Syskonkärlek,

Dålig kväll, tack vare dig. Du är så egoistisk.. Så mycket du får av mig, men vad får jag tillbaka? Jag ger och ger och ger, allt jag får tillbaka det kommer som en smäll i ansiktet. Och jag tror inte du förstår vilka konsekvenser det ger. Har inte du fattat hur viktigt det är att vi håller ihop?! Tänk efter.

Du är min lillebror, oavsett om du vill eller inte, och jag älskar dig mer än något annat på jorden men ibland kan du få mig att må så sjukt dåligt. Jag behöver dig, vi behöver varandra. Blod är tjockare än vatten och det får inte glömmas bort. /Elin

Sjukdom och lidande,

En och samma person kan inte ta hur mycket smärta som helst. Kroppen ger upp tillslut, likaså psyket. Det gör ont både psykist och fysiskt, en smärta som vi andra inte kan mäta. Vore det inte bättre att antingen vara frisk eller bara dö sådär snabbt. Jag menar, det är ju bättre att dö lycklig än att dö i lidande. Så skulle jag vlja att det var. Om man nu inte kan bli frisk igen.. Men OM det är så att det är meningen att den sjuka ska dö, då önskar jag att det går fort. För ingen, jag menar verkligen ingen, ska behöva ta det lidandet.

Jag önskar absolut inte livet ur någon "men för den som sjukdom blott är givet är döden skönare än livet" /Elin

36 veckor efter operation,

Idag hade jag tid hos tandhygienisten. Det gick bra, skrapade bara lite tandsten. Men usch vad jag mår dåligt utav lukten, stället, allt där. Jag har aldrig haft tandläkar skräck förut. Men nu, efter allt jag gått igenom så ryser jag av bara tanken. Fick tårar i ögonen när hon höll på i munnen så att hennes handskar hamnade precis under näsan. Lukten, jag känner så väl igen den. Synen utav alla slangar, det är inte första gången jag ser dom. Jag mådde dåligt resten utav kvällen. Det hade liksom satt sig kvar i huvudet. Undra varför det blir såhär?

En konsekvens är en rest utav en handling. Det här var en konsekvens som visade sig 36 veckor senare, men som jag måste lära mig att leva med. /Elin

Shepherd of my soul,

Jag är okej. Jag lever, jag andas, jag gör. Jag kan inte klaga, till skillnad mot min stålkvinna som ligger på sjukhuset. Någon äcklig jävla sjukdom tar över hela dig. Det är helt otroligt vad orättvist livet är. Därför är jag glad att jag har ett liv, jag lever. Jag har vänner på alla möjliga nivåer. Olika årgång på dem så att säga. Men det är det jag gillar. Personer jag ganska nyligen lärt känna, litar jag på. Det känns helt fantastiskt. Jag vill gå på mässa. Bara få vara. Lyfta fram min tacksamhet och känna att någon förstår utan att jag behöver säga ett ord.

"Shepherd of my soul, I give You full control
Wherever You may go, I will follow
I have made a choice, To listen for Your voice
Wherever You may lead, I will go" /Elin

Ingenting finns kvar,

För ett år sen hade jag just fått höra ord som jag aldrig trodde skulle komma ur min pappas mun. För ett år sedan rasade hela min värld. För ett år sedan var den här dagen en början på det galna år som skulle komma. För ett år sedan tappade jag all respekt för min förebild. Sedan den dagen är min familj inte sig lik, inte någonstans. Det har gått fort, jag hänger inte med och när jag tänker efter vet jag inte om jag ens fattat att min familj inte längre är en hel familj.

"Dina ögon den stunden, jag minns dem så väl. Din hand i min kändes stel och kall. Jag förstod på en gång, men jag vågade inte tänka. Jag bad inom mig, säg det inte nu. Det finns ingenting kvar, jag vill inte mer. Men orden de försvann, uti ett tomrum av förtvivlan. Och jag ville inte tro dig.

Tills du rörde mig, jag kände ingenting. Tills du log mot mig, och ingenting fanns där. Tills du höll om mig, när jag skakade av sorg. Men det enda du sa, ingenting finns kvar.

Mitt hjärta den stunden, hade slutat att slå. Jag var tom inom mig, och jag kände dig inte mer. Allt jag sa var förgäves, men jag ville inte ge upp. Finns det nånting jag kan göra, snälla säg det nu. Det finns ingenting kvar, jag vill inte mer. Du sa det igen. Jag blundade hårt och tårarna kom, och jag ville inte tro dig" /Elin

UngKulturNatt,

Efter att ha varit duktig och jobbat extra mellan 7 och 16 så cyklade jag hem så snabbt jag kunde och hoppade in i duschen. Den här kvällen hade jag nämnligen planerat att gå på UngKulturNatt i Folketspark. Alltid lika mysigt med en massa människor, men den här gången var det inte som jag trodde. Den här gången var lite.. inte kaos, eller jo. En inre kaos i mig. Men trots allt en helt okej kväll. När jag kom hem kände jag mig så otroligt tom, men ändå helt proppfull utav känslor. Som om någon jag delat min lycka med, kväver den. Jag vet inte varför..

"Jag la min lycka i dina händer, det var ingenting du bett mig om. Om det här är platsen där allt tar slut, så säg vad du ska säga och gör det nu"/Elin

Shopping behov,

Den senaste tiden har jag gjort av med ofattbart mycket pengar på egentligen ingenting. Eller ja, kläder. Men jag har blivit helt galen. Om jag går på stan så verkligen måste jag hitta något. Jag kan gå in i samma affär 5 gånger om. Jag har massa kläder i garderoben som har prislappen kvar, ändå åkte jag in till stan för att hitta något nytt tills ikväll då vi ska fira Rebecca som fyller 18. Inte nog med att jag måste ha något, jag är beredd att ge hur mycket pengar som helst. Och på ett sätt är det skönt att inte ens behövs titta på prislappen. Men det blir liksom överdrivet. Nej Elin, dags för skärpning! Jag ska förbjuda mig själv att shoppa nu, vi börjar med en vecka från och med nu så får vi se hur det går. Men nu är det Fredag och jag är taggad på att fira Rebecca, så. Don´t think. Just do it.

"I don't care if monday's black. Tuesday wednesday heart attack.
Thursday never looking back. It's friday i'm in love" /Elin