1 år efter operation,

För ett år sen var jag mitt uppe i ett tufft dygn, både fysiskt och psykiskt. Jag var söv mellan 8 och 12 så operationen tog väll något kortare än det. Jag minns att det första jag gjorde när jag vaknade var att försöka lyfta upp en hand för att känna att hakan var mindre. När jag gjort det somnade jag om en stund igen. Blodet och saliven rann ut i mungipan. När jag var relativt stabil fick jag byta säng och åka tillbaka till barnavdelningen. Jag mådde illa på ett konstigt sätt.

Fram till 16-tiden sov jag mest. Nu försökte alla få i mig vätska, det var ju så viktigt. Men ingenting smakade bra. Jag rekommenderar inte saft, det smakade ruttet i blandningen med blod. De försökte även få med mig på toa, det är jätte viktigt efter att ha varit sövd. Vid 17-tiden kom mamma och pappa, i samma minut de kom dit började jag kräkas. Det var som om att allting bara släppte. Jag minns inte riktigt hur länge dem stannade eller vad vi pratade om.



Bilderna är tagna dagen efter OP!

När de åkt hem igen kräktes jag 2 gånger till. På natten kunde jag inte sova och kräktes 1 gång till. Då ringde en av natt sköterskorna till min käkkirurg, som mitt i natten fick skriva ut medicin mot illamående och kräkning. Jag fick även dropp eftersom att jag inte kunde behålla någonting. När det var som värst grät jag att jag inte orkade mer, och jag menade det verkligen. Efter alla dessa år jag försökt vara stark, kändes det som om att jag tillslut var på väg att gå av.

Jag tänkte hela tiden på att det var över nu. Allting kunde bara bli bättre. Det sa sköterskan också. Hon strök mig i håret och sa att om jag sov en liten stund så skulle allt kännas mycket lättare, jag ville så gärna tro på hennes ord. /Elin