Innan det är för sent,

Mitt liv har varit rikt på möten med andra människor. Möten som oftast gjort mig till en lyckligare och lite bättre medmänniska. Möten som har förändrat mitt liv. Sedan finns det möten med människor som vi kan se som onödiga. Jag tänker på alla de möten som tryckt ner mer än vad det lyft upp. Sådana möten har vi nog alla varit med om. Och det är viktigt. För utan de dåliga mötena hade vi inte heller kunnat uppskatta de lyckade. Är ni med i mitt i-natt-mössan-snackande?

"Well you only need the light when it's burning low
Only miss the sun when it starts to snow

Only know you love her when you let her go

Only know you've been high when you're feeling low

Only hate the road when you’re missin' home

Only know you love her when you let her go"

Lite såhär tror jag att det är. Vi vet inte vad vi har tills vi förlorat det.

Varför kan vi inte bara lära oss uppskatta, beundra och älska i tid? /Elin

Säg hej till sittdelen,

Liggdelen är nu ett minne blott. Kommer aldrig mer tvinga ner Astrid i den efter att ha sett hur bra det funkade med sittdelen. Hon blir fyra månader på onsdag och jag tillhör en av alla de mammor som inte förstår sig på stress-mammor. De mammor som stressar fram sitt barns utveckling och börjar med sittdel med mera innan barnet är redo. Men nu går jag emot mig själv! Astrid satt så nöjd och glad i halvliggade läge. Sedan somnade hon (!!) och jag ändrade till helt liggande. I princip ligger hon lika mycket i båda delarna, så varför utmana ödet?!

Så bort med liggdel och på med sittdel.
Hej igen ni ljuvliga morgonpromenader! /Elin

Barnvagn och ballong,

Regnet öser ner och både cityfestivalen och suradagarna är i full gång. Jag imponeras av alla de människor som orkar göra sig snygga och faktiskt bidra med sitt umgänge i dessa evenemang en sån här kväll. Jag hade nog varit en av alla dom för bara ett par år sedan. Idag är jag mamma och alldeles bekväm för mitt eget bästa.

Under gårdagens titt på cityfestivalen dundrade vi fram med barnvagn över kullersten. Sedan kommer kommentaren: "Det trodde man inte för tio år sedan, att man skulle gå här med barnvagn och ballong"

För fem år sedan var jag förfriskad och fri från förstånd. Det var kul, då. Sedan fick jag nys om livet. Och jag insåg att det fanns något som var vackrare. /Elin

Blir glad av sin pappa,

Vi hade en mysig kväll med några vänner på stan. Cityfestivalen var i full gång trots att regn och rusk hängde i luften. Vid ett utav stånden fick jag syn på en så otroligt söt t-shirt som bara fanns i storlek 80, idag är Astrid mellan storlek 56 och 62.. Men jag var tvungen att ha den! På framsidan var en tryckt text: "När Gud gjorde papporna, gav han mig den bästa!!"

Sista tiden har hon verkligen fattat tycke för Johan och det är så kul att se! Skönt med lite avlastning också om inte annat. Men hon blir verkligen glad av att se honom. När hon är i min famn och Johan är i närheten, för att sedan gå iväg en sväng, börjar hon gnälla och fortsätter tills han kommer tillbaka.

"Om du inte fanns, vem vore jag då?

Du tände hoppet, som svek mig förut.

Jag gick i en dimma, från morgon till kväll.

Du fick mig att vakna och älska mig själv" /Elin

Det kan gå åt skogen,

Det är ganska dålig stämning här hemma vid nattningarna, dag som natt. Astrid är inne i en klängperiod, den värsta hittills, och panikskriker av allt som ger antydan till sömn. Det vill säga om jag lägger henne i sovposition, går en promenad med vagnen eller åker bil. Det är som gjort för ett tredje världskrig. Ett världskrig jag just nu inte har rustning till att klara av.

Astrid skriker. Vi får skrika till varandra för att kunna kommunicera.
Och för en stund får jag känslan av att det här kan gå åt helvete. /Elin

Låt mig vara soldaten,

Hur ska jag se på dig? Jag försöker att vara som vanligt. Lyssna när du behöver, trösta vid rätt tillfälle och prata om annat i vardagen. Men hur vet jag att det är rätt? Hur vet jag att det jag gör räcker till? Kanske finns det inget rätt, inte heller något fel. Jag känner mig otillräcklig även om jag säkert räcker alldeles perfekt.

"Jag har sett hur den där skiten alltid tär på dig
Jag kommer kriga för din skull och finnas där för dig
När du stupar nästa gång så vill jag bära dig, 
låt mig vara din soldat" /Elin

Alla pappor kan också,

Tänk att det ska behöva hända något för att jag ska släppa min mamma-roll en stund och helt lämna förtroendet åt Johan. Jag vet ju att han kan men ändå ska jag lägga mig i! Inatt hade jag inget val. Då smärtorna var kroppens rop på hjälp ringde jag hem Johan från jobbet som i sin tur ringde ambulans. Nu är jag inlagd och känner stressen inför morgondagen. Det är begravning och jag ska vara med. Jag måste hem ikväll!

Jag har fått morfin och allt jag tänkt på är Astrid. När klockan blev fyra inatt tänkte jag att nej nu borde Astrid vakna och Johan ska ge henne mat. Innan det kommer hon skrika lite. Sen måste han komma ihåg och byta blöja. Hoppas det går smärtfritt till att få henne att somna om igen. Innan dom kom in för att hälsa på mig gick tankarna.. Hoppas han kommer ihåg att ta med sig mat och ombyte. Tänk om han tar på henne omatchande kläder? Hoppas han vet vart strumporna finns. Har han kommit ihåg att ge henne magdropparna? Ja ni hör ju hur höga förväntningar jag har på min sambo.. När jag är hemma tvekar jag inte en sekund. Och det kommer jag inte göra i fortsättningen när jag inte är där heller!

Johan kommer in på rummet med skötväskan och väskan med ersättningen på ena axeln. I andra handen bär han Astrids bilbarnstol innehållande en Astrid med matchande kläder! I väskan fanns ombyte, ersättning och en leksak! Pappor kan också, om dom bara får chansen. /Elin