45 veckor efter operation,

Trots att jag på 45 veckor blivit en starkare människa som trivs med sig själv och vet vad hon vill, så har även hon breakdowns. Alla har dåliga dagar och stunder. Idag var det min tur att ta smällen och min rädsla för att falla tillbaka i gamla mönster igen, är ganska stor. Mycket mer går inte att säga, jo en sak till. Jag är så oerhört tacksam för alla människor som visar sig vara riktiga vänner.

"Remember those walls I built. Well, baby they're tumbling down.
And they didn't even put up a fight, They didn't even make up a sound..

..Everywhere I'm looking now, I'm surrounded by your embrace.
Baby I can see your halo, You know you're my saving grace..

..I swore I'd never fall again, But this don't even feel like falling.
Gravity can't forget, To pull me back to the ground again" /Elin

En julkänsla,

Idag när jag satt i köket med några boende fick jag en otrolig längtan till julen. Vi satt där i den sköna tystnaden och tittade ut på snön som kikade fram bakom vita och röda julgardiner. Ljusstakarna lös upp varje fönster. Efter en stund hade jag tryckt igång julmusik. För ett ögonblick vart allt så.. känslofyllt. Jag började tänka på alla små och äldre, som är på helt olika stadier i livet. Vissa får fira sin första jul och för andra blir det den sista. Och här är jag, inte ens i mitten.

Jag har en helt annan inställning till den här julen, jag ser den som något vackert och fridfullt. Jul för mig är att umgås med släkten och sedan gå på midnattsmässan och träffa underbara vänner på ett ställe där alla är välkomna och där kärlek är julklappen vi ger varandra. /Elin

Light a candle,

Tiden går snabbt, det är redan första advent. Stakar och stjärnor fyller alla fönster jag går förbi. Det är såhär det ska vara. Lagom mörkt, lagom kallt och en massa mysbelysning. Jag kommer hem lite små frusen och gosar ner mig med en filt och en varm kopp te. Tänk dom som inte kan göra såhär. Dom personer som mitt projektarbete handlar om, de hemlösa i Västerås. Dom har inget hem att gå till, inget te att dricka, inget lagom kallt att gå in ifrån. Om jag kunde skulle jag tända alla ljus i världen för dem och alla andra som behöver värme och kärlek.

"Light a candle for the old man who sits staring out a frosty windowpane.
Light a candle for the woman who is lonely and every Christmas is the same.
For the children who need more than presents can bring.
Light a candle for the homeless and the hungry a little shelter from the cold.
Light a candle for the broken and forgotten may the season warm their souls.
Light a candle. Light the dark. Light the world. Light a heart or two,
Light a candle for me. I'll light a candle for you" /Elin

Jag blir så glad,

Att tänka tillbaka på sommaren gör mig glad, allt jag gjorde och vågade. Alla möjligheter och chanser jag fick, kanske till och med tog.. Jag saknar att jobba på lövåsen med ett härligt gäng. Att sitta flera timmar i en bil med Amanda som tog körkort. Alla timmar jag gått på västerås gator. Början utav sommaren som barnledare i rättvik, skara sommarland med assistenterna och midsommarafton hos Johan och Sanna. Alla varma dagar och sena sommarkvällar med både nya och gamla vänner. Det har varit galet underbart. Och vi vet ju alla att det blir sommar igen, men ingen är den andra lik. Det betyder att det inte kommer någon repris på den bästa sommaren i mitt liv. Sommaren när jag vågade leva och inte ångrade en minut.

"Jag blir så glad när jag ser dej, jag blir så glad när jag ser dej, jag blir så glad när jag ser dej.
Jag blir så glad, så glad, så glad när jag ser dej" /Elin

Take chances,

Livet består utan ögonblick, chanser man väljer att ta eller inte. Under mina tuffa perioder har jag missat massor utav chanser, för att jag inte vågat ta dom. Det är något jag ångrar något så otroligt mycket. Till er andra vill jag säga: VÅGA! Det finns ingenting som heter att man inte vågar. Det finns ingenting som heter göra bort sig. Men det finns någonting som heter ångest och den kommer när man ångrar något man aldrig vågade göra. Ditt liv är fullt utav chanser, ta dom!
Våga vara galen och köör baah köör. För vad har du egentligen att förlora?

"Take all your chances while you can
You never know when they'll pass you by" /Elin

Mer än reserv,

Jag är arg, ledsen, besviken och upprörd. Jag känner mig lite smått bortglömd. Utav personer jag inte hört något från på längre än vanligt. Det gör mig orolig. Orolig för att jag har gjort något, orolig för att något har hänt, orolig för att vi tappar mer och mer. Jag tittar på mobilen, inget sms. Jag loggar in på msn, inget hej. Jag vill inte bli någon reserv, för du är mer än så för mig. /Elin

Too hard to say,

Ibland önskar jag att jag vågade säga exakt vad jag känner, till dig. Låta dig veta precis hur jag känner, tack vare dig. Jag har sagt det förut och jag säger det igen; Jag skulle så gärna skratta mig lycklig för din skull,
för du är värd att vara lycklig och leva ditt liv fullt ut!
Men jag kan fortfarande inte. Om du ger mig tid och lite utrymme. Men framför allt en möjlighet att välja, då tror jag att det skulle bli lite lättare för oss alla.

"Standing by your side
It felt like I could fly
If I could be half the man that you are in my eyes
And I could face the darkest day
And fight the tears inside
I can't turn the page or hold back the time
It's too hard to say goodbye

From you I learnt it all
You would never let me fall
Love won't come undone
You thaught me all there is to know
Dad I'll never let you go" /Elin

44 veckor efter operation,

Ledig idag, skönt och välbehövligt. Gick upp strax efter 5 och fixade frukost till de andra. Sen åkte jag med hem till mamma när de andra skulle till jobb och skola. Jag la mig i sängen och sov bort hela förmiddagen. Det var så otroligt skönt och mysigt. Jag verkligen njöt utav att bara få ligga där och ha det gosigt.
För 44 veckor sen sov jag också bort hela förmiddagen, medans några händer och redskap skar i min kropp och tog bort det jag hatade mest av allt.

Jag hade ingen som helst kontroll på situationen, men jag litade på att jag var i goda händer. Händer som visste precis vad de gjorde. Händer som tog bort mitt underbett och på så sätt nästan bokstavligt talat räddade mitt liv. /Elin

Total eclipse,

Jag är trött och har ont i kroppen, det påminner mig om helgen. Ett bra konfirmandläger, men alla har vi våra tuffa stunder. Skillnaden är bara att vissa måste klara av den själva och vissa har någon som finns där igenom allt. Jag skäms, men jag borde inte skämmas. Ni vill mig bara väl och tar mig för den jag är, men ingen ska behöva se mig så.. Ni gjorde det ändå och jag är evigt tacksam.

"Turnaround, every now and then I get a little
bit helpless and I'm lying like a child in your arms.
Turnaround, every now and then I get a little
bit angry and I know I've got to get out and cry.
Turnaround bright eyes, every now and then I fall apart.

And I need you now tonight
And I need you more than ever.
And if you'll only hold me tight
..I really need you tonight
Forever's gonna start tonight.." /Elin

Dum av dig,

Efter natten som bara innehöll 2 timmars sömn, så vill jag bara lägga mig under täcket och stanna där. Länge länge länge, iallafall tills allt är under kontroll. Tills min skam gått över, tills jag vet vad jag ska göra åt saken. Väskan står i hallen och väntar. Inte på att bli ur packad, utan om packad. Den ska med hem till pappa. Hur länge jag blir där har jag inte en aning om. Jag orkar inte ens bry mig längre.

Idag behöver jag ord från någon som verkligen förstår och vet hur det egentligen ligger till. Jag är trött och jag orkar inte ens vara positiv. Jag vet så väl att allt kommer bli bra, jag behöver bara höra det från någon annan. Nu, snarast.

"Håll i mig och släpp aldrig taget. Tänk om jag faktiskt gick av. Förlora mitt nyfunna hopp. Allt jag kom var till ett stopp.
..Faller jag nu går jag sönder. Dom kommer peka för alla har hört det" /Elin

Hjärta som i,

Här på Finnåker både skrattas och gråts det för fullt. Precis som det ska vara på läger. Jag känner mig stark, trots att jag var med om den tuffaste morgonen på länge. Här finns så många vackra personer, kan nog vara de bästa grupperna jag haft. Dom har allt, dom gör allt. Och det ger mig så otroligt mycket tillbaka.

Någonstans i mörkret hörs en gitarr och finstämd sång, you raise me up. I mitten ett hjärta utav värmeljus. Hjärta som i kärlek. Hjärta som i gemenskap. Hjärta som i trygghet. Hjärta som i modet att vara jag. Hjärta som i livet. /Elin

The scientist,

Vissa personer har den där förmågan att läsa av människor, andra har förmågan att lyssna och förstå. Sånna människor har jag i min omgivning. Dels kan vissa snabbt läsa av mig, till och med på sms. Och dels förstår vissa mig exakt. Jag tror faktiskt att det är så. Man förstår fullt ut när man själv varit där. Jag har vänner som har varit i nästan precis samma situation som jag själv och idag känns det väldigt skönt att veta att någon förstår precis hur jag känner just nu.

"Come up to meet you, tell you I'm sorry
You don't know how lovely you are.
I had to find you, tell you I need you,
Tell you I set you apart.

Tell me your secrets and ask me your questions,
Oh lets go back to the start.
Running in circles, Comin' in tails
Heads on a science apart.
Oh take me back to the start" /Elin

Gubben i lådan,

Människor, människor och människor. Alla är vi olika. Vi ser olika ut, vi tycker och tänker olika, vi agerar på olika sätt. Tur är väll det?! Vissa människor har en förmåga att påverka andra, ha ett visst inflytande hos andra människor. Detta fenomen är något jag aldrig slutar förundras över. Något jag kan förvånas över är människors kallhet och oförmåga till empati. Människor som tror att man kan göra vad som helst tillsammans och sedan lämna någon orörd. Det funkar inte.

"..Och för dig har jag låtsas, och dolt mina tårar.
Med dig blir jag mindre, som gubben I lådan.
..Jag vägrar att inse, du sviker mig alltid..
Ställ oss båda på en våg, och snart så flyger du bland stjärnor.
Jag bär tyngden utav rymden, ändå finns du I mitt hjärta.
..Ta mitt skimmer, för jag brinner..
Jag tog en kula för dig, och fick en smula tillbaks.
För dig ska jag, göra det tusen gånger om.." /Elin

Viskar en bön,

Ibland önskar jag att alla människor får göra samma resa som jag, bara för att få se och känna skillnad på bra och dåligt. Jag önskar att jag bara kunde få hoppa in i någon annans kropp och själ och få ta lidandet, eftersom att jag vet hur bra det blir sen. Jag vill bara ta tag i personens axlar, se den i ögonen och säga att det blir bra, för det blir det. Även om man absolut inte vill höra det när det är som tuffast eftersom att det då känns näst itill omöjligt. Men det är inte min uppgift att leva för någon annan eller känna någon annans smärta. Min uppgift är att leva för mig och försöka lindra någon annans smärta så gott jag kan. Medmänsklighet är något vackert, något jag tror gör både oss människor och livet lite bättre.

"Jag viskar en bön i natt. För dom som inget har.
För dom som gick in i natten, utan att hitta tillbaks.
Jag viskar en bön i natt. För alla dom som väntar.
För dom som har tappat hopp. För alla där ute som längtar.
Så viskar jag en bön" /Elin

43 veckor efter operation,

Veckorna bara rullar, likaså mitt liv. Andras liv har tagit slut, vad händer med dom nu? Lilla gammelfarmor.. Du vet inte hur jag ser ut efter operationen eller hur jag lever nu. Men någon dag kan du väll ta en titt ner på jorden? Om du ser någon som har blivit stark, stolt och trygg, då är det jag. /Elin

I din bok,

Hur stor påverkan har jag i ditt liv och hur stor påverkan har du i mitt? Jag vet inte, vill jag inte veta? Jag vet i allafall att i min bok är du med på flera utav sidorna. Du nämns i flera kapitel, även det nuvarande. Men jag är rädd för att jag bara råkar vara ett av alla kapitel i din bok. /Elin

Min pappa,

Jag och pappa har gått igenom mycket tillsammans. Vi har delat allt man kan dela. Vi har suttit som klistermärken på varandra. Jag har alltid gått i hans fotspår, nästan trampat honom på hälarna. Men han har glatt gått vidare, villig att visa mig vägen. Tagit mig i handen när jag varit rädd för att gå själv. Min pappa är en sån där person jag inte kan låta bli att älska. Och jag har aldrig varit rädd för att visa det. Jag fick det bevisat för mig en tidig sommar för ett par år sedan.

Jag, Kristoffer och pappa följde med 2 utav pappas vänner ut med båten en sommarkväll. Vi åkte till båtklubbens ö för att grilla tillsammans. Vid ön fanns redan en segelbåt som ägdes utav ett härligt par i 50-60 års åldern. Efter en mysig kväll på ön skulle vi åka tillbaka med båten. Något var fel, båten startade inte. Något med ström eller batteri var fel, så han från segelbåten kopplade in en massa saker medans hon bjöd ner oss i deras segelbåt. Där blev vi kvar en bra stund. Vi fick reda på att de själva byggt segelbåten och seglat jorden runt. Jag förstod att det här paret måste ha sett och upplevt en hel del i sina dagar.

När vi tillsist fått igång båten och satt oss tillrätta för att åka tillbaka kom paret för att säga hejdå. Jag satt in virad i en filt och pillade i pappas hår. Dem önskade oss en trevlig resa och en fortsatt bra sommar. Sedan sa kvinnan något som jag aldrig ens tänkt på men som berör mig än idag. "En sak har jag sett den här kvällen och det är att du tycker väldigt mycket om din pappa. Ni har en fin relation, jag har aldrig sett något så starkt. Ta tillvara på det, för en sak ska du veta. Jag har aldrig träffat min riktiga pappa" Hennes ögon fylldes utav tårar och jag förstod att vi hade något speciellt. Exakt vad visste jag inte riktigt, men ingen skulle någonsin kunna ta det ifrån oss. /Elin

Landet ingenstans,

Ledig från praktiken idag. Det tar på krafterna att arbeta med dementa, eller ja. Människor över huvudtaget. Men jag trivs! Jag är rädd för att bli gammal, jag vill inte åldras. Bara lite, dom här åren. Det hör ju till att göra allt efter sin ålder. Men jag vill sluta åldras när det är som bäst, när jag gjort allt jag vill göra.

För vem vill leva i landet ingenstans men ändå överallt.
Tro att mamma kommer, trots att hon gått bort för länge sen.
Tro att imorgon är det en ny skoldag och allt är som förut.
Tro att barnen fortfarande är små, trots att dem har jobb.
Tro att du inte fått mat idag, trots att du nyss åt lunchen.
Tro att dem som vårdar dig är dina fiender och vill dig illa.
Tro så mycket, glömma allt och veta ingenting i väntan på döden. /Elin

Will remember,

Jag är tacksam för de personer i min omgivning som kan höra på telefon om något är dåligt, även om jag försöker dölja det med rösten. De få personer som väntar istället för att gå när jag tvivlar på det jag behöver prata om. De personer som ser de där ytterst små framstegen och tar tillvara på dessa för att de vet att dom stunderna är så otroligt viktiga. Ni får mig att inse hur viktigt det är att jag vågar minnas, vågar leva och vågar älska, precis som jag försöker göra nu.

"I’m so afraid to love you, but more afraid to loose
Clinging to a past that doesn’t let me choose
Once there was a darkness, deep and endless night
You gave me everything you had, oh you gave me light
And I will remember you, Will you remember me?
Don’t let your life pass you by, Weep not for the memories" /Elin

You are holy,

Det är sådär. Inte bra, inte dåligt. Det är sådär. Jag hatar när det är sådär. När något ligger och trycker, men jag inte vet vad. Fast jag ska inte klaga. Jag har ju alltid sökt efter balans mellan toppen och botten. Men det här känns mer.. jag vet inte. En slags tom men ändå full känsla som jag inte kan sätta ord på. Jag vill bara få vara, din i din famn. Mig i mig själv. Bara få andas ut i en trygg famn en stund.

"How many roads did i travel before i walked down one that led me to you?
And how many dreams did unravel before i beleived in a hope that was true?
Only me, on my knees singing holy, holy. And somehow all that matters now is.
You are holy, holy" /Elin

Här nära,

Vissa psalmer eller låtar sätter ord på känslor och tankar. Vissa berör hela mig bara med hjälp utan melodin. På mässan idag spelades en sån, den verkligen tilltalade mig på något sätt. Sedan jag kom hem från Stiftsgården och STUM helgen har jag känt mig ensam, med hjälp utav den här psalmen känns det lite mindre ensamt. Och mitt i all denna tanke kaos hittade jag en viloplats i mig.

"Här nära, närmre än jag anar finns Du som känt mig innan jag fanns till.
Här nära närmre än jag anar, finns Du som känt mig innan jag fanns till" /Elin

42 veckor efter operation,

Jag vet att vissa stör sig på eller tycker det är hur töntigt som helst att jag räknar, ner eller upp eller vad det nu blir, varje vecka. Men jag behöver göra så för min egen del, jag vet inte varför. Det känns liksom stort och bra att kunna skriva till exempel "42 veckor efter operation" för i mina ögon blir det "42 veckor som den nya Elin" Ni vet den där Elin som vågar, vill och kan. Den där Elin som jag letade efter i flera år och tillslut hittade. Den där Elin som jag faktiskt vill vara och är nu. /Elin

Blandad helg,

Efter en helg på Stiftsgården är jag ganska omtumlad. Jag är lättad över att jag klarade helgen och äntligen är hemma, men samtidigt vill jag tillbaka. Min helg var allt och ingenting. Så mycket jag vill berätta men det går inte att beskriva.

Tro. Amanda. Gemenskap. Viktor. Pratstunder. Sannaklara. Skratt. Daniel. Empati. Lisa. Hopp. Fredrik. Våga. Andrea. Tillit. Andreas. Skratt. Elin. Kärlek.
Det här är saker jag känt i helgen. Det här är personer som varit, blivit och är viktiga för mig. Utan er hade den här helgen varit tuff, det vet ni. / Elin

STUM dag 4,

Efter några få timmars sömn och en utav de värsta nätterna jag upplevt, var det dags för en brunch, städa, packa, sändningsmässa och sen en stor kramring på typ 200 personer. Det känns konstigt att säga hejdå till någon man inte ens sagt hej till. På bussresan hem gick det mycket tankar genom huvudet. Jag tänkte på natten och helgen i stort. Jag har träffat nya personer, lärt känna några utav mina vänner ännu bättre, skrattat och varit trött. Jag tycker att jag har vågat mer än förut, dessutom gjorde jag allt detta framför sjalen. Jag är så tacksam för allt det här, för att jag vågar, för att jag mår bra och för att jag aldrig, aldrig är ensam.

"May the angels protect you, trouble neglect you,
And heaven accept you when it's time to go home.
And when hard times have found you and your fear surround you,
Wrap my love around you, You're never alone.

May your tears come from laughing, you find friends worth having,
With every year passing they mean more than gold.
May you win but stay humble, smile more than grumble
And know when you stumble, You're never alone" /Elin

STUM dag 3,

Idag har jag varit med om helt normala stunder, men som bara inte kan beskrivas. Hur jag än försöker så låter det bara fel. Men idag är en dag då jag försökt visa någon annan vad jag kan, jag har inte velat vara med på kort, jag har ätit god mat med underbara personer och jag har skrattat tills jag fått ont i magen. Men framför allt så har orden "Jag förstår exakt" lättat hela mitt hjärta och psalmen "Du vet väl om att du är värdefull" fått en helt ny betydelse. /Elin

STUM dag 2,

En fullproppad dag med en massa olika aktiviteter och händelser. Bland annat så fick vi lyssna på föreläsningen "från puppa till fjäril" Den väckte ganska starka tankar och känslor hos mig och många andra. Jag kunde känna igen mig i få meningar om vändpunkten. Att det är en själv som måste bestämma sig för att det ska bli ändring. Alla andra kan ge mig redskapen men det är jag som måste göra jobbet. Lite så är det nog. Det är så otroligt lätt att hela tiden skylla på andra, att det var ju tack vare den eller den personen som jag kom upp hit. Istället för att lyfta sig själv och säga, jag fick hjälp men det var jag som gjorde jobbet och för det är jag så förbannat stolt över mig själv. Det finns personer här som sett mig vara på botten, som gett mig alla redskap i världen men jag själv har inte lyckats ta mig upp. Sedan händer något. Personen man står så nära försvinner ur ens liv ett tag och så träffas man igen. Denna gång när jag inte är på botten.

Jag vill bara att du ska se hur långt jag kommit tack vare mig själv och med hjälp utav redskapen jag fått av dig och många andra. Jag vill att du ska se vad jag vågar och vem jag är nu. För det är något som jag är riktigt stolt över. /Elin

STUM dag 1,

Jag älskar att åka till Rättvik. Det är drygt med en lång bussresa men det är så skönt när bussen rullar först upp, sen ner och så ser men långbryggan lysa där i mörkret och vet att där bakom någonstans ligger Stiftsgården. Det är som en slags trygg känsla ungefär som att man släpper allt annat i samma stund man ser bilden framför sig. Att sedan komma till gården och se hur fler och fler människor droppar in är en härlig känsla. Även om medelåldern känns något yngre i år.. Men jag tror på det här, jag är helt säker på att det kommer bli många härliga skratt och några helt underbara dagar. För det blir vad man gör det till.

"Imagine there's no Heaven, It's easy if you try.
No hell below us, Above us only sky.
Imagine all the people, Living for today" /Elin

Dina chanser,

Vem lever jag för? Enkelt svar: Jag lever för min skull. På precis samma sätt har du rätt att leva för din skull och göra dina val. Men vad du inte tänker på är vilka konsekvenser det ger oss andra. Du vet, det alla skulle vilja säga dig men inte vågar, det får jag höra. Jag undrar om du verkligen tänker, om du faktiskt förstår. Jag vill våga tro att du gör det, annars kommer du nog komma på det där en vacker dag när solen skiner och du står där utan släkt och vänner. Jag vill inte att den dagen kommer, du är inte värd det. Du är värd det bästa och jag vill så gärna skratta mig lycklig för din skull, men vet du. Idag kan jag inte det. Idag har du bevisat ännu mer hur förändrad du är och det känns som om att vardagen du hade innan den här, inte längre betyder någonting alls. /Elin

41 veckor efter operation & bilder,

Före operation. En utav de få gånger jag var utan sjal faktiskt. Men all denna ångest som låg där bakom, den går inte att beskriva. Jag kände mig så blottad, så äcklig och ful. Vem kom på att alla människor har något vackert när jag ser ut såhär? Livet är inte rättvist och spegelbilden vägrar se tillbaka.

Operation. En förändring har skett och mitt underbett är borta, ingen skillnad syns pga svullnaden. Jag kände mig som ett monster, jag var ett monster. Allt jag gjorde de dagar jag låg inne var att gå fram och tillbaka för att försöka trassla ut alla tankar. Men någonstans fanns en otrolig lättnad.

Efter operation. Just nu lever jag mitt liv utan några större komplex och utan sjalar. Jag lever med ett mod och en inre styrka jag aldrig förut hittat i mig själv. Det är som att vända på ett mynt fast i det här fallet, mitt liv. Att ens försöka få er andra att förstå vilken resa jag gjort känns bara dumt, för det går inte att beskriva. Men jag kan säga såhär: Det har varit tufft och knappast smärtfritt. Det har gått åt energi från både mig själv och andra. Tårarna har varit många och ångesten blev en vardag, men jag ångrar faktiskt ingenting. /Elin

Ljug för mig,

Jag har en obehaglig känsla som är svår att beskriva. Jag känner mig uppgiven, förtvivlad. Tom men ändå proppfull. Utlämnad, sviken och bortglömd. Hur kunde jag våga tro och hoppas? Såg jag inte allt redan innan det blev ett faktum?

"Hon vill gärna tro att du kommit hit för att stanna
Hon vill gärna tro att du är den du utger dig för
Hon lyssnar till dig, du är varm och förtrolig
Hon lyssnar till dig och vill gärna tro allt hon hör
Men hon tror att det som har makten att föra oss samman
rimmligen också har makten att dra oss isär
Hon tror att allt som kan byggas också en gång ska raseras
ändå håller hon om dig så ömt varje gång du är där
Ljug för mig älskling, du vita lögnare,
ljug som om allt var en lek" /Elin