Jag känner att jag lever. Fy tusan. Det gör inte så fruktansvärt ont, därför har jag sagt nej till allt smärtstillande. Sköterskorna tycker jag är tokig och kirurgen tyckte jag var: "en tålig jävel" Men det är jag ju. Envis till tusen. Vid lunchtid slutade det blöda och blodet övergick till ett evigt dreglande. USCH så äckligt. Har gjort av med hur många handdukar och haklappa som helst idag. Pappa kom in och följde med mig till käkkirurgen på ett återbesök sådär dagen efter operation. Fick även ta röntgenbilder. De ser bra ut för framtiden! Mamma var hos mig hela kvällen. Jag var ganska borta av all illamående och värk. Sköterskorna springer in och ut här, natt som dag. Trycker i mig alvedon och ipren. Drar med mig till toan. Tvättar mitt ansikte. Jag känner mig som en bebis, på riktigt. Det är hemskt. Men jag lyckas få i mig ganska så mycket av det dagliga intag jag behöver, så i morgon får jag åka hem. Ska bara träffa läkaren en gång till. Jag tror att det är lättare för mig att bli frisk på hemma plan.
"I'm staring out into the night, trying to hide the pain
I'm going to the place where love
And feeling good don't ever cost a thing
And the pain you feel's a different kind of pain
Well, I'm going home, back to the place where I belong" /Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar