Efter 20 timmars resa är jag äntligen hemma igen! SKÖNT. Kan inte beskriva den här resan. Sjukt. Kaos. Skratt. Tårar. Panik. Spyor. Gemenskap. Vänner. Kärlek. Allt möjligt. Känns tråkigt att jag aldrig mer kommer träffa de personer jag lärt känna under den här resan. De finska eleverna.. Allt känns bara så overkligt. När vi satt där hade jag ögon på mig. Ögon som accepterade mig för den jag var. Någon som inte vet någonting om min historia. Min familj. Operationen. INGENTING. Någon som såg mig som den friska Elin. Den Elin jag egentligen är och alltid velat vara. Den här resan har förändrat mig. Det är inte samma Elin som kommer hem.
"Ännu en dag igen
Jag vaknar upp med tystnaden
Åh, står där lika vilsen som ett barn
Och som en våg kommer saknaden
Och den sköljer över mig
I samma stund ser jag sanningen
Jag ska leva utan dig
En annan dag och en annan jag
Står vid fönstret och ser ut" /Elin
Välkommen hem!
SvaraRadera