Ju fler människor jag möter desto mer inser jag hur orättvist livet faktiskt är. Vissa verkligen glider igenom livet och andra får ta hur många smällar som helst. Det är i dom stunderna jag undrar hur mycket smärta en människa kan ta. Dom där stunderna när vi pratar och du delar med dig mer och mer utav dig själv. Jag uppskattar det enormt mycket och du ska veta att jag beundrar dig, igenom allt.
Vi är alla olika bra på att förstå oss på varandra och händelserna i varandras liv.
I mitt liv finns personer som verkligen försöker förstå och det värmer, men få personer kan verkligen, verkligen förstå rakt igenom hur det är. Och det är inget konstigt med det, ingen förstår helt fullt ut. OM man inte själv varit där. Därför kan jag inte ens tänka mig allt du fått känna och uppleva, jag vill inte tro att det är sant. Men jag försöker och jag hoppas att det räcker. Du förstår mig utan att jag ens sagt ett ord. Du känner känslan utan att jag ens försökt förmedla den. Och jag vill att du en dag förstår hur mycket det betyder för mig, hur bra du faktiskt är.
Det är sånt här som får mig att inse att jag faktiskt är glad för det jag gått igenom, det har ju format mig till den jag är idag. Och på något konstigt sätt kan jag inte låta bli att tacka någon där uppe för all smärta och alla smällar du fått tagit, för jag vet att utan det hade våra vägar aldrig passerat varandras. /Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar