet så att jag får in lillans kläder och små tillbehör. Nu är det klart och jag är nöjd. Har lagt upp i storleksordning på olika hyllplan samt skrivit vad det är för kläder. Mest för att underlätta för Johan.. Så att han också kan tvätta och klä på henne sen! ;)

Det känns mer på riktigt för varje dag som går.
Tanken har börjat nå mig. Vi ska bli en familj. /Elin

Trotsade minusgraderna,

Minusgraderna har börjat visa sin rätta sida och vi ser ut att få en vinter ändå. En vit och kall sådan! Trodde nästan att vädergudarna glömt oss..

Vi trotsade minusgrader och snöväder och tog oss in till stan för kalas. På vägen hem tog vi en omväg för att köpa god hämtmat och gottis att fylla skålarna med.

Just nu ligger vi som två paddor på soffan.

Och ni anar inte hur jäkla skönt det är! /Elin

Istället för en partykväll,

Äntligen! På väg hem från jobbet vred jag upp volymen på radion och sjöng med. Där och då fick jag en liten gnista hopp och en väldigt massa ny energi. Då musiken som spelades inte var av den lugnare sorten kände jag plötsligt för att bränna av ett riktigt träningspass. Och hör här, för första gången under graviditeten blev jag partysugen!

Känner för att klä upp mig. Fixa håret. Ha något starkare i glaset för att sedan dansa järnet med härliga vänner. Istället ligger jag i soffan och trycker i mig kalorier medan lillan sparkan. Inser att jag inte skulle byta ut det mot något annat. /Elin

Dessa jävla kommentarer,

Det sämsta med att vara gravid? Alla dessa jävla kommentarer från kvinnor som tidigare varit där och  vet allt. Något som om möjligt är ännu värre: jämförelser.

Jag har många gånger fått höra hur liten mage jag har för min tid som gravid. Och ja, jag trodde nog också att jag skulle vara större vid det här laget men enligt banmorskan är den lagom stor och följer sin kurva. Att jag inte har blivit något typ av valross (ännu..) gör att jag trivs bättre än förväntat i min gravida kropp.

Men dessa antaganden och kommentarer börjar tära på mitt humör, precis som allt annat, jag vet. "Oj, vilken liten mage" eller "du är ju inte stor alls" "du bär ju barnet inåt" "du har inte en speciellt jobbig graviditet va?" din mage ligger ju långt ner" jag har till och med fått frågan om barnet i min mage lever. Och det ska jag tala om för er fick hela mig att frysa till is. Med tanke på att jag varje dag brottas med en ångest och oro för att allt inte står rätt till. Vem du än är, fråga mig aldrig igen. Aldrig någonsin.

Ta dina kommentarer och far någonstans.
Så ska jag och magen växa på, i vår takt. /Elin

Längtar tills dagen är här,

Jag har varken lust eller ork till något alls. Gör mitt jobb och trivs med det, men thats it. Får ett meddelande i chatten och en undran hur jag mår. Jag struntar i att svara då jag inte orkar ta svaret med någon som kanske inte är beredd på det. Får ett sms från någon som undrar om vi ska ses och jag blir så jävla glad över att någon vill träffa mig men jag orkar verkligen inte. Hur svarar man? Ska jag skriva sanningen? Att mungiporna slickar mina knäskålar?

Nej det kan jag inte. För jag är gravid och jag borde vara så jävla lycklig. Glad och tacksam. Och jo, jag är det men jag orkar bara inte dagar som den här. Jag vill att det här ska vara över och det är inte för att min kropp är tung eller osmickrande. Jag vill bara uppleva vid den dagen då jag får upp vår dotter på mitt bröst.

Jag vet att där och då börjar en ny slags oro. Men mellan den tidigare rädslan och kommande oron hinner jag vara världens lyckligaste, en stund. /Elin

30 var någon slags gräns,

Att gå in i vecka 30 var som att passera någon magisk gräns och jag som hela tiden pratat gott om mina fogar, får plötsligt tillbaka med dubbelt upp. Tröttheten har slagit till som en käftsmäll och kroppen känns inte som den kropp som tillhört mig.

Ett besök hos barnmorskan förklarade det hela. Järnvärdet under 100 bidrar till min orkeslöses. Att bebis börjat borra ner huvudet i mitt bäcken förklarar varför jag helt plötsligt går som en kärring och måste kissa varannan minut.

Det känns okej ändå. Nu vet jag vad saker och ting beror på.
Och det finns åtgärder. Tänk vilken tur att vi lever i Sverige. /Elin

Har äntligen berättat det,

  Sagt och gjort. Veckan skulle bestå av utmaningar och den största är nu avklarad. Jag känner mig både glad och ledsen. Lättad och besvärad. Men nu har jag underrättat de kunder jag går till, som ännu inte fått veta att jag ska sluta (gå på mammaledighet)

Det har rent ut sagt varit förjävligt att ha gått dit varje dag i flera månader och hela tiden veta att dagen innehållande detta samtal måste komma. Men allting har en anledning. Nu får jag stå ut sista veckorna med ord som att jag svikit någon osv.

Det är smällar jag får ta. Och jag gör det gärna.
För det här är mitt liv och mina val. Oavsett vad. /Elin

Riktigt utmanande vecka,

En söndag i mjukisbyxor kändes helt rätt efter gårdagens och nattens bravader. Har endast tagit mig ner till tvättstugan samt städat golv här hemma. För tillfället känns det helt okej! Jag behöver inte göra så mycket mer.

Imorgon väntar en ny vecka och nya utmaningar.
Ja tro mig, denna vecka innehåller verkligen det. /Elin

Bebis säger liksom ifrån,

 Jag vet inte hur många mil vi åkt idag, har varit i 3 olika "städer" vilket bebis inte accepterar. Nu ligger jag med sammandragningarna som inte släppt av varken Alvedon, massage eller varma bad. Känner jag min sambo rätt är han lite smått nervös. Har berättat att vi kan vara lugna då bebis snurrar på som tusan där inne och min mage ligger under tillväxtkurvan. Enligt min magkänsla kommer hon stanna 12 veckor till.. Med tanke på att hon är så liten!

Vi får se, en dag i taget och än har jag några veckor kvar att jobba.
Det känns bra, ett sätt att få dagarna att gå. Just nu är väntan värst. /Elin

Sånt som gör mig lycklig,

Imorse ville jag inte gå upp. Låg kvar i sängen in i de sista och tänkte: "Nej, jag skiter i det här. Jag stannar hemma så får dom lösa dagen på jobbet bäst dom vill" sedan insåg jag att det inte var så moget tänkt. Tog mig i kragen jag inte hade på mig och gick upp.

Dagen gick och jag överlevde utan att få min lunchrast. Tog igen det hela och fyllde magsäcken med buffé under kvällen. Vi passade på att kika efter säng och skötbord när vi ändå var i stan, han vet precis hur han ska få mig på bra humör. Min Johan.

Senaste tiden har jag tänk på hur han blev min. Hur det gick till när vi träffades första gången och hur vi tog det vidare. Men det blir alldeles för känslosamt och rörigt att prata om. Jag spar det till en annan dag, då hormonerna sover. /Elin

Finns alltid en till chans,

Andra dagen på året och flera har redan brutit sina nyårslöften. Men vet ni? Det gör ingenting. Det kommer en ny dag. Det finns alltid en andra chans, tro inget annat. Tro på er själva, den enda människan ni faktiskt kan lita på när allt kommer omkring.

Älska dig själv för den du är. Klandra dig inte för den du varit.
Det finns alltid en andra chans. Tro inget annat. /Elin

Missfall pratar vi inte om,

Vi firade in det nya året med fina vänner och småttingar. Dessa små liv är de vuxnas allt, vilket jag förstår. När våran prinsessa kommer, finns heller inget alternativ för mig än att värdesätta henne först. Jag känner mig inte utanför, inte bortstött, men dum. För jag har ingenting att tillföra i samtalsämnet om hur mycket mitt barn äter eller vilka sovrutiner vi har. Jag kan vara delaktig i samtalet om hur det är att vara gravid, fram till vecka 29. Längre än så har jag inte kommit. Jag vet inte hur ont en förlossning gör eller hur dåligt man sover de första veckorna med det nya tillskottet.

Men jag vet hur det är att uppleva en förlust. Jag vet hur förjävligt ett missfall känns. Men det är ingenting man pratar om på nyårsafton. Speciellt inte med dom som aldrig ens haft en tanke på att det ofattbara faktiskt kan inträffa. Jag hade inte heller det, missfall fanns inte på kartan. Tills den där lördagen i april då min kropp stötte ut det som skulle bli mitt barn. Där och då insåg jag att livet inte är någon självklarhet. Jag skämdes. Skämdes för att min kropp inte klarade av att bära ett barn. Skämdes för att jag sörjde något vars hjärta kanske aldrig ens hade börjat slå. Men det skulle ju ha blivit mitt barn!

Jag blev gravid igen bara några månader efteråt. Och jag var så otroligt rädd för att behöva uppleva det ännu en gång. Den där upplevelsen jag inte ens önskar min värsta fiende! Jag gick på flera kontroller och ultraljud i början av graviditeten av olika anledningar. Trots att min kropp ibland slagit bakut, så har bebis alla gånger visat sig frisk och kry. Och tanken på att förutsättningarna för att vi får en frisk bebis i mars är 99.9% får mina ögon att fyllas med tårar av glädje. Glädje och en massa kilo lättnad.

Det är klart att det finns dagar, som igår, då jag tänker på hur det varit om jag inte fått uppleva det där. Då hade jag setat med en nyfödd på armen och kunnat delta i samtalsämnet och talat om hur mycket jag sprack vid förlossningen. Och det är klart att det finns dagar då tankarna tar mig till ett annat land. Var det en pojke? Var det två? Varför kunde den inte stanna? Gjorde jag något fel? Det är frågor som aldrig någonsin kommer att få ett svar.

Men jag vet att i min växande mage bor en flicka som beräknas födas i mars. 
Och jag vet att från den nionde juli då drömmen blev verklighet på stickan,
så har jag prioriterat henne först. /Elin