För 50 veckor sen låg jag och kräktes upp blod som åkt ner i magsäcken under operationen. Jag hade ångest utan gränser och för första gången i mitt liv önskade jag att jag hade kvar mitt underbett. Jag minns natten efter så väl, jag hade lite ont men mådde mest illa. När jag ville kräkas men inte kunde och sköterskan försökte ringa till min käkkirurg medans hon stod vid mig, fick jag fram 4 ord. Jag orkar inte mer. Det var ord som kom rakt ifrån hjärtat. Jag var så otroligt trött efter alla år av komplex och ångest. Någongång säger kroppen ifrån.
Operationen var räddningen i mitt liv. Den botten jag vandrade på innan operationen, den botten önskar jag inte ens min värsta fiende. Operationen ledde till att jag kunde, med en otroligt stark vilja, sluta använda sjal och på så sätt bli av med en bit utav den separationsångest som plågade mig dygnet runt. Jag blev mera öppen som människa, något som jag får bevisat för mig otroligt ofta.
Idag vågar jag ta kontakt med nya människor och visa vem jag är.
Idag vågar jag ta chanser och vet att det finns inget som heter fel.
Idag vågar jag bjuda på en bit utav mig och ta allt med en nypa salt.
Men framför allt så vågar jag leva och det älskar jag att göra. /Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar