Jag har inte haft sjal sen i torsdags. Då hade jag en på vägen hem från sjukhuset, men efter det har jag inte haft det en endaste gång. Jag har inte saknat det, jag känner mig liksom inte blottad utan som jag alltid annars gjort. Grejen är att jag vågar inte ens testa ha sjal en dag. Jag är så otroligt rädd för att fastna där igen. Jag kan tycka att det är snyggt med sjal till vissa kläder men som sagt är jag rädd för att ens prova det. Jag hade inte tänkt sluta helt men som det ser ut nu så vet jag inte.. Jag tror att jag försöker lura mig själv, jag lurar mig att "sjalberoendet" beror på att mitt bett varit så fel, men själva sanningen kan vara att det grundar i min separationsångest. Det är en slags ångest jag ännu inte lyckats övervinna. Va tokigt allt vart nu. Jag skulle ju inte sluta, men jag vågar inte börja igen. Hur tusan blir det då?
Till sist hade jag tänkt dela med mig av ett par rader jag skrev samma dag jag fick reda på att jag hade bland annat separationsångest,det var för lite mindre än ett år sedan.
Jag skulle så gärna vilja ta av mig sjalen och bara låta den ligga. Men jag kan inte. Det var bara du och jag och jag kunde inte ens ta av mig sjalen. Som om att du skulle bry dig. Nej det skulle du inte. Ingen annan heller. Det är bara jag som bryr mig. Jag klarar mig inte utan. Jag har sjal när jag äter, sover, idrottar, i skolan, på fritiden. Jag är aldrig utan. Jag fattar inte hur jag kunde låta mig själv gå såhär långt.. /Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar