Blev plötsligt så tungt,

Just ikväll är jag svag. Johan sover. Astrid sover. Jag ältar.
När ska tankarna lämna mig? När ska jag kunna gå vidare och fortsätta leva i min lyckliga bebisbubbla på heltid?

Jag tänker igenom allt, försöker minnas detaljer. Tills det känns som om att jag ska gå sönder. Kryper närmre Astrid och lyssnar till hennes andetag. Vill väcka Johan och be honom hålla om mig. Älskling, håll om mig så att jag inte faller isär. För det är exakt så det känns. Jag kommer gå sönder och bara ni kan göra mig hel. /Elin

Du som tappat hoppet,

Till dig som någon gång upplevt sorg. Till dig som har dåligt självförtroende. Till dig som fått missfall. Till dig som tycker att skolan är piss. Till dig som har en tuff graviditet. Till dig som kämpar med vikten. Till dig som har ett förhållande, du tror är på väg käpprätt åt helvete. Till dig som känner dig ensam. Till dig som får ångest av tanken på pengar. Till dig som upplever din vardag som kaos. Till dig som tröttnat på bebis-skrik. Till dig du kära medmänniska vill jag säga en sak. Det går över. Även brustna hjärtan kan läka. Ett tappat självförtroende kan plockas upp. Allting löser sig, på ett eller annat sätt. Tro mig.

I huvudet har jag gjort slut med min sambo både en och två gånger. I huvudet har vi fått ekonomisk kris tusen gånger om. I huvudet hoppade jag av skolan varje fredag. I huvudet har jag skakat Astrid i ett desperat försök att få tyst på henne. Men läs vad jag skrev, i huvudet. Det är skillnad på huvud och handling, tankar och verklighet.

Vi är inte mer än människor. Livet är upp och ner.
Men glöm inte vad jag sa. Det går över. Jag lovar. /Elin

Ni som bara tar efter,

Är det inte ganska otroligt hur två graviditeter kan ha exakt samma förlopp, med två dagars fördröjning? Ganska sjukt att de två bebisar som legat i olika magar sedan kommer ut med några veckors mellanrum och ändå har exakt samma utveckling?! Sånt gör mig både irriterad och besviken. Ska jag behöva sluta skriva om hon som är mittpunkten i mitt liv?

Mitt inlägg om ersättning verkar ha fått halva Västmanland att vilja sluta amma och det var inte tanken! Helt plötsligt finns andra bebisar som från ingenstans inte längre blir mätta eller har slutat tagit bröstet. Seriöst, lägg av. Hade jag kunnat hade jag låtit Astrid äta av mig i sex månader! Ni anar inte hur ont det gör i hjärtat när Astrid, i väntan på att flaskan ska bli sval, vänder sig mot mig och pickar på bröstet.

Vi får inte sova hela nätterna och det är inte så jävla smidigt.
Så ni som kan råder jag absolut till att fortsätta amma, försök!
Och snälla snälla snälla. Skaffa er egna personligheter. /Elin

Internationell mensdag,

Hur många hade koll på att det var internationella mensdagen idag? Jag själv visste inte ens att en sån dag fanns! Har nyhetsmorgon att tacka för informationen. Frågan är ju hur man firar?!

Jag och Astrid åkte till mamma och åt jordgubbsglass.
Det var det närmsta mens vi kunde komma idag! /Elin

Det första lilla skrattet,

Igår fick jag höra det där lilla ljudet, väl värt att vänta på.
Astrid skrattade och jag har aldrig hört något vackrare. /Elin

Det fick bli ersättning,

"Men du ääärr inte en sämre mamma för att du slutar amma" Nej, jag vet det.

En bra mamma gör vad som är bäst för sitt barn och amning är inte det bästa för Astrid. Så uttryckte Johan det och en stor sten föll från mitt hjärta. Han har uppmuntrat till att ersättning finns och stöttat mig med amningen. Hjälpt till så gott han kunnat genom att komma med tips och råd. (Han kan nästan mer än mig!!) BVC har sagt att jag får göra som jag vill men självklart tycker dom att det är bra med mammor som vill amma sina barn. Men så sa sköterskan något som fick mig att tänka till: "det är inte meningen att man ska amma sönder sin existens"

Det var exakt vad jag höll på att göra. Amningen blev bara en enda stor stress och ångest. För jag visste att Astrid skulle få ont efteråt. Visst, jag kan äta mat fri från både soja och mjölk men det var inte så lätt. När Astrid själv dessutom började vägra bröstet blev valet enkelt. Trots det övervägde jag länge och tårarna blev många.

Idag äter Astrid bara ersättning som är fri från både soja och mjölk och jag har aldrig haft en gladare bebis. NU förstår jag alla er som säger att den här bebistiden är mysig. Astrid skriker inte längre när hon bajsar, har nästan inga gaser, kräks inte kaskader, sandpappers-hyn har har blivit len, skorven börjat försvinna och hon kan sova längre stunder utan att vakna med magknip.

Nu kan hon slå upp sina ögon på morgonen och le det första hon gör.

I samma stund inser jag att det här var det bästa valet jag gjort. /Elin

Förlossningsberättelse,

Idag är det morsdag. En dag då alla mammor ska hyllas. Dagen till ära har jag samlat information, styrka och mod till att dela med mig av min förlossningsberättelse.

Natten till den första mars vaknade jag 03:49 med en konstig känsla i magen. Utanför föll snöblandat regn och av någon konstig anledning tänkte jag "det snöade när jag föddes också" Magknipen kom var tionde minut och efter flera toabesök utan resultat slog mig tanken att det kanske var igång. Därför valde jag att inte väcka Johan. Tänkte att han behöver all energi han kan få, utifall att. När klockan närmade sig sju på morgonen och jag fortfarande inte somnat om gick jag upp för att äta frukost. Skulle precis slå mig ner i soffan då jag känner att vattnet går. Samtidigt som jag springer till toaletten ropar jag åt Johan i ren panik: "älskling, vattnet går!!" Yrvaken frågar han: "på dig?!" och kommer till toaletten för att lugna en skakig mig.

Jag ringer till förlossningen som ber mig äta frukost i lugn och ro för att sedan komma in och konstatera vattenavgång och kontrollera att bebis mår bra då jag "bara" var i V.37 (36+6) Någon frukost blir det inte men en väldans massa byte av kläder. Johan åkte för att tanka bilen samt bädda in sätet med handdukar. Jag själv satt på toa tills det var dags att åka. Väl på förlossningen konstaterades vattenavgång med klart fint vatten, dock inga värkar. Dom fick vi åka hem och invänta. På vägen hem stannade vi till vid brynolf bagare. Johan sprang in och köpte varsin lyxmacka och munkar. Nu skulle vi fira att vi inom två dygn skulle bli föräldrar!

Dagen går. Vi försöker sova och äta så att vi har energi inför livets viktigaste lopp. Vid 16 börjar jag känna av små värkar. De kommer ganska oregelbundet hela kvällen. Vid 21:30 tycker Johan att jag ska ringa förlossningen och då värkarna kommer med allt från 2-10 minuters mellanrum, lyder jag. Barnmorskan i luren svarar glatt att min kropp är bra som kommer igång av sig själv och hälsar oss välkomna in. I bilen får jag värkar med exakt 6 minuters mellanrum. Likadant inne på förlossningen. 

Jag är öppen två cm och förbereder mig på att bli hemskickad. Istället blir jag erbjuden att stanna kvar då jag ser så nervös ut och det står i min journal att jag har förlossningsrädsla. Efter mycket om och men, lugnande ord om att detta kommer ta lång tid och ett väldans velande bestämmer vi tillsammans att jag ska stanna kvar och Johan åka hem, så att vi båda får sova. Barnmorskan övertygar oss om att dem ska höra av sig till Johan så fort det händer grejer.

Jag får ett rum och en nattskjorta. En barnmorska kommer in med en så kallad "sovdos" vilket betyder två alvedon och en lugnande tablett. Jag tar bara två alvedon, mumlar något om att dom inte behöver dra alla över en kam och ge lugnande. Johan åker hem och jag lägger mig för att sova. Ganska snabbt inser jag att det inte kommer gå. Smärtan blir värre och ett illamående tar vid. Strax efter 01 tittar barnmorskan in och undrar om jag somnat. Jag svarar att det inte går att sova med denna smärta. Hon svarar att det kan vara så. Sedan börjar mina kaskad spyor. Jag larmar och talar om att jag kräks för att det gör så ont. Får till svar att jag inte kan få något mer läkemedel för att jag bara är i latensfasen. Så fortsätter natten. Jag kräks och larmar. Går på toa, blir svimfärdig, larmar och får hjälp tillbaka till sängen. Sover inte en blund. Vid 05 på morgonen larmar jag och talar om att det känns annorlunda. Jag får inte ens behålla vatten och i ren förtvivlan frågar jag vad jag ska göra. Personalen som svarat på mitt larm säger att jag ska slänga kräkpåsen i soporna när jag är klar. Då brister det. Personalen går och jag gråter.

Vid 07 kommer morgonpersonalen. Barnmorskan Anna och studenten Elin presenterar de sig som. Dem tar sig tid att lyssna på hur min natt varit. Kopplar ett CTG som inte visar så mycket värkar. Men när jag säger att värkarna bara sitter i ryggen känner dem i stället på min mage och konstaterar värkar var 5:e minut som varar i 30-40 sekunder. Kort men intensivt sa Elin. Vi kommer överens om att jag ska äta frukost och sedan få akupunkturnålar och ta ett varmt bad. Jag kommer bara till toaletten och tänker att helvete vad ont det gör och vad konstigt det känns. Larmar och frågar om jag kan få frukost på rummet istället. Men någon frukost går inte ner. I väntan på akupunktur blir smärtan så intensiv att jag åmar mig och skriker. En städerska kikar försiktigt in och hämtar personal. När Elin och Anna kommer in står jag vriden på alla fyra (en väldigt konstig ställning) håller mig i sängbordet och säger att dom minsann får snitta mig, att jag aldrig kommer klara smärtan. "Om det här bara är latensfasen kommer jag dö" säger jag och känner hur jag menar varje ord. Påminner mig själv om min låga smärttröskel.

Jag ser hur de kastar en blick åt varandra. Säger bestämt att dom måste undersöka mig innan nålar sätts. Genom en värk håller barnmorskan isär mina ben och studenten undersöker. Jag ser hur hennes hand fortsätter inåt och sedan ett stort leende på hennes läppar. "Ja, det är öppet tio. Inga kanter kvar och huvudet står i spine" Barnmorskan ler till svar och säger att vi måste ringa hit pappan nu. Jag ber henne göra det och drabbas av panik. Jag förflyttas till en förlossningssal och skriker att jag bajsar på mig. Vet att jag trycker för att göra det, utan resultat. Det trycket neråt stjärten var nog det värsta. Barnmorskan som varit och ringt Johan kommer tillbaka och säger "Om du vill trycka på så får du" Jag tänker att jag för fan inte kan krysta om inte Johan är här och ber henne istället att visa mig hur lustgasen fungerar. Den blev min stora räddning.

Lite mer än 20 minuter senare kommer Johan in till förlossningen. Jag kämpar på med lustgasen och säger några udda grejer. Har svårt att skilja på värk och icke-värk. Efter att ha haft Johan hos mig i 30 minuter och krystat i 12 utav dom föds våran Astrid när klockan slår 09:37. Hon skriker genast och efter att dem torkat av henne får jag upp henne på bröstet. Moderkakan kommer strax därefter och sedan påbörjas åtgärder av skönhetsproblemen som uppstått. För att inte tänka på vad dem gör mellan mina ben har jag Astrid kvar på bröstet och Johan påminner mig om hur fin hon är. Sedan får vi det traditionella fikat och rosa nålen att sätta på tavlan. Efter ett blodtrycksfall på toaletten får vi åka upp till BB några timmar senare. Vi stannade i två nätter innan vi åkte hem för att påbörja familjelivet.

När någon frågar mig hur förlossningen gick vet jag än idag inte vad jag ska svara och Astrid är snart tre månader. Jag brukar säga: Det gick bra men det var dåligt. För personalen som förlöste mig var helt underbar på alla sätt och vis med både mig och Johan. Men nattpersonalen som jobbade borde verkligen byta jobb. Jag har fått se min journal och det finns ingen anteckning från hela natten. Mellan 22:00 vid inskrivningen och 07:00 då morgonpersonalen kom, finns inte en endaste notering om att någon personal varit hos mig. Det står ingenting om att jag larmat och haft ont eller att jag kräkts och inte ens fått behålla vatten. Och det är där felet ligger. Ingen undersökte mig. Ingen trodde på mig och jag har aldrig känt mig så ensam.

Det här är en känsla som kan komma över mig rätt som det är. Kan få mig att gråta på bara några sekunder. Få mig att känna mig lika svag som jag gjorde då, trots att jag måste varit starkare än någonsin förut. Det har tagit tid, det kommer att ta tid. Det måste få ta tid och det är helt okej.

Sedan ser jag Astrid och påminner mig själv om att för henne,
skulle jag göra det tusen gånger om. Astrid, min Astrid.  /Elin

Hem till minifamiljen,

Jag är hemma igen efter att varit på förfest, fått i mig tvåcider, pratat minnen med härliga människor och fått fina kommentarer om hur bra det är för pappor att ha egentid med sina barn. När förfesten övergick i utgång tog jag mig hem. Fyra timmar utan Astrid fick mig att känna massa saknad, min lilla Astrid!

Hon har haft det bra med sin pappa Johan och det gläder mig att se hur bra de bondar ihop nu för tiden. Alla innanför våra dörrar är glada ikväll men gladast är nog jag. Jag har haft en bra kväll men det finns inget härligare än att komma hem till de två personer som bildar min familj. Dem som gör mig hel. /Elin

En lite uppdelad helg,

Den här helgen kommer att bli ganska uppdelad.
Idag är det mamma-och-Astrid-tid då pappan i hemmet är ute på galej med jobbet. Imorgon blir det pappa-och-Astrid-tid då mamman(!) i hemmet är bjuden på fest(!) En ekvation jag inte löser allt för ofta så att säga.

Det ska bli kul, jag längtar lite samtidigt som jag redan känner separationsångest. Kanske är det nyttigt att fly fältet en stund, välbehövligt om inte annat. /Elin

Trappar ner amningen,

Johan såg det på mig innan jag själv visste. Såg att det var en deppig dag.
Fick höra mina försök till att trycka ner mig själv, lite mer än nödvändigt.
Och allt detta på grund av den ångest och stress som är runt amningen.

Astrid har börjat vägra bröstet. Vi har fått komplettera med ersättning.
Som om att jag inte räcker till. Den otillräckliga förstagångsmamman.
Dessutom har vi fått svaret angående hennes kolik. Det beror på allergi.
Astrid tål varken mjölkprotein eller soja. Något som säkert växer bort.

För att fungera som människa och familj kommer Astrid tillslut att få leva på ersättning. Ett beslut som fått mig att gråta större delen av min vakna tid. Jag vill ju amma mitt barn! Men jag vill också mitt barns bästa och de är inte det här. /Elin

Vårruset och picknick,

För första gången lämnade jag mammalivet i två och en halv timme.
Vårruset med mina kollegor stod på schemat och jag bangar då inte!

Vädret var som taget ur en somrig reklam. Stämningen på topp.
Alla var vi där för att kämpa. Kämpa om samma ska. Picknicken. /Elin

När man liksom inser,

Jag har varit ute och gått länge ikväll. Astrid låg vaken, men glad större delen av tiden. Jag vek ner suffletten och gick bredvid vagnen. Pratade med henne och fick joller till svar. Log och fick ett lika stort leende tillbaka. Folk som såg mig kan nog ha undrat vad i hela världen jag höll på med och jag har ett otroligt bra svar. Jag pratade med mitt barn.

Under kvällen gjorde jag många tappra försök till att få Astrid att somna. Tillslut lyckades jag med henne tätt intill mig, nästan sittandes vid min sida.

Tittade ner och insåg ännu en gång att hon är en människa.
En människa jag skulle göra exakt vad som helst för. /Elin

Jag kan förhindra det,

En tid på sjukhuset för att prata igenom min förlossning. Förlossningen som "inte följde mallen eller var som för alla andra förstföderskor" men det var som sagt ingen ursäkt. Hur som helst skulle klinikchef och avdelningschef bli underrättade och därifrån får vi se vad som händer

Gjort är gjort. Ingen kan ändra på min förlossning. 
Men jag kan förhindra att det händer andra. /Elin

Alla småbarnsföräldrar,

Vi har en ny bebis här hemma. En bebis som är go och glad och knappt skriker. Jag är nästan i chock. Som att vända på en hand verkar hennes mage ha blivit tusen gånger bättre. När hon somnat lugnt och fint för en gångs skull satt vi i soffan som förstummade. Tittade på varandra och tänkte: vad ska vi göra nu? Johan sa: det kanske är såhär alla andra har det?

Om det är såhär andra småbarnsföräldrar har det säger jag: njut!
Ni är mer lyckligt lottade än vad ni någonsin kan ana. /Elin

En sån där bråkstund,

På en gräsmatta i Köping slog vi oss ner.
Astrid var glad och vi var ny-ventilerade.
Bilarna rullade förbi en efter en.

För en stund kändes det att jag levde 
och jag insåg varför jag gör det. /Elin

Dags för mjölkfritt igen,

I upplösningstillstånd, någon blandning av panik och förtvivlan ringde jag BVC. Frågade vad i hela världen jag ska göra med mitt barn som bara skriker. Vår underbara BVC-sköterska tyckte att jag skulle testa vara strikt mjölkfri i två veckor, samt köpa mjölkfri ersättning. Hon menade på att en kolik som inte har någon orsak sällan kommer tillbaka eller eskalerar vid den här åldern. Sedan påpekade hon att vi skulle hålla koll på Astrids hud. Sista tiden har hon blivit otroligt torr och fått utslag, vilket också tyder på allergi.

Såå.. Hejdå choklad och alla andra onödiga kalorier.
Jag kommer att hata er tills min dotter mår bra igen. /Elin

Absolut värsta som finns,

Ordet hatar är starkt. Men jag hatar det här.

Rycker. Sliter. Gråter. River och skriker.

Panikskrik. Kolikskrik. 

Jag undrar hur normala bebisrutiner ser ut. Skulle vilja veta hur andra har det.

De som säger att mammaledigheten de första månaderna är det bästa som finns.

För jag själv har aldrig varit med om något värre. /Elin

Närhetstörstande bebis,

Astrid är inne i en klängperiod vilket betyder att hon de senaste fyra dagarna setat fast på mig som en apunge. Det gör mig ingenting, så länge hon är nöjd. Att det sker en del i utveckligen nu, märks! Hon har upptäckt sina händer och nya jollerljud. Hon kan lägga sig på sida och gripa tag i djuren som hänger i hennes babygym. Hon har också blivit mer rädd för snabba rörelser och ljud, även människor. Hon drömmer mycket, gnyr och gråter i sömnen, vilket BVC också tror är orsaken till oroliga nätter.

På BVC kallar dem Astrid för närhetstörstande.
Och hon får gärna vara det, tills livet känns bra. /Elin

Trodde det var över nu,

Under besöket hos BVC idag talade jag glatt om att kolik-skriket minskat, att hon bara är missnöjd för det mesta. Detta var något jag fick betala dyrt för. Från eftermiddag till midnatt skrek hon värre än vanligt och jag ligger nu som i någon slags chock över tystnaden. Hur fan kunde jag, på bara några dagar, glömma hur vi haft det varje dag?!

Jag tror att även det är någon slags försvarsmekanism. Precis som alla säger att man glömmer hur ont en förlossning gör så hade jag glömt vilket helvete vi kan ha det här hemma. Men tro mig, nu vet jag. Som om att allt vi varit utan några dagar kom tillbaka med dubbel kraft.

Jag vankar, viskar, gungar, sjunger. Använder pysventilerna och ammar.
Ligger hud mot hud och är så nära det bara går. Men ingenting hjälper.
Jag är så maktlös, så försvarslös inför den kolik jag trodde var över. /Elin

Har svårt att lita på de,

Det krävs mod för att lita på en annan människa.
Det behövs mycket mer än bara tillit och respekt.

Därför är det svårt för mig, svårt för mig att låta dig.
Hur ska jag lita på att den här gången är annorlunda? /Elin

Små blir inte bortskämda,

Söndag kväll. Helgen är slut och Johan har åkt till jobbet för att spendera natten där. Jag ligger på soffan med en sovande Astrid på mitt bröst. Det är omöjligt att lägga ner henne, hon vaknar direkt. Så just ikväll sitter jag ganska fast men det gör mig ingenting. För nära mig är hon trygg och nära henne är jag lugn. Det är mamma och Astrid tid, när den är som bäst.

Jag låter sällan Astrid ligga själv. Målet är att aldrig låta henne vara ensam men ibland behöver mamman gå på toa helt enkelt eller springa in i köket för att hämta droppar. Även förbereda för natten i sovrummet. Om nätterna sover hon oftast i våran säng, nära mig. Om hon är glad och somnar utan oro kan jag med gått samvete bära över henne till sin egen säng. När hon vaknar under natten får hon komma till våran säng och stanna där.

Jag har fått höra att jag är mesig, att vi kommer få ett helvete och att Astrid kommer bli så bortskämd. Men vet ni? Använd era mamma-råd på era egna barn. Jag gör så som jag har blivit uppväxt och som funkar för oss. Det finns ingenting som heter bortskämd när man är så liten. Ett barn kan aldrig få för mycket kärlek. /Elin

Minne som en guldfisk,

Jag har fått så otroligt dåligt minne. Jag är allmänt förvirrad och kommer inte ihåg saker och ting. Det är som om att jag lever i en bubbla. Jag fokuserar så mycket på Astrid att ingenting annat känns viktigt. När vi åker bil tittar jag bak flera gånger så att Astrid verkligen är med. Jag skulle aldrig i mitt liv glömma henne men jag vill vara extra säker.

Katastrof-tankar är något jag fått sedan jag blev mamma. 
Men vad jag vet så är det bara ett tecken på nytt ansvar. /Elin

En riktig understanding,

När det gäller barndomsvänner är jag lyckligt lottad. Idag träffade jag en utav dem som jag inte umgåtts med på alldeles för många månader men det är som om att vi sågs igår! Våra liv har förändrats radikalt men ändå fortsätter vår relation där vi var.

Jag vet exakt var på kartan jag ska sätta denna vänskap.
I mitten. I fokus. I centrum. Där de sanna vännerna sitter.
Dem som är kvar när de andra har gått. /Elin

Som en dominobricka,

Ibland får jag en känsla av att någon högre makt vill mig något ont! Har något börjat gå fel så skiter sig resterande saker också. Ungefär som dominobrickor. En efter en faller de till backen, platta. Raklånga. Utslagna, behöver de hjälp att resa sig igen.

Idag känner jag mig som en dominobricka.
Den längst bak som hamnat under alla. /Elin

Bara just nu för tillfället,

Jag är så himla glad. Just idag känner jag mig lycklig. Och allt detta för att Astrid mår bra. Inga större skrikattacker idag och hon är allmänt nöjd med tillvaron. Det värmer i mig. Är det kanske på väg att vända nu? Ska vi få det så bra som alla andra verkar ha det under de första månaderna?

Jag hoppas verkligen men vågar knappt tro det.

Men snart, snart är det vår tur lilla hjärtat. /Elin

En sådär typisk mamma,

Regnet det öser ner, solen går upp och ner.. och vi är ute på promenad innan klockan slagit åtta! I hopp om att gaserna i magen ska ta sig ut, går jag över ojämnheterna i marken med flit. Jag kör över brunnslock och stockar, går på grov asfalt och undrar hur jag ser ut när jag dundrar fram med barnvagnen. Förmodligen ganska bitter, även om jag har Astrid att tacka för att min startvikt nu är nådd. Att det finns mammadaller kvar på kroppen är en annan sak..

Min bror skrattade när han såg mig. Sa att jag såg ut som en typisk mamma. När jag bad honom definiera lite sa han: "en sån som gått igenom det mesta eller typ gett upp"

Därmed tackar jag för nomineringen av årets sunk-morsa och tänker att syskonkärlek är förjävla härligt, nästan alltid. /Elin

Amning på swedbanken,

Att nöden inte har någon lag har Astrid lärt sin mamma, den hårda vägen. Under ett ärende på vårt lokala bankkontor blev Astrid akut hungrig. När jag låtit henne suga på mina fingrar och sköljt nappen i vatten ett x antal gånger gick det inte att lura henne längre. Jag sa att jag kunde komma tillbaka efter att hon ammat, eftersom att vi bor granne med banken. Jag fick till svar att jag var tvungen att vara kvar då hon kunde komma att behöva mina uppgifter samt att jag själv skulle få prata med polisen (allvarliga grejer på gång..) Såå.. I en vrå med papper, bakom en skärmvägg på swedbank fick mamma mu slänga fram brösten för matning av riktigt arg Astrid

Vi överlevde det också. Och det kommer hända liknande saker igen.
Jag menar, nöden har aldrig haft och kommer aldrig ha någon lag. /Elin

Ser till mitt barns bästa,

Jag är en mamma som vill amma, till nästan vilket pris som helst. Johan och BVC har sagt att det är okej att ge ersättning för att jag ska orka med denna tuffa period. Jag tycker att det har funkat bra med amningen även om det är lite trixigt emellanåt. Mjölken kom igång bra från början och Astrids vikt-kurva har alltid gått spikrakt uppåt.

Men så sista dagarna har hon ammat varje/varannan timme, dygnet runt! Ingen tillväxtperiods-ätning, hon har bara varit missnöjd all vaken tid. Inte heller kommit till ro att sova. Vaknar efter bara en liten stund och letar med munnen.

Så ikväll frågade Johan om han fick prova en sak. Några minuter senare satt jag och flask-matade min dotter. Tårarna brände innanför ögonlocken och jag kände mig som en riktigt dålig mamma. Samtidigt var jag så lättad över att för första gången på flera dagar se ett lugn i hennes ögon. När hon ätit klart och blivit rapad mot min axel, somnade hon där.

Jag får helt enkelt lära mig leva med mitt dåliga samvete om att jag inte kan ge Astrid allt hon behöver. Någonstans försöker jag hitta ett lugn i att en bra mamma ser till sitt barns bästa. Och Astrids bästa verkade inte vara helamning. /Elin

Vi skulle inte längre vara,

Om jag slutade höra av mig skulle vi inte finnas längre.

Det sociala liv vi haft tillsammans skulle inte existera.

Visst är det tråkigt med relationer (vänner, familj m.m) som inte är ömsesidiga? När samma person hela tiden hör av sig först eller måste ta initiativ? Det är ingen bra relation. För jag menar, vad kostar egentligen ett samtal? Hur lång tid tar ett sms? Nästan vem som helst skulle vara värd den energi och lilla stund det tar.

Om jag slutade höra av mig skulle vi inte finnas längre.

Och det gör mig så fruktansvärt besviken. /Elin

Tackar för all D-vitamin,

Det är 2:a maj, vilket innebär att Astrid blir två månader. Alla säger att tiden går så fort men jag tycker det är alldeles lagom. Det känns som länge sedan jag låg i förlossningssalen. Ändå inte tillräckligt länge för att orka gå igenom och skriva ner, lägga på posten med adressen till klinikchefen. Det kommer, en annan dag. Inte idag.

Vi fick barn i rättan tid må jag säga. Vem vet hur man mått om det varit grått och tråkigt ute. Nej, tacka vet jag solen och dess D-vitamin. Det är någonting med ljuset som får mig att uppskatta varje liten dag. /Elin

När bägaren rinner över,

Jag är trött. Så inåt helvete jävla trött på allt som har med kolik att göra. Ammande, gaser, panikpromenader, bilturer och så skriket. Det där jävla skriket som får mig att gå under, vilja skita i allt. Men hur skiter man i att vara mamma?

Jag tar några djupa andetag, försöker att samla mig.
Förstår att jag kommer vara mamma resten av livet.
Och inser att det är den vackraste gåvan jag fått. /Elin