När ni läste gårdagens inlägg så vet jag att ni tänkte; "Åh, tjejen är ju kär i den där läkaren". Både ja och nej. Jag blir inte kär så lätt och absolut inte i en läkare som är så mycket äldre. Jisses. Mer vett än så har jag! Jag har haft manliga lärare, läkare och ledare. Jag har oftast tyckt det varit jobbigt pinsamt, men tillslut har jag insett att de är nog dem jag klickar bäst med. Kan vara tryggheten. Det finns så många som trott att jag varit kär, men det snacket är det ju bara lägga ner för så är inte fallet. Vi funkar bara väldigt bra tillsammans. Jag blir absolut inte kär i själva personen MEN jag kan bli kär i livet när jag möter sådana människor. Att just jag fått möjligheten att möta en person som bryr sig så mycket om, som förstår, som jag kan skratta med osv.
Igår när jag var tvungen att spendera 2 timmar på sjukhuset mellan tiderna satt jag på en bänk och bara tittade på människor som gick förbi. Tänk så olika vi är, men ändå inte. "Utan våra yttre skal så är vi alla lika" Det ligger nog något i det. När jag satt där fick jag ett ord i helt plötsligt ett enda ord i huvudet: Medmänsklighet. Och jag insåg att det kanske är just det själva grejen är. Vi speglas i varandra på något sätt. Och den där "kärkänslan" är nog i själva verket känslan av att möta en medmänniska.
När jag mötte ett bekant ansikte i korridoren sa vi inget. Bara log mot varandra. Det är nog så vi oftast gör, de flesta utav oss. Men när jag satt och tänkte på det sen kom jag på den här texten, lite luddig men det är iaf så jag tänker:
Vi möts någonstans en vanlig dag i livet
Vi ler mot varandra men ingen vågar säga något
Innerst inne tror jag att vi känner likadant
Jag är sedd av dig, du är sedd av mig
Vi känner likadant men säger inget
Det är bra som det är /Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar