Senaste tiden har varit tuff. Har inte kunnat acceptera min spegelbild så mycket som jag önskar att jag kunde. Kanske kan det bero på att jag i början, direkt efter operationen fick höra av alla jag såg talade och och sa hur fint det var. Hade svårt att ta åt mig, men visste att jag skulle det. Jag njöt. Njöt av varje minut. Alla små kommentarer vart så stora för mig. Nu är det slut på kommentarer. Jag träffar ju de flesta ganska ofta, så nu är det ju så normalt. Det är ju såhär jag ser ut nu. MEN så igår på mässan kom en man fram till mig och började prata. Sedan sa han: Va fint det vart efter operationen. Jag tackade så mycket. Han sa: "Som en helt ny människa. Helt otroligt vad dem kan" Jag sa att jag var nöjd själv också och det tyckte han verkligen att jag skulle vara.
Det kanske inte var en så stor grej. Men just där, just då.
Så var det precis vad jag behövde för att orka lite till. /Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar