Blev plötsligt så tungt,

Just ikväll är jag svag. Johan sover. Astrid sover. Jag ältar.
När ska tankarna lämna mig? När ska jag kunna gå vidare och fortsätta leva i min lyckliga bebisbubbla på heltid?

Jag tänker igenom allt, försöker minnas detaljer. Tills det känns som om att jag ska gå sönder. Kryper närmre Astrid och lyssnar till hennes andetag. Vill väcka Johan och be honom hålla om mig. Älskling, håll om mig så att jag inte faller isär. För det är exakt så det känns. Jag kommer gå sönder och bara ni kan göra mig hel. /Elin

Du som tappat hoppet,

Till dig som någon gång upplevt sorg. Till dig som har dåligt självförtroende. Till dig som fått missfall. Till dig som tycker att skolan är piss. Till dig som har en tuff graviditet. Till dig som kämpar med vikten. Till dig som har ett förhållande, du tror är på väg käpprätt åt helvete. Till dig som känner dig ensam. Till dig som får ångest av tanken på pengar. Till dig som upplever din vardag som kaos. Till dig som tröttnat på bebis-skrik. Till dig du kära medmänniska vill jag säga en sak. Det går över. Även brustna hjärtan kan läka. Ett tappat självförtroende kan plockas upp. Allting löser sig, på ett eller annat sätt. Tro mig.

I huvudet har jag gjort slut med min sambo både en och två gånger. I huvudet har vi fått ekonomisk kris tusen gånger om. I huvudet hoppade jag av skolan varje fredag. I huvudet har jag skakat Astrid i ett desperat försök att få tyst på henne. Men läs vad jag skrev, i huvudet. Det är skillnad på huvud och handling, tankar och verklighet.

Vi är inte mer än människor. Livet är upp och ner.
Men glöm inte vad jag sa. Det går över. Jag lovar. /Elin

Ni som bara tar efter,

Är det inte ganska otroligt hur två graviditeter kan ha exakt samma förlopp, med två dagars fördröjning? Ganska sjukt att de två bebisar som legat i olika magar sedan kommer ut med några veckors mellanrum och ändå har exakt samma utveckling?! Sånt gör mig både irriterad och besviken. Ska jag behöva sluta skriva om hon som är mittpunkten i mitt liv?

Mitt inlägg om ersättning verkar ha fått halva Västmanland att vilja sluta amma och det var inte tanken! Helt plötsligt finns andra bebisar som från ingenstans inte längre blir mätta eller har slutat tagit bröstet. Seriöst, lägg av. Hade jag kunnat hade jag låtit Astrid äta av mig i sex månader! Ni anar inte hur ont det gör i hjärtat när Astrid, i väntan på att flaskan ska bli sval, vänder sig mot mig och pickar på bröstet.

Vi får inte sova hela nätterna och det är inte så jävla smidigt.
Så ni som kan råder jag absolut till att fortsätta amma, försök!
Och snälla snälla snälla. Skaffa er egna personligheter. /Elin

Internationell mensdag,

Hur många hade koll på att det var internationella mensdagen idag? Jag själv visste inte ens att en sån dag fanns! Har nyhetsmorgon att tacka för informationen. Frågan är ju hur man firar?!

Jag och Astrid åkte till mamma och åt jordgubbsglass.
Det var det närmsta mens vi kunde komma idag! /Elin

Det första lilla skrattet,

Igår fick jag höra det där lilla ljudet, väl värt att vänta på.
Astrid skrattade och jag har aldrig hört något vackrare. /Elin

Det fick bli ersättning,

"Men du ääärr inte en sämre mamma för att du slutar amma" Nej, jag vet det.

En bra mamma gör vad som är bäst för sitt barn och amning är inte det bästa för Astrid. Så uttryckte Johan det och en stor sten föll från mitt hjärta. Han har uppmuntrat till att ersättning finns och stöttat mig med amningen. Hjälpt till så gott han kunnat genom att komma med tips och råd. (Han kan nästan mer än mig!!) BVC har sagt att jag får göra som jag vill men självklart tycker dom att det är bra med mammor som vill amma sina barn. Men så sa sköterskan något som fick mig att tänka till: "det är inte meningen att man ska amma sönder sin existens"

Det var exakt vad jag höll på att göra. Amningen blev bara en enda stor stress och ångest. För jag visste att Astrid skulle få ont efteråt. Visst, jag kan äta mat fri från både soja och mjölk men det var inte så lätt. När Astrid själv dessutom började vägra bröstet blev valet enkelt. Trots det övervägde jag länge och tårarna blev många.

Idag äter Astrid bara ersättning som är fri från både soja och mjölk och jag har aldrig haft en gladare bebis. NU förstår jag alla er som säger att den här bebistiden är mysig. Astrid skriker inte längre när hon bajsar, har nästan inga gaser, kräks inte kaskader, sandpappers-hyn har har blivit len, skorven börjat försvinna och hon kan sova längre stunder utan att vakna med magknip.

Nu kan hon slå upp sina ögon på morgonen och le det första hon gör.

I samma stund inser jag att det här var det bästa valet jag gjort. /Elin

Förlossningsberättelse,

Idag är det morsdag. En dag då alla mammor ska hyllas. Dagen till ära har jag samlat information, styrka och mod till att dela med mig av min förlossningsberättelse.

Natten till den första mars vaknade jag 03:49 med en konstig känsla i magen. Utanför föll snöblandat regn och av någon konstig anledning tänkte jag "det snöade när jag föddes också" Magknipen kom var tionde minut och efter flera toabesök utan resultat slog mig tanken att det kanske var igång. Därför valde jag att inte väcka Johan. Tänkte att han behöver all energi han kan få, utifall att. När klockan närmade sig sju på morgonen och jag fortfarande inte somnat om gick jag upp för att äta frukost. Skulle precis slå mig ner i soffan då jag känner att vattnet går. Samtidigt som jag springer till toaletten ropar jag åt Johan i ren panik: "älskling, vattnet går!!" Yrvaken frågar han: "på dig?!" och kommer till toaletten för att lugna en skakig mig.

Jag ringer till förlossningen som ber mig äta frukost i lugn och ro för att sedan komma in och konstatera vattenavgång och kontrollera att bebis mår bra då jag "bara" var i V.37 (36+6) Någon frukost blir det inte men en väldans massa byte av kläder. Johan åkte för att tanka bilen samt bädda in sätet med handdukar. Jag själv satt på toa tills det var dags att åka. Väl på förlossningen konstaterades vattenavgång med klart fint vatten, dock inga värkar. Dom fick vi åka hem och invänta. På vägen hem stannade vi till vid brynolf bagare. Johan sprang in och köpte varsin lyxmacka och munkar. Nu skulle vi fira att vi inom två dygn skulle bli föräldrar!

Dagen går. Vi försöker sova och äta så att vi har energi inför livets viktigaste lopp. Vid 16 börjar jag känna av små värkar. De kommer ganska oregelbundet hela kvällen. Vid 21:30 tycker Johan att jag ska ringa förlossningen och då värkarna kommer med allt från 2-10 minuters mellanrum, lyder jag. Barnmorskan i luren svarar glatt att min kropp är bra som kommer igång av sig själv och hälsar oss välkomna in. I bilen får jag värkar med exakt 6 minuters mellanrum. Likadant inne på förlossningen. 

Jag är öppen två cm och förbereder mig på att bli hemskickad. Istället blir jag erbjuden att stanna kvar då jag ser så nervös ut och det står i min journal att jag har förlossningsrädsla. Efter mycket om och men, lugnande ord om att detta kommer ta lång tid och ett väldans velande bestämmer vi tillsammans att jag ska stanna kvar och Johan åka hem, så att vi båda får sova. Barnmorskan övertygar oss om att dem ska höra av sig till Johan så fort det händer grejer.

Jag får ett rum och en nattskjorta. En barnmorska kommer in med en så kallad "sovdos" vilket betyder två alvedon och en lugnande tablett. Jag tar bara två alvedon, mumlar något om att dom inte behöver dra alla över en kam och ge lugnande. Johan åker hem och jag lägger mig för att sova. Ganska snabbt inser jag att det inte kommer gå. Smärtan blir värre och ett illamående tar vid. Strax efter 01 tittar barnmorskan in och undrar om jag somnat. Jag svarar att det inte går att sova med denna smärta. Hon svarar att det kan vara så. Sedan börjar mina kaskad spyor. Jag larmar och talar om att jag kräks för att det gör så ont. Får till svar att jag inte kan få något mer läkemedel för att jag bara är i latensfasen. Så fortsätter natten. Jag kräks och larmar. Går på toa, blir svimfärdig, larmar och får hjälp tillbaka till sängen. Sover inte en blund. Vid 05 på morgonen larmar jag och talar om att det känns annorlunda. Jag får inte ens behålla vatten och i ren förtvivlan frågar jag vad jag ska göra. Personalen som svarat på mitt larm säger att jag ska slänga kräkpåsen i soporna när jag är klar. Då brister det. Personalen går och jag gråter.

Vid 07 kommer morgonpersonalen. Barnmorskan Anna och studenten Elin presenterar de sig som. Dem tar sig tid att lyssna på hur min natt varit. Kopplar ett CTG som inte visar så mycket värkar. Men när jag säger att värkarna bara sitter i ryggen känner dem i stället på min mage och konstaterar värkar var 5:e minut som varar i 30-40 sekunder. Kort men intensivt sa Elin. Vi kommer överens om att jag ska äta frukost och sedan få akupunkturnålar och ta ett varmt bad. Jag kommer bara till toaletten och tänker att helvete vad ont det gör och vad konstigt det känns. Larmar och frågar om jag kan få frukost på rummet istället. Men någon frukost går inte ner. I väntan på akupunktur blir smärtan så intensiv att jag åmar mig och skriker. En städerska kikar försiktigt in och hämtar personal. När Elin och Anna kommer in står jag vriden på alla fyra (en väldigt konstig ställning) håller mig i sängbordet och säger att dom minsann får snitta mig, att jag aldrig kommer klara smärtan. "Om det här bara är latensfasen kommer jag dö" säger jag och känner hur jag menar varje ord. Påminner mig själv om min låga smärttröskel.

Jag ser hur de kastar en blick åt varandra. Säger bestämt att dom måste undersöka mig innan nålar sätts. Genom en värk håller barnmorskan isär mina ben och studenten undersöker. Jag ser hur hennes hand fortsätter inåt och sedan ett stort leende på hennes läppar. "Ja, det är öppet tio. Inga kanter kvar och huvudet står i spine" Barnmorskan ler till svar och säger att vi måste ringa hit pappan nu. Jag ber henne göra det och drabbas av panik. Jag förflyttas till en förlossningssal och skriker att jag bajsar på mig. Vet att jag trycker för att göra det, utan resultat. Det trycket neråt stjärten var nog det värsta. Barnmorskan som varit och ringt Johan kommer tillbaka och säger "Om du vill trycka på så får du" Jag tänker att jag för fan inte kan krysta om inte Johan är här och ber henne istället att visa mig hur lustgasen fungerar. Den blev min stora räddning.

Lite mer än 20 minuter senare kommer Johan in till förlossningen. Jag kämpar på med lustgasen och säger några udda grejer. Har svårt att skilja på värk och icke-värk. Efter att ha haft Johan hos mig i 30 minuter och krystat i 12 utav dom föds våran Astrid när klockan slår 09:37. Hon skriker genast och efter att dem torkat av henne får jag upp henne på bröstet. Moderkakan kommer strax därefter och sedan påbörjas åtgärder av skönhetsproblemen som uppstått. För att inte tänka på vad dem gör mellan mina ben har jag Astrid kvar på bröstet och Johan påminner mig om hur fin hon är. Sedan får vi det traditionella fikat och rosa nålen att sätta på tavlan. Efter ett blodtrycksfall på toaletten får vi åka upp till BB några timmar senare. Vi stannade i två nätter innan vi åkte hem för att påbörja familjelivet.

När någon frågar mig hur förlossningen gick vet jag än idag inte vad jag ska svara och Astrid är snart tre månader. Jag brukar säga: Det gick bra men det var dåligt. För personalen som förlöste mig var helt underbar på alla sätt och vis med både mig och Johan. Men nattpersonalen som jobbade borde verkligen byta jobb. Jag har fått se min journal och det finns ingen anteckning från hela natten. Mellan 22:00 vid inskrivningen och 07:00 då morgonpersonalen kom, finns inte en endaste notering om att någon personal varit hos mig. Det står ingenting om att jag larmat och haft ont eller att jag kräkts och inte ens fått behålla vatten. Och det är där felet ligger. Ingen undersökte mig. Ingen trodde på mig och jag har aldrig känt mig så ensam.

Det här är en känsla som kan komma över mig rätt som det är. Kan få mig att gråta på bara några sekunder. Få mig att känna mig lika svag som jag gjorde då, trots att jag måste varit starkare än någonsin förut. Det har tagit tid, det kommer att ta tid. Det måste få ta tid och det är helt okej.

Sedan ser jag Astrid och påminner mig själv om att för henne,
skulle jag göra det tusen gånger om. Astrid, min Astrid.  /Elin