Snön har lagt sig som ett täcke över den tjocka ytan is som ska föreställa mark. Det är nästan ingen ute nu, klockan är ju inte så mycket än. Snön har täckt igen fotspåren från igår ganska bra och jag blir den första att gå här idag. På ett annat ställe har någon redan gått, fotspåren tyder på att någon halkat till. Jag försöker gå runt den blanka ytan där någon halkat och fnissar lite för mig själv. När ett tjock lager snö täcker backen igen, slappnar jag av och tänker att jag kan gå säkert. En stund senare glider även min fot åt sidan och armarna viftar i stora rörelser, allt för att försöka återfå balansen igen. Jag går irriterat vidare och undrar varför ingen kunde gått här, så att jag kunde se hur halt det var.
Livet är som en vandring i snö. Ibland syns alla andras fotspår bra och det blir lätt att ta sig fram, med hjälp av att kliva i den redan nedtrampade snön. Ibland har någon halkat till, är man smart nog väljer man att ta det lite lugnt just där eller gå en helt annan väg. Men så ibland kommer man till en väg där ingen gått precis innan. Hur gör jag nu? Vart ska jag våga gå? Vilka steg ska jag välja att ta? Det är frågor man ställer sig medans man trippar vidare i hopp om att klara sig. Oftast går det bra, men så tar självsäkerheten över och så plötsligt ligger man där.
Vad säger det här om oss människor? Vi blir så otroligt bekväma när vi har spår att kliva i. Vi lär oss utav andras misstag och vet på så sätt hur vi inte ska göra. När vi sedan står där ensamma blir livet kaos och vi vågar knappt röra oss. Tänk om vi faller och det värsta av allt, tänk om någon skulle se?! Alla är rädda för att vara den första på vägen, den första att ta initiativ. Ingen vill gå ensam. Men vad vi lätt glömmer är att under den tjocka snön och hala isen så har hundratals människor gått varje dag, bara det att vi inte ser det just då. /Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar